rosaprinsessan

Jag har tidigare skrivit om SM i Poetry Slam och har dröjt med bilderna så därför beslutade jag mig för att lägga upp ett par av de jag har tagit. Ursäkta de något dassiga färgerna. För att se flera bilder jag har tagit kan du kika på:  http://thepinkprincess.bilddagboken.se

Dödsstjärnan - mina vänner som tillsammans har en poesigrupp.

Henrik Bergkvist - vinnaren av improesigrenen

Jurygrupper - så kan de se ut!

Hallandslaget framför ett teampiece, ett gruppframträdande.

Vår publik.

Mer publik och vänner.

Idag är en sorgens dag och jag har hållit ett par tysta minuter. Allting skedde så snabbt och oväntat, när jag insåg att någonting var fel var det redan för sent.

Idag har min stationära dator avlidit.  Efter att fått min bärbara kidnappad och sedan ersatt med dess betydligt långsammare tvilling blev jag inte lycklig när jag insåg att min stationära var inne på sin sista suck. Vi fick inte så lång tid tillsammans, jag tror det var två år vi fick och hon blev bara tre år gammal. Troligen var det en hjärtattack på grund av överhettning som är orsaken till det snabba lidandet. Innan jag hann tillkalla datorläkarhjälp var det förmodligen redan för sent. Dock finns delarna kvar vilka jag ska försöka sälja i ett försök att tjäna några ören och jag lyckades rädda det viktiga, min dators hjärna med alla minnen (bildligt talat). Men det är ändå sorgligt när det sker.

Mitt i all den där melankolin finns någonting annat, någonting  fint som skiner igenom. Jag tar på mig vita ljusa kläder och då känns det lite bättre att andas.

Kanske är det det som gör det, eller kanske är det bara insikten om att jag har gått vidare och det känns inte så jobbigt som jag trodde. Det är fint med kaka och prata lite med folk man känner och höra på bra musik (lyssna här det är helt fantastiskt). det är fint att bli inbjuden på någon slags spontangrillfest av sina vänner. Det är fint att ha vänner, allting bleknar när man har fina vänner. Och jag kan fortfarande minnas känslan av hur det var innan, därför betyder det så mycket mer.

Någonstans där en insikt om att jag vill hem igen så jag kan få sätta mig och skriva. När jag tittar i TV-tablåerna hittar jag ingenting lockande utan tänker att jag ska skriva på min roman igen istället. Att jag vill skriva, att jag känner lust att skriva igen, det är fantastiskt. Att jag vill borra ned mig i min roman och verkligen lära känna karaktärerna, bygga dem och bygga en fantastiskt historia.

Luften utifrån för med en doft av pannkakor.

De säger att det är snart det händer. Att det händer plötsligt, när man inte riktigt är redo för det. Jag fortsätter försöka och hoppas, trots att hoppet innerst inne är dött. Utsikterna inför att få ett jobb är minimala och utsikterna att få ett jobb med rätt inriktning är ännu mindre. Ett år senare har jag inte kommit det minsta närmare mitt mål och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.

Tiden går, går, går, går och går. Det är allt. Inga intervjuer, inget jobb, ingenting.

Jag sitter i min lägenhet igen och undrar hur det egentligen gick till. Hur konstigt det känns att gå på Norrköpings gator igen, att inte spatsera längs Fyrisån eller dricka vin nedanför domkyrkan. Att inte sova fem personer inträngda i ett litet rum eller att äta frukost på ett vandrarhem med andra poeter.

Det jag insett under evenemanget är att Poetry Slam är min religion och SM är det stora tältmötet som min religion anordnar som samlingspunkt för alla troende en gång om året. Alla tävlande är mina medtroende, alla MC:s och underhållare är mina präster, pastorer och predikanter. Vi tillber den stora Gud som är språket och kreativiteten. Vi har deltagit i ett antal olika ceremonier där vi dyrkat poesin och sjungit våra högst personliga psalmer inför de som vill höra.

SM är en familjehögtid, en högtid för den brokiga skara människor som utgör den  så kallade Slam-familjen. Och på många sätt är det en familj. Vi möts inte särskilt ofta och när vi väl gör det innebär det mycket kärlek men också familjegräl. Sedan är vi lättade över att åka åt varsitt håll efter några intensiva dagar men saknar kärleken och längtar redan då tills nästa möte. Under SM i Poetry Slam är jag ett barn i familjen tillsammans med andra, så olik alla men med så mycket gemensamt. Kanske inte förståelse men ibland mer förståelse än än från andra och en delaktighet i någonting större.

Resultatet är jag nöjd med, jag gjorde bra uppläsningar och kom på 39:e plats av 48. Som bäst kom vår Anna som kom på en 20:e plats, Jon kom på 2:a plats i improesin och vår kära Dödsstjärnan vann tävlingen i triathlon. Vi hejade även ivrigt på f.d. östgöten Vilska som tog en fjärdeplats i den individuella tävlingen och vann lagtävlingen med sitt Malmö-lag. Vinnarna var värdiga, klassen på poesin var hög och det var fullsatt nästan alla dagar. Därmed har det varit ett fantastiskt SM fyllt av nya historier att berätta. Nästa års SM går av stapeln på Gotland, vilket jag självklart ser fram emot.

Det jag inte är nöjd med var det som hände någon gång från torsdag eftermiddag till natt. När vi återvände hem till rummet den natten var dörren till rummet olåst och vi upptäckt till vår förskräckelse att min datorväska med dator, adaptrar, tågbiljetter, samt Annas dator, systemkamera och Johans mp3-spelare och rakapparat var stulna. Tjuven/tjuvarna kom troligen in genom fönstret då det fanns ett skoavtryck i fönstret. Fönstret ligger på andra våningen men cirka 1,5 meter under finns ett tak man kan gagna sig av. Vi polisanmälde det hela men chansen att återfå sakerna är små.

Den intensiva veckan har ersatts av ett stort “vad nu?” och plötsligt är det inte självklart vad jag nu behöver fylla mina dagar med. Nu är det meningen att livet ska återgå till sin trista vardagslunk men jag känner mig inte riktigt redo att lämna känslan. Känslan av gemenskap, inspiration och delaktighet vill jag ska sitta i länge.

Packningen är gjord, väskorna står redo och väntar. Jag har mina kläder på mig, jag är färdigsminkad och ska strax fixa mitt hår (som blev klippt igår). Jag har burit ut sopor och kompost och gjort mig av med mat som kan tänkas bli dålig under de fem dagar jag inte kommer vara hemma.

Diktboken med gruppdikterna och mina enskilda dikter är nedpackad i min handväska tillsammans med totalt åtta tågbiljetter till mig och mina tre reskamrater. Jag kan två av mina dikter utantill och min tredje dikt är på god väg. Två dikter är under tre minuter och en dikt ligger precis på gränsen för att få tidsavdrag.

Nerverna har varit under kontroll de senaste dagarna men allting jag gjort har känts som om det varit en enda stor väntan på att få åka iväg norrut. Idag sitter jag här och väntar återigen med lite mer än en timme kvar att gå ned till tågstationen. Jag har sovit ganska gott med vaknade av solens strålar en timme före klockan ringde. Kroppen är lite i olag och jag är lite smått illamående, det är nerverna som har börjat ta sig fysiska uttryck.

Vad pratar jag om?
Idag klockan 17.00 går startskottet för SM i Poetry Slam. Fyra dagar poesi, poeter, fest och upptåg tillsammans med poetkamrater från min region och från resten av Sverige. Vi ska som fyra poeter representera Östergötland, tillsammans med Triathlon-laget Dödsstjärnan. Eftersom vi förra året anordnade SM känns det helt rätt att i år åka dit som tävlande. Och jag är fan värd det. Efter att ha börjat med Poetry Slam 2004 i Göteborg och vunnit mitt första Poetry Slam 2009 är det helt rätt att jag 2010 får ta steget ut och tävlar i mästerskapen. Jag räknar inte med finalplats men jag ska göra så gott jag kan, och kul ska jag ha. Om du följer mig på Twitter och Facebook kommer jag att göra kontinuerliga uppdateringar av hur det går för mig och laget.

Vad som skulle ha blivit en lugn och ensam Valborg förvandlades plötsligt till tjugofyra timmar fart och fläkt med mina vänner i den feministiska Kören Stön. Ett telefonsamtal och fyrtio minuter för att ta på mig kläder och sminka mig, sedan satt jag på pendeln och bussen iväg mot Motala där de skulle uppträda. Vi tittade på elden och hade en finfin förfest på bussen till Linköping. Detta ledde till att jag valde att stanna i staden och gick med i mitt allra första 1:a maj-tåg vilket var spännande.

Smart som jag var tog jag kameran med mig och fick många intressanta fotografier. Jag fick chansen att vara vad som i min fotokurs kallas observerande och interagerande fotograf, dels att observera kören och fotografera dem medan de inte såg, men även att vara en i gänget. Jag inser att jag har mycket att lära mig, bland annat om vad som är bra ljus och inte men det känns lite som att jag ändå börjat få en känsla för fotografi.

Två av körens tuffa brudar. Gillar verkligen hur de posar och blickarna.

Hela gänget är samlat precis efter uppträdandet. Lite cd-omslagskänsla kan jag tycka.

Förberedelser i logen inför föreställningen. Målning av tatueringar, mustacher m.m. Gillar att alla tittar åt olika håll, verkar lite fundersamma och så.