Att möta en främling

Written by Elizabet on August 28, 2010 — Lämna en kommentar

Idag har jag hämtat min katt. Jag som längtat så länge har nu en fyrfota vän som ligger på stolen i mitt kök och väntar på att vi ska lägga oss. Eftersom planerna ändrades något fick jag åka till Västerås för att hämta honom. Tågtrafiken såg dock ut på det sättet att jag anlände flera timmar innan katten. Det visade sig dock vara någonting positivt.

Jag fascineras mycket av människomöten. Efter att ha flanerat en kort stund och kikat på staden för att få känslan av den, hittade jag en fin plats vid ett vattendrag. En bänk med utsikt över en å, en bro. Där satt jag i solen och njöt när en ung kvinna dunsade ned på bänken bredvid mig. Det var en självklar rörelse, som någonting hon ofta gjorde. Att vi började prata med varandra var bara naturligt. Det visade sig att vi båda hade åkt dit för att göra saker som krävde lång väntetid. Hon skulle jobba men lokaltrafiken var dålig och jag skulle hämta min nya vän. Så vi blev sittande där. Vi pratade om katten (“det måste vara en speciell katt om du åker ända hit för att hämta den”) livet, om jobb, och vad vi tycker om att göra. Vi pratade om Sverigedemokraterna och hon dissade Subway eftersom hon arbetat där. Hon gissade helt rätt på min ålder och jag la på några år på hennes ålder för att inte förnärma henne men min första tanke var rätt. Två tjejer som aldrig träffat varandra, sju års skillnad, pratande som om vi var nära vänner ute på en fikalördag. Jag, den frilansande och studerande grafikern och hon den just färdiga studenten som nästa vecka skulle flytta till London. Jag förklarade att jag behövde skaffa någonting att äta innan tåget, så vips hamnade vi på ett matställe i den gemytliga delen av staden. Hon verkade fascinerad av hur öppen jag var och kommenterade detta. Jag svarade med att jag inte fann någon anledning att inte vara öppen, man förlorar i slutändan när man sätter upp grindar. Skillnader och likheter. Och det var fint. Att förutsättningslöst bara stöta in i en människa och börja prata, ta reda på vem hon är. Jag minns bara hennes förnamn och kommer förmodligen aldrig träffa henne igen. Men det räcker så. Ibland handlar det bara om att skapa ett fint minne tillsammans, någonting värt att minnas.

Postat i Dagligheter

En dröm är alltid bara en dröm…

Written by Elizabet on August 22, 2010 — Lämna en kommentar

Efter att ha tillbringat halva dagen hos en vän kom jag tillbaka till lägenheten för att mötas av ett mejl. Tack för att du sökte jobb hos oss men vi har gått vidare med en annan sökande. Detta var alltså det jobb jag åkte på intervju till och ägnade en hel dag åt när jag kunde ha gjort någonting annat istället. Istället för att bli uppringd blev jag avfärdad med ett mejl, utan förklaring. Mitt försök att få tag i någon av de som intervjuade mig föll platt men jag kommer försöka igen. Feedback måste jag åtminstone få och få veta varför jag inte fick arbetet. Ständigt en av fem men aldrig den som någon vill ha. Det verkar vara mitt öde att alltid falla på mållinjen. Jag fick hopp och hoppet dog lika fort. Det spelar uppenbarligen ingen roll hur bra ifrån sig man göra på intervjun, hur positiv man än är och hur säker man än verkar. En mening i ett mejl var vad jag var värd. Därmed blir det också dags att återigen skriva upp sig på distanskurser. Ingen lösning jag gillar men jag måste få in pengar på något sätt. Å andra sidan ser det ut att bli mycket frilansarbete till och med september.

Det tråkiga beskedet vägdes dock upp av denna helgs eskapader. Min bästa vän kom på besök och jag hade en efterfödelsedagsfest med många goda vänner på plats i fredags. Det var tårta, dans, vin och ännu mer dans. Jag fick kattmat och kattleksaker till mina nya vän som flyttar in nästa helg. Min fiskedamm var ett populärt mål för kvällen och kvällens samtalsämne var hästar. Kvällens låt var Queen med Don’t Stop Me Now. Annars har det varit lugna gatan, mycket film och äta godsakerna som blev över efter festandet.

Min bästa vän har också lyckats få jobb i Norrköping. Ett kortare deltidsjobb men det ger pengar och erfarenhet. Hon har liksom jag många års studier bakom sig med vitt skilda ämnen vilket gör en examen svår. Detta innebär att jag utöver en katt även kommer få en annan inneboende ungefär två veckor. Roligt och utmanande men det ska nog gå bra när det finns en hel stad att hitta på saker i. Vi har även lite tokigheter planerade för den tiden hon kommer hit för att bo i Norrköping. Imorgon börjar veckan igen och då blir det frilansarbetande och annat. Som en enda lång väntan på lördag då katten flyttar in. Förhoppningsvis ska han göra det lite lättare att bo och leva i denna stora men ändå lilla stad.

Postat i Dagligheter | Taggad , ,

Västersta Värmland

Written by Elizabet on August 14, 2010 — Lämna en kommentar

I torsdags var det dags för mig att återigen fara ut på språng, då det var dags för mig att gå på jobbintervju. Denna gång var det Säffle som hade turen att få mig levererad.

Resan dit var lång. Tyvärr är inte kommunikationerna riktigt anpassade för när man behöver åka till andra sidan Vänern från Norrköping. Jag tog dock den resa som tog minst tid och hade minst byten, bara två stycken. Dock var det fyrtio minuter väntetid i Katrineholm och cirka 80 minuter i Karlstad. På hemvägen var det ungefär likadant. Resan gick i alla fall utan problem. Säffle visade sig vara en liten och mysig stad med många fina gamla hus. Till min besvikelse så visade det sig att Värmland bara har ett bibliotekskort så det var inte möjligt att få Säfflekortet de tidigare haft.

Efter en dryg timmes väntan gick jag bort till kommunhuset där den nuvarande informatören väntade på mig. Vi fick en liten pratstund innan det var dags för intervjun så det var trevligt. Vi kom att diskutera en av de trycksaker som nyligen hade blivit gjorda och vi hade ganska olika åsikter om vad som var bra och mindre bra. Intervjun kändes också väldigt bra, avslappnad, sådär att det gick att skämta lite och att vi ibland hamnade på sidospår. Omfattande är ett bra ord, det känns som att de ställde precis alla frågor jag hade förväntat mig att de skulle ställa. Och återigen är jag en av fem som valts ut från 40 sökande. Procenten är alltid för att jag ska få komma på intervju men att aldrig komma längre än så. Jag hoppas verkligen, det känns som ett kul och utmanande jobb. Ett årsvikariat är i alla fall ett jobb, även om det innebär en flytt till de värmländska skogarna.

Postat i Dagligheter | Taggad ,

“Oj, jag har hår under armarna, jag kan inte längre dansa eller vara mig själv…”

Written by Elizabet on August 14, 2010 — 3 Kommentarer

Det var en gång för länge sedan ett internationellt skönhetsföretag som många andra. Det gick hyfsat för företaget, de sålde bra men det lilla extra saknades. Företaget, Dove, insåg att det inte räckte som det var utan att de var tvungen att positionera sig på något sätt. De bestämde sig för att försöka komma på något nytt, någonting som gjorde att de inte verkade likadana som deras konkurrenter. Det de skulle komma på måste vara helt unikt och något helt nytt i skönhetsfabriken.

Svaret de kom fram till var “naturlig skönhet”.

De började använda sig av så kallade vanliga modeller – modeller som såg ut som vem som helst, plussizemodeller, rynkiga modeller, modeller med allt annat än “perfekta” kroppar. Affischtavlor, reklamfilmer och utskick gjordes där betraktarna fick bestämma vad deras skönhet var. Var kvinnan vissen eller vacker? Var kvinnan fet eller fin? De ifrågasatte de rådande normerna för utseende och hur lätt det är att få fram ouppnåeliga ideal. Forum uppfördes där idealen diskuterades och man ville komma åt de unga flickor som växer upp i normerna.Världen chockades inte, världen visste redan allt detta men fick det nu bekräftat genom en reklamkampanj för ett skönhetsföretag.

Företaget fortsatte att rida på vågen kring sin reklam om idealen, för att förhoppningsvis sälja mer produkter. Vilket i sig är en paradox – du är fin precis som du är men du blir ännu finare om du köper våra produkter. Sen en dag för inte så länge sedan började de sända en kampanj i Sverige som gick på tv. Varav en kvinna i tjugoårsåldern blev arg och kände sig tvungen att skriva ett inlägg.

Det är tydligt för mig att Dove, hur mycket än de försökt inpränta det, aldrig har gillat naturlig skönhet. De vill i själva verket bara framföra det de anser är naturlig skönhet – alltså naturligt som i att de flesta gör det. Det gäller en svensk reklam där en ung kvinna berättar om en deodorant hon använder som hjälper stubb under armarna att bli mjukare. Hon förklarar att hon är så glad nu för ÄNTLIGEN kan hon dansa utan att behöva tänka på annat, så självsäker blir hon av deodoranten. Fast det är klart att kvinnorna ska ha hjälp om det är så att större delen av dem inte vågar ha roligt eller röra på sig på grund av hår. Detta är egentligen det största problemet – om kvinnor inte kan vara stolta över sig själva när de har hår under armarna, då har vi inte kommit lika långt i vår utveckling som jag hade trott.

Detta är alltså deras ideal – riktiga kvinnor rakar sig under armarna, samtidigt som de gastar om naturlig skönhet hit och dit. Det konstiga är att hår egentligen är det naturliga. Vi får alla hår under någon del av vår uppväxt. Det är en naturlig del av puberteten och ett av de naturligt bevis på att vi är vuxna kvinnor. Det finns där av en anledning, det är knappast en slump att vi fick hår under armarna och inte under fotsulorna. Om hårlöshet som på små bebisflickor vore det naturliga – ja, då skulle vi se ut så under resten av våra liv. Hår är bland det naturligaste som finns men inte enligt Dove. “Tillbaka i fållan med er, ni måste vara naturliga och hårlösa.”

Det är få gånger jag har köpt produkter av Dove – men detta gör inte direkt att jag blir mer sugen på att köpa produkter från varumärket. Om ett företag säger sig stå för naturlig skönhet och att alla sorters utseende är vackra så måste de hålla det hela vägen. Många är de skönhetsföretag som satsar på onaturlig skönhet – men de är åtminstone öppna med det. Hellre det än ett företag som säger sig vara något annat än de andra – men i slutändan är precis samma. Fuck you, Dove.

Postat i Debatt | Taggad , , ,

Stadsfestivalliv

Written by Elizabet on August 1, 2010 — 1 kommentar

De två sista helgerna har jag levt festivalliv. Inte festival på riktigt utan stadsfestivaler där jag har bott i hus och sovit i en riktig säng. Jag är 25 år och har aldrig varit på en tältfestival. Trästockfestivalen och Pite Dansar och Ler har jag däremot besökt. Men det har ändå varit festival. Bajamajor där toapappret är slut, festivalmat, bra folk, bra band och allmän fylla och kaos.

Jag minns när jag för första gången som 17-18-åring fick gå på Pite Dansar och Ler. Mina föräldrar hade inte velat släppa mig tidigare. Det var stort, jag skulle få se min dåvarande superidol Patrik Isaksson. Jag stod längst fram på konserten, sjöng med i alla låtar och skrek när han hoppade ned framför scenen och jag nästan kunde röra vid honom. Jag var i upplösningstillstånd, jag tror ingen förstod hur mycket denna artist betydde för mig då.

Idag är jag lite mer luttrad och avdankad. Jag har redan sett både Joel Alme, Hästpojken och Markus Krunegård i Norrköping innan jag anländer till Trästock i Skellefte. Även om jag inte har sett Movits! tidigare så är det inte med Patrik Isaksson-känslan jag står på konserten trots att det är ett av mina topptrefavoriter just nu. När jag står på Oskar Linnros är det med öronproppar, fotriktiga skor och en extratröja om det skulle bli kallt till kvällen. Inte fullt lika extatisk, ungdomsgalenskapen har börjat sina, jag känner mig otäckt vuxen, men jag sjunger med och jag dansar. Det är jag och hundratals skrikande sjuttonåntingåringar – jag som precis har precis hunnit bli 25. Precis som i Oskars låt fast lite tvärtom – jag är glad att vara 25 och inte 17. Mina vänner som har levt längre än mig skrattar mest – “du är så ung, du har mycket kvar att uppleva”. Måhända, men det är svårt att inte känna sig gammal när man är omgiven av fulla och skränande 90-talister. Jag är också innerligt glad att jag sluppit vara den som börjar dricka på högstadiet, stjäla sprit från mina föräldrar och vakna upp hos främlingar.

Efter att ha besökt dessa två festivaler två år i rad kan jag se klara skillnader. PDOL satsar på stora artister, därför blir det glapp mellan alla akter, medan Trästock satsar på att ha några större och många mindre band – det blir mer gemytlig stämning och det finns alltid ett band att titta på medan man väntar på nästa favorit. Jag gillar deras satsning på bra popakter i år. Det tråkiga var att några av Trästocks bästa artister fick otroligt dåliga tider – Zacke spelade 14.30 och Kristian Anttila 16.15 på lördagen. Det var två väldigt bra konserter. På PDOL är fyllan mer påtaglig. Fulla ungdomar, fulla vuxna som inte ens flyttar sig när jag och min synskadade kamrat försöker ta oss fram genom folkhavet. Det är tjockt med människor överallt på lördagen och svårt att ta sig fram. Ännu en anledning till att jag känner mig gammal – det är då jag önskar jag satt hemma framför TV:n med vänner och drack vin istället.

Även om Markus Krunegård på Trästock var fantastisk (som vanligt) slår det inte riktigt artistuppbådet på PDOL. Jag som nyligen blivit förälskad i Oskar Linnros musik får verkligen vad jag behöver. Hopp, pop och dans. Det spelar ingen roll att jag är bland de äldre längst fram vid scenen. Winnerbäck är alltid Winnerbäck – det är många nostalgiska låtar som påminner mig om min första relation, vilket var med en Winnerbäckfreak. Många är de låtar vi hånglat till. Det var en fin blandning mellan de gamla låtarna man känner igen och de nya låtarna. Avslutningen på konserten var “Jag får liksom ingen ordning” vilket är en av mina favoritlåtar med nämnda artist och därmed en perfekt avslutning. Och en perfekt början på min födelsedag.

På lördagen följde uppladdning med The Sounds. Huvudakten för mig var Movits! För er som inte har hört talas om eller hört detta fantastiska band kan jag berätta att de kommer från Lule och har slagit igenom stort i USA med deras kombination av hiphop och swingjazz. Tänk dig trumpeter, saxofoner, kontrabas och en bit elektroniskt, plus hiphop PÅ SVENSKA. Deras album har legat etta på hiphoplista, över både Eminem och andra storheter. Jag hörde talas om dem i samband med ett tips från en bekant som tyckte vi kunde boka dem till SM i Poetryslam 2009 – jag började lyssna och fastnade för musiken, hårt. Att de spelade på hemmaplan på min födelsedag kändes som världens vinstlott. Och vilken spelning. Jag dansade mig svettig, skrek och sjöng med så gott jag kunde till denna underbara musik och det spelade inte längre någon roll att jag var bland de äldsta längst fram. Pricken över i:et var när hiphoparen Zacke (som varit inledningsakt på deras USA-turné) dök upp och brände av “Spela mig på radion”. Mitt i alltihop dök Pitehiphoparen Populärmusik upp, personen som gjort den underbara låten “Inte Bitter”. Musikal orgasm, om man nu kan ha det. Många nya låtar att lyssna på, den ena bättre än den andra. Kvällen avslutades med Kent men jag gick fort eftersom det troligen var den segaste konsert jag varit på under hela den här sommaren.

Jag är en sån där tradig jävel som går på festivaler för att lyssna på musik och inte för att supa skallen av mig. Kanske en utrotningshotad art men jag är nöjd med att vara min egen. Få saker går upp emot livemusik och därför känns det dumt att vara så kanonfull så jag inte ens kan uppleva musiken ordentligt. Numera kan jag dock undra om inte människor går på festival för att supa med lite musik i bakgrunden…

Postat i Dagligheter | Taggad , ,

Grafisk humor

Written by Elizabet on July 18, 2010 — Lämna en kommentar

Det är viktigt att skratta ibland och den bäst sortens humor måste vara den nördiga typen av humor. Den som inte alla kan förstå men som blir desto roligare för oss andra. Därför kommer jag ägna detta inlägg åt att tipsa om finfin grafisk humor.

Videon parodierar en av världens mest parodierade låtar på ett snillrikt sätt. Det handlar om teckensnittet Neutra Fce och är gjord av ett par grafiska designers men videon är också på många sätt en fröjd för ögat.

http://www.youtube.com/watch?v=i3k5oY9AHHM

Hur skulle världen se ut om alla teckensnitt kom till liv? Hur skulle de olika teckensnittens personligheter se ut? Denna video ger bra svar på hur en sådan värld skulle kunna se ut.

http://www.youtube.com/watch?v=m6djQHeqMwQ&feature=channel
Såhär ser det ut om olika teckensnitt skulle ge sig ut och slåss mot varandra.

Diss av teckensnittet Arial.

Praktiska exempel av hur man kan använda teckensnitt på ett felaktigt sätt.

Postat i Dagligheter | Taggad , ,

Jobb någon?

Written by Elizabet on July 14, 2010 — 1 kommentar

Det är viktigt att använda sin kreativitet till vettiga saker.

Postat i Kreativiteter | Taggad , , ,

Vaginaveckan

Written by Elizabet on July 10, 2010 — Lämna en kommentar

Jag vill skriva någonting, efter att den senaste veckan har hört och läst så mycket lärorika saker kring ämnet sexualitet. Därför blir detta inlägg som något slags tipsinlägg för att andra ska få uppleva det jag upplevt.

Det började i alla fall med att en bekant tipsade om att titta på serien Fyra Decennier av Sex, en slags dokumentärserie om utvecklingen av sexualitet från femtiotalet och framåt. Jag såg första avsnittet, jag såg andra och jag såg alla fyra. För någon som föddes på 80-talet och har missat mycket av de största förändringarna under 1900-talet, var det fantastiskt. Även om det handlade om USA är det på många sätt applicerbart på vårt eget land. Det som blir tydligt är hur långt vi har kommit sedan 50-talet då kvinnor fick äta p-piller i smyg och göra olagliga,  livsfarliga aborter. Till dagens samhälle där homosexuella får gifta sig i kyrkan och adoptera barn, och där transexuella förhoppningsvis inte längre måste tvångssteriliseras. Där pappor är barnlediga och alla unga flickor äter p-piller.

Apropå temat i serien råkade jag av en slump se filmen Mona-Lisas leende, en till synes trivial film men som handlar om just femtiotalet. Det blev en slags ifyllnad av dokumentärserien, som på ett påhittat men ändå trovärdigt sätt visade hur kvinnorna på ett college levde. En stor hysteri kring giftermål och familj, där studierna bara var en förvaring av flickorna tills att de hittade en lämplig gemål och gifte sig. Deras lärare krävde dock mer och tvingade istället sina elever att se bortom detta och tänka på sina egna karriärer, vilket var väldigt tungt för många av dem. Förändring gör ont.

Det blir även tydligt genom detta varför dagens feminism ser ut som den gör – som en motreaktion mot det som kom före oss. Medan man tidigare slogs för att kvinnor ens skulle få ha en sexualitet slåss många nu mot att kvinnan inte ska vara ett sexobjekt. I denna kontext blir det något absurt att slåss för att kvinnan ska sluta visas på ett sexuellt sätt – något som tidigare inte var tänkvärt. På många sätt är vi ett mer tillåtande samhälle men även ett mindre tillåtande samhälle – människor slåss för att göra “utvecklingen” ogjord. Det får mig att fundera på nästa generation kvinnor – kommer de slåss för sin rätt att få vara hemmafruar?

Som grädde på moset avslutade jag det hela genom att läsa The Vagina Monolgues av Eve Ensler, en bok jag hittade på en second hand-affär i Glasgow. En lättläst bok som är något svårare att ta in – den handlar om kvinnors syn på deras eget kön, något som förtjänar att läsas av både kvinnor och män. Det handlar om barnafödande, våldtäkt, att hitta sin klitoris, att vara lesbisk och allting annat som är relaterat till vaginan. Det är på så vis en förlängning av dokumentärerna, ett nutidsdokument lika väl som ett tidsdokument. Att vi idag faktiskt kan prata om vaginan, det är inte längre ett “därnere” eller “framstjärt”. Helt klart läsvärd för den som är det minsta intresserad.

Kontentan av det hela blir att vi har kommit oerhört långt i vårt land, vi är ett av de länder som ligger längst fram i utvecklingen. Det finns fortfarande mycket kvar att göra men det skadar inte att ibland påminna sig om vilken lång väg vi har kommit och vad som har gjorts tidigare. Det ger ett klarare perspektiv även på vad som behöver kämpas för  framtiden.

Postat i Debatt | Taggad ,

Bibliotekskort

Written by Elizabet on July 5, 2010 — Lämna en kommentar

De senaste veckorna har jag varit lite extra pepp på skrivande, mitt arbete med romanen och diktskrivande har hamnat lite på efterkälken eftersom jag och min vän Kristin kom på en idé till ett nytt bloggprojekt. Det är intressant det där att ibland kan även små projekt, till synes ointressanta för andra, kan få en att lysa upp och verkligen tycka att någonting är roligt. Att skaffa bloggsidan, bestämma utseende, planera vad vi ska skriva om och när, är sådant som har varit en del av det inspirerande arbetet, samt att såklart börja skriva blogginlägg. Förmodligen kan vi inte hålla igång bloggen för evigt men det blir i alla fall ett roligt år som vi har framför oss.

Därför är jag stolt över att presentera Bibliotekskort – en blogg om vårt samlande. Läs och kommentera gärna!

Postat i Dagligheter | Taggad

Hur duktig på att ljuga vs. hur mycket självkänsla måste man ha för att kunna få ett jobb?

Written by Elizabet on July 1, 2010 — 4 Kommentarer

Ett samtal tre dagar efter intervjun är förhoppningarna krossade igen. Investerade timmar i en ny stad, timmar av förberedelser inför intervjun känns plötsligt lika smart som att kasta sin nyaste favoritägodel i närmaste vattendrag. Innerst inne vet jag att jag förmodligen har lärt mig någonting på det och när jag gick från intervjun var det inte direkt med en segerkänsla i maggropen. Jag var positiv och glad och dolde mitt pessimistiska drag, jag gjorde det bästa jag kunde. På något vis kände jag på mig att jag inte skulle få jobbet efteråt, men jag hoppades ändå.

Jag ställde de obligatoriska frågorna och fick fram att den person de valt hade liknande erfarenheter som mig fast hade arbetat i en liknande position tidigare. Så återigen var det erfarenheten som fällde mig, men inte med lika mycket som tidigare. Fem intervjuer. Det måste betyda någonting att de har valt att kalla mig? Det känns som att jag är inne på rätt spår, för alla intervjuer jag varit på har haft någon form av informatörsinriktning.

Det som också kom fram till slut som ett tips till nästa intervju är att jag måste våga lite mer, våga föra fram vad jag praktiskt har arbetat med tidigare. Återigen tycks det handla om självkänsla. Från min barndom minns jag kvartssamtal som handlade om att “du kan mer än du tror att du kan”. Det som alltid varit ett hinder för mig i mina studier tycks nu ha blivit ett hinder för mig att ta mig in i arbetslivet överhuvudtaget. Jag börjar undra hur många jobb jag egentligen har gått miste om på det sättet.

Jag ska inte påstå att jag varken har hög eller låg självkänsla, jag är nöjd med mitt utseende och min personlighet. Jag är mycket starkare än jag var för fem år sedan. Jag vet att jag har ordets gåva men har fortfarande inte den självkänslan inför det grafiska jag har gjort, det är för nytt. Det räcker med att titta på mina forna klasskamrater. Jag tänker att om jag hade haft en starkare tro på mig själv så hade jag kunnat föra fram mer hur mycket arbetsgivaren behöver mig – och det hade kunnat ge mig den anställning jag förtjänar.

Självkänslan blir dock inte bättre intervjuer. Det blir den där första glädjen över att de har valt mig till intervju men självkänslan får sedan en dal varje gång jag inte får ett jobb. Tankarna om varför jag inte fick jobbet attackerar – även om det går att få svar från den f.d. potentiella arbetsgivaren. Enligt dem var det erfarenheten som avgjorde men jag tror absolut att min blygsamhet kan ha påverkat. Och i så fall – hur bra självkänsla måste man inte då ha för att kunna få ett jobb? Antingen måste man vara en god skådespelare som kan låtsas att man kan eller så behöver man vara övertygad om att  “jag är bäst i världen”. Eller vad säger ni?

Postat i Dagligheter, Funderingar | Taggad ,
« Äldre inlägg