Det är viktigt att använda sin kreativitet till vettiga saker.
Jag vill skriva någonting, efter att den senaste veckan har hört och läst så mycket lärorika saker kring ämnet sexualitet. Därför blir detta inlägg som något slags tipsinlägg för att andra ska få uppleva det jag upplevt.
Det började i alla fall med att en bekant tipsade om att titta på serien Fyra Decennier av Sex, en slags dokumentärserie om utvecklingen av sexualitet från femtiotalet och framåt. Jag såg första avsnittet, jag såg andra och jag såg alla fyra. För någon som föddes på 80-talet och har missat mycket av de största förändringarna under 1900-talet, var det fantastiskt. Även om det handlade om USA är det på många sätt applicerbart på vårt eget land. Det som blir tydligt är hur långt vi har kommit sedan 50-talet då kvinnor fick äta p-piller i smyg och göra olagliga, livsfarliga aborter. Till dagens samhälle där homosexuella får gifta sig i kyrkan och adoptera barn, och där transexuella förhoppningsvis inte längre måste tvångssteriliseras. Där pappor är barnlediga och alla unga flickor äter p-piller.
Apropå temat i serien råkade jag av en slump se filmen Mona-Lisas leende, en till synes trivial film men som handlar om just femtiotalet. Det blev en slags ifyllnad av dokumentärserien, som på ett påhittat men ändå trovärdigt sätt visade hur kvinnorna på ett college levde. En stor hysteri kring giftermål och familj, där studierna bara var en förvaring av flickorna tills att de hittade en lämplig gemål och gifte sig. Deras lärare krävde dock mer och tvingade istället sina elever att se bortom detta och tänka på sina egna karriärer, vilket var väldigt tungt för många av dem. Förändring gör ont.
Det blir även tydligt genom detta varför dagens feminism ser ut som den gör – som en motreaktion mot det som kom före oss. Medan man tidigare slogs för att kvinnor ens skulle få ha en sexualitet slåss många nu mot att kvinnan inte ska vara ett sexobjekt. I denna kontext blir det något absurt att slåss för att kvinnan ska sluta visas på ett sexuellt sätt – något som tidigare inte var tänkvärt. På många sätt är vi ett mer tillåtande samhälle men även ett mindre tillåtande samhälle – människor slåss för att göra “utvecklingen” ogjord. Det får mig att fundera på nästa generation kvinnor – kommer de slåss för sin rätt att få vara hemmafruar?
Som grädde på moset avslutade jag det hela genom att läsa The Vagina Monolgues av Eve Ensler, en bok jag hittade på en second hand-affär i Glasgow. En lättläst bok som är något svårare att ta in – den handlar om kvinnors syn på deras eget kön, något som förtjänar att läsas av både kvinnor och män. Det handlar om barnafödande, våldtäkt, att hitta sin klitoris, att vara lesbisk och allting annat som är relaterat till vaginan. Det är på så vis en förlängning av dokumentärerna, ett nutidsdokument lika väl som ett tidsdokument. Att vi idag faktiskt kan prata om vaginan, det är inte längre ett “därnere” eller “framstjärt”. Helt klart läsvärd för den som är det minsta intresserad.
Kontentan av det hela blir att vi har kommit oerhört långt i vårt land, vi är ett av de länder som ligger längst fram i utvecklingen. Det finns fortfarande mycket kvar att göra men det skadar inte att ibland påminna sig om vilken lång väg vi har kommit och vad som har gjorts tidigare. Det ger ett klarare perspektiv även på vad som behöver kämpas för framtiden.
De senaste veckorna har jag varit lite extra pepp på skrivande, mitt arbete med romanen och diktskrivande har hamnat lite på efterkälken eftersom jag och min vän Kristin kom på en idé till ett nytt bloggprojekt. Det är intressant det där att ibland kan även små projekt, till synes ointressanta för andra, kan få en att lysa upp och verkligen tycka att någonting är roligt. Att skaffa bloggsidan, bestämma utseende, planera vad vi ska skriva om och när, är sådant som har varit en del av det inspirerande arbetet, samt att såklart börja skriva blogginlägg. Förmodligen kan vi inte hålla igång bloggen för evigt men det blir i alla fall ett roligt år som vi har framför oss.
Därför är jag stolt över att presentera Bibliotekskort – en blogg om vårt samlande. Läs och kommentera gärna!
Ett samtal tre dagar efter intervjun är förhoppningarna krossade igen. Investerade timmar i en ny stad, timmar av förberedelser inför intervjun känns plötsligt lika smart som att kasta sin nyaste favoritägodel i närmaste vattendrag. Innerst inne vet jag att jag förmodligen har lärt mig någonting på det och när jag gick från intervjun var det inte direkt med en segerkänsla i maggropen. Jag var positiv och glad och dolde mitt pessimistiska drag, jag gjorde det bästa jag kunde. På något vis kände jag på mig att jag inte skulle få jobbet efteråt, men jag hoppades ändå.
Jag ställde de obligatoriska frågorna och fick fram att den person de valt hade liknande erfarenheter som mig fast hade arbetat i en liknande position tidigare. Så återigen var det erfarenheten som fällde mig, men inte med lika mycket som tidigare. Fem intervjuer. Det måste betyda någonting att de har valt att kalla mig? Det känns som att jag är inne på rätt spår, för alla intervjuer jag varit på har haft någon form av informatörsinriktning.
Det som också kom fram till slut som ett tips till nästa intervju är att jag måste våga lite mer, våga föra fram vad jag praktiskt har arbetat med tidigare. Återigen tycks det handla om självkänsla. Från min barndom minns jag kvartssamtal som handlade om att “du kan mer än du tror att du kan”. Det som alltid varit ett hinder för mig i mina studier tycks nu ha blivit ett hinder för mig att ta mig in i arbetslivet överhuvudtaget. Jag börjar undra hur många jobb jag egentligen har gått miste om på det sättet.
Jag ska inte påstå att jag varken har hög eller låg självkänsla, jag är nöjd med mitt utseende och min personlighet. Jag är mycket starkare än jag var för fem år sedan. Jag vet att jag har ordets gåva men har fortfarande inte den självkänslan inför det grafiska jag har gjort, det är för nytt. Det räcker med att titta på mina forna klasskamrater. Jag tänker att om jag hade haft en starkare tro på mig själv så hade jag kunnat föra fram mer hur mycket arbetsgivaren behöver mig – och det hade kunnat ge mig den anställning jag förtjänar.
Självkänslan blir dock inte bättre intervjuer. Det blir den där första glädjen över att de har valt mig till intervju men självkänslan får sedan en dal varje gång jag inte får ett jobb. Tankarna om varför jag inte fick jobbet attackerar – även om det går att få svar från den f.d. potentiella arbetsgivaren. Enligt dem var det erfarenheten som avgjorde men jag tror absolut att min blygsamhet kan ha påverkat. Och i så fall – hur bra självkänsla måste man inte då ha för att kunna få ett jobb? Antingen måste man vara en god skådespelare som kan låtsas att man kan eller så behöver man vara övertygad om att “jag är bäst i världen”. Eller vad säger ni?
Efter en ganska sömnlös natt var det i måndags dags att åka till Jönköping. Jag möttes av skyltar om tågförseningar, men som tur var inte åt mitt håll. Rösten hade vid det laget repat sig så pass att jag kunde prata och bli förstådd, efter att i lördags vaknat upp helt utan röst. Jag var inte ens särskilt nervös, jag har hunnit vara på ett par intervjuer ändå och börjar bli rätt rutinerad.
På något sätt kan jag tycka att åka på intervjuer, det är lite som internetdejting. Man åker för att träffa någon som eventuellt kan förändra ens framtid på kort eller lång sikt, för att vem den andra är och känna efter huruvida man passar för den andra. Det finns i båda fall den där lilla nervositeten precis ögonblicket innan träffen: “Vad fan håller jag på med egentligen, borde jag verkligen vara här?”
Jag hoppas i alla fall att jag gjorde ett gott intryck, det kändes lite tudelat. Varje intervju är unik och människorna som intervjuer likaså, det är svårt att veta innan vilken typ av människor man kommer att möta. Som alltid ställdes jag inför frågor jag inte riktigt hade repeterat, men jag kunde i mina ögon i alla fall ge tillfredsställande svar. Jag vet att jag gjorde mitt bästa och mer går inte att göra. Jag vet att jag är kvalificerad för tjänsten, det handlar bara om att de ska vara beredd att gå vidare med någon som är rätt färsk på arbetsmarknaden. 24 sökande till en webbredaktörstjänst och fyra intervjuer. Efteråt träffade jag min vän Maria för en fika och lyckades dessutom med bravaden att skaffa mig två bibliotekskort på samma dag. Det ni!
Vid den här tiden nästa vecka är jag förmodligen på väg norrut till min familj och hoppas då ha ett positivt besked. Men man vet ju aldrig. Det är det som är det fina och det jobbiga.
En dag senare ringer mobiltelefonen och jag tänker att det är från säljjobbet jag sökt eftersom det är de som brukar ringa mig och ha okända mobiltelefonnummer. Inse då min förvåning när det är en herre som säger att han ringer från Tekniska Högskolan i Jönköping, där jag har sökt jobb som webbredaktör. Hoppet är väckt igen, jag ska förbereda mig väl och få dem att inse att det är precis mig de behöver. Tjänsten innebär två månader heltid från och med augusti och sedan ytterligare några månader deltid så jag hoppas verkligen. Oavsett om det blir cirka sex månaders jobb eller mer så är det verkligen vad jag behöver för att orka nu. Dessutom jobbar min vän Maria på samma skola så det vore kul. 
Dagen efteråt ringde det dessutom från ett annat jobb jag sökt så det blir dessutom en intervju i augusti om inte den här första går vägen. Känns som en fin topp efter midsommar, glass, god mat och besök av min bästa vän.
Om någon skulle undra så fick jag brev från Molkom igår. Till min förvåning är jag antagen men som jag väntat så blev det inget jubel inombords. Jag har tills 28:e att säga ja eller nej till platsen och just nu lutar det mot nej. Självklart vore det kul på ett sätt, ett års dispans till innan jag behöver ta mig ut i arbetslivet igen. Det innebär dock sju års studielån att betala tillbaka och jag kommer att vara bland de äldsta på internatet. Åldern i sig är kanske inte viktig men jag är på en annan plats mentalt. När jag läste på folkhögskola sist så handlade det om att jag ville ha roligt och lära mig någonting. Nu är min enda dröm att ta mig ut på arbetsmarknaden och jag behöver få erfarenhet på nåt sätt. Nu är min dröm att få bli stabil, med jobb, lägenhet och så småningom kanske en sambo. Kanske håller jag på att bli vuxen.
Det finns för många vägar att gå så därför satte jag mig i solen och skrev ned de val jag har att göra. Försökte rangordna dem i någon slags ordning över vad jag vill mest och studierna hamnade ganska långt ner på den listan. Saker som ger erfarenhet, som att söka praktik, hamnade längre upp. Det finns så mycket vilja och ork inom mig som bara vill ut men ingen tycks vilja ge mig chansen att visa hur jävla grym jag kan vara. Efter ett år blir det allt svårare att hålla humöret och hoppet uppe. Jag förstår inte hur de som är arbetslösa flera år ens orkar fortsätta leva.
Jag vet nu också att min dröm är inte att bli egenföretagare, det är att hitta en anställning. Oavsett om det är ett kortare vikariat, en tillsvidaretjänst eller om det är en heltids- eller deltidstjänst. Jag är grymt avundsjuk på mina bekanta som har egna företag och verkligen jobbar men det känns inte som att det är för mig. Den där “slå-sig-för-bröstet” attityden att jag är bäst, välj mig, är inte någonting som kommer naturligt för mig. Jag är bra för att vara jag men jag är en generalist, inte en specialist.
Snart säger de. Jag sitter fortfarande och väntar. När är det min tur att gå vidare?
Som jag kanske har nämnt tidigare spontansökte jag häromveckan till en folkhögskola i Värmland där de hade en ettårig journalistlinje. De hade två datum där man kunde besöka skolan och bli intervjuad, och detta gjorde jag då igår.
Jag steg upp halvdöd klockan fem på morgonen för att ta tåget till Katrineholm. Redan där borde jag ha anat oråd när vårt tåg var försenat, men vi fick hoppa på ett tåg som egentligen inte skulle stanna där istället. Väl i Katrineholm gick det som det alltid går när man har en viktig tid att passa – tågen fick signalfel och en timme försvann i väntan. Här träffade jag på en tjej som har gått på våra Poetry Slam som också skulle till Molkom, så vi tog följe. Efter diskussioner med tågpersonal så bokade till slut tre taxibilar från Karlstad, då det visade sig att ca 12 personer skulle åka ut dit.
Eftersom jag redan har en folkhögskola att jämföra Molkom med så var det mycket som var sig likt. På en enda dag fick jag uppleva folkhögskolenostalgi och fått nya kunskaper. En skola utplacerad i ett litet samhälle, några mil från större städer, med gamla hus från tidigast 1700-talet. Folkhögskolerum som var kala och tråkiga. Vackra miljöer med naturen precis bakom knuten. Ett litet samhälle med en mataffär som samlingsplats och den värmländska dialekten som fick mig att fnittra hela vägen från kassan och till skolan. Människor från hela landet var samlade och alla pratade med alla, som om vi var gamla bekanta redan. Sökande till tre utbildningar, där många av dem kuskade landet runt på jakt efter en bra skola.
Den stora skillnaden för mig mot min första folkisuppelvelse blev åldern. Vid lunchen samtalade jag med teaterfolket (och lyckades lite imponera på en tjej som hade sett Emil Jensen eftersom vi turnerat med honom) och alla verkade så mogna, sedan insåg jag att den äldsta vid bordet var tre år yngre. Oftast gör inte detta någon skillnad men under dagen insåg jag att ja, de åren gjorde skillnad. Medan jag tog det mesta med lugn och “äh, det ordnar sig alltid” var det många av ungdomarna som var fyllda av energi och allting togs på dödligt allvar. Jag kände mig mest som den kloka storasystern eller mamman, den som vill ta hand om och hjälpa de andra. Den stora insikten under dagen blev därför hur långt jag egentligen kommit och hur mycket jag utvecklats. En folkhögskolemiljö känns för mig som ett strävande mer bakåt än framåt.
Jag var först ut för intervju och undrar vilket intryck jag gav. Två lärare och två gamla elever deltog och bombarderade mig med frågor. Det mesta var bara att upprepa hur jag känner, varför jag vill läsa utbildningen o.s.v. De kändes lite sådär inställda till att jag inte är ute efter att bli renodlad journalist, men det kanske bara var min bild. De andra tjejerna på plats var ännu äldre än mig så det kändes litet som att vi var “gammeltantgänget”. Sedan följde ett samhällsprov med frågor om bl.a. väldigt mycket politik (där jag hade väldigt svårt) och att vi skulle skriva en notis och ett referat av två texter. Textskrivandet kändes bättre. Nu är det gjort och det är upp till andra att bestämma huruvida jag förtjänar en plats. Mitt huvud säger att jag inte kommer in men det är omöjligt att veta och jag är kluven inför vad jag vill.
På plussidan ligger att jag hade tid över att gå till biblioteket i Molkom, och har därför införskaffat mitt 35:e bibliotekskort (tror jag). Vi fick också en spännande resa hem när vi blev tvungna att panikspringa till bussen och min medresenär insåg att hon hade glömt sin kavaj på skolan. Jag träffade sedan en lookalike till en vän som jag blev tvungen att ta kort på. Tågresan hem tillbringade vi med ytterligare en folkhögskolesökande så det blev ännu mer socialprat. Det har nog aldrig varit så skönt att bara slänga av sig kläderna och stupa i säng. Det innebär en ineffektiv dag idag men det får det vara värt. En fantastisk dag med många intryck kräver processande.
I väntan på nyheter om vad det ska bli med min framtid försöker jag ägna min tid åt att göra vettiga saker. Några timmar i veckan ägnar jag därför åt PHP-kodning i ett försök att bli klar med min skoluppgift men det största projektet är egentligen att komma igång med min roman. Idéen kom till mig efter ett uppbrott med en person då jag insåg att jag inte känner till några romaner som handlar om det “typiska” studentlivet – och därför tyckte att det behövdes en sådan. För att utmana mig själv är tanken med romanen att den ska vara i prosapoetisk stil då mitt första kapitel började på det sättet.
Att skriva en roman är dock lättare sagt än gjort. När jag var yngre skrev jag följetonger jag kallade romaner, men de bestod mestadels av dialog och jag visste aldrig hur berättelserna skulle sluta. Därför kunde jag skriva, skriva och skriva, men sällan skriva om och berättelserna formade karaktärerna. Såhär tio år senare har jag därför lite större krav på mig själv. Jag ska inte påstå att jag har stora krav ändå, det är trots allt inte ens ett första utkast ännu. Jag började med någon slag struktur över vad som ska hända i romanen och hurdana karaktärerna skulle vara men detta kändes inte särskilt inspirerande. Jag har även diskuterat detta med vänner som skrivit lite för att komma någon vart men känner att jag sitter fast.
Idag när jag sökte lite på internet hittade jag följande blogg: http://berattarskolan.se/ där det bland annat finns ett inlägg om något som kallas snöflingemetoden. En metod som i korthet går ut på att börja med ett steg där berättelsen sammanfattas i en mening och sedan utveckla detta i ett antal olika steg för att på så sätt få mer liv i berättelsen. Därför blir mitt nästa projekt i romanskrivandet att använda mig av i alla fall delar av detta i ett försök att få struktur och veta vart romanen tar vägen. Med detta hoppas jag att det kanske lossnar lite mer med skrivandet.
