rosaprinsessan

Allting går vidare nu. Folk köper bostadsrätter, blir sambos, gifter sig, skaffar barn, blir farmödrar. Folk gör slut, fasta jobb eller kommer igång med sitt frilansande på riktigt. De säger att man inte ska jämföra sig med andra, men är det verkligen möjligt? Även om jag jämförde mig med mig själv skulle det fortfarande se illa ut.

Saker går vidare men jag står kvar på samma punkt som för ett år sedan.
Jag bor kvar i samma lägenhet i samma stad med för hög hyra.
Jag är fortfarande arbetslös men med ännu mindre hopp om framtiden.
Jag kan inte minnas vad en relation är eller vad det ska vara bra för.
Jag ser i stort sett likadan ut, kanske lite snyggare möjligtvis.
Jag beter mig i stort sett på samma sätt, fortfarande för feg för att bryta mig ut.

Känslan av någonting måste hända snart, växer för varje dag. Någonting måste förändras, något nytt måste komma in i mitt liv. Och jag vet, ingenting händer om inte jag gör någonting. Men det är så mycket i mitt liv jag inte själv kan påverka.  Jag söker jobb nästan varje dag, jag går på alla kulturgrejer jag kan hitta och hänger med mina vänner så ofta jag kan. Det har lett till tre intervjuer under ett års tid (plus två för sommarjobb) samt en irriterande obesvarad och kortvarig besatthet. Jag längtar efter den dagen då någon till slut ringer och säger att “vi vill gärna anställa dig”, men det känns mindre och mindre som att den dagen någonsin kommer att komma. “Det händer när du minst anar det” säger de men i  mitt fall översätts det till “aldrig”.

I förvirringen spontanansökte jag till en ettårig journalistlinje på folkhögskola, som nu vill ha mig på intervju i juni. Jag saknar det journalistiska skrivandet för att kunna arbeta med det jag vill så tänker att det vore en idé. Men det skulle innebära att använda ytterligare ett år CSN, vilket inte är min dröm. Och jag älskar folkhögskola, jag älskar att bo på internat och umgås med människor varje dag men samtidigt känns det lite som att gå bakåt i utvecklingen.  Tillbaka till tiden före universitetet. Fast hellre det än en termin av fruktlösa distansstudier som isolerar och frustrerar. Jag tror inte jag orkar en termin till i denna lägenhet, därför måste någonting nytt komma.

Snart säger de, snart händer det.
Närdå, och hur kan ni vara säkra på det?

Efter att ha bevistat två Poetry Slam-SM och deltagit i ett antal tävlingar samt sett många melodifestivaleurovisionrelaterade tävlingar har jag konstaterat en sak. Poetry Slam och Eurovision Song Contest är i grund och botten samma sak. I alla fall finns det stora likheter mellan den discoglittriga musiktävlingen och den lite mer skitiga och ovårdade poesitävlingen.

Båda evenemang har ursprungligen en grund i kulturen – den ena i musik och den andra i poesi, dessa sammanfaller också ofta men  inte nödvändigtvis i Eurovision-sammanhang. Man vill skapa ett intresse för kulturen, vill göra oss till engagerade tittare/lyssnare som i sin tur engagerar sig i verksamheten. Hur gör man då detta? Jo, genom att göra det hela till en tävling.

För att ta sig till den stora finalen krävs att man tar sig igenom en eller två deltävlingar följt av en final – vilket  gör att man sedan får representera sin stad/region/land. På detta sätt försöker man vaska fram de vassaste bidragen. Men betyder det nödvändigtvis att vissa bidrag är bättre än andra?  Går det att säga att Karin Boyes “Visst gör det ont…” är bättre eller sämre än Kristina Lugns senaste diktsamling? Den personliga smaken regerar, majoriteten avgör, men det är inte alla som får göra sina åsikter hörda. Tävlingen gör det extra spännande men det gör också att leken blir desto mer allvarlig. Dåliga poäng kan ge upphov till sura, ledsna och arga miner – för det är svårt att inte ta det personligt.

Båda evenemang pågår under en specifik period, varje år på olika platser och har både lekledare, tävlande, publik och jury.  En stor skillnad är att den ena tävlingen visas på TV framför miljontals tittare på bästa sändningstid medan det andra bevistas av hundratals besökare på en teater eller annan kulturscen under fyra dagar. Det kan bero på inriktningen – poesi anses ännu idag som något högtidligt och svårförståeligt av många, man har fördomen om att det bara är för kultureliten.  I Eurovision finns inte heller några krav på att texten ska vara skriven av den som framför den.

Men ändå – är skillnaden verkligen så stor? Vad är det som hindrar SM i Poetry Slam från att bli ett TV-sänt evenemang? Tänk dig själv en framtid med SM i Poetry Slam på en direktsänd gala med kändisar på scenen, där publiken ringer in och röstar. Poetry Slam- poeter har redan synts på TV i exempelvis programmet Spoken Word – tyvärr med låga tittarsiffror. Å andra sidan skulle evenemanget då tappa en del av sin charm – småskaligheten och känslan av “vi är en enda stor familj”. Frågan är dock – vad är det som Eurovision har som inte Poetry Slam har, som gör att folk vill se det hela på TV? Är det för lite glitter och glamour? Är det de känslospäckade inom poesin, att folk helt enkelt inte vill bombarderas av känslor, tankar och riktiga ord istället för allmänt skval?