rosaprinsessan

Det är viktigt att skratta ibland och den bäst sortens humor måste vara den nördiga typen av humor. Den som inte alla kan förstå men som blir desto roligare för oss andra. Därför kommer jag ägna detta inlägg åt att tipsa om finfin grafisk humor.

Videon parodierar en av världens mest parodierade låtar på ett snillrikt sätt. Det handlar om teckensnittet Neutra Fce och är gjord av ett par grafiska designers men videon är också på många sätt en fröjd för ögat.

http://www.youtube.com/watch?v=i3k5oY9AHHM

Hur skulle världen se ut om alla teckensnitt kom till liv? Hur skulle de olika teckensnittens personligheter se ut? Denna video ger bra svar på hur en sådan värld skulle kunna se ut.

http://www.youtube.com/watch?v=m6djQHeqMwQ&feature=channel
Såhär ser det ut om olika teckensnitt skulle ge sig ut och slåss mot varandra.

Diss av teckensnittet Arial.

Praktiska exempel av hur man kan använda teckensnitt på ett felaktigt sätt.

Det är viktigt att använda sin kreativitet till vettiga saker.

Jag vill skriva någonting, efter att den senaste veckan har hört och läst så mycket lärorika saker kring ämnet sexualitet. Därför blir detta inlägg som något slags tipsinlägg för att andra ska få uppleva det jag upplevt.

Det började i alla fall med att en bekant tipsade om att titta på serien Fyra Decennier av Sex, en slags dokumentärserie om utvecklingen av sexualitet från femtiotalet och framåt. Jag såg första avsnittet, jag såg andra och jag såg alla fyra. För någon som föddes på 80-talet och har missat mycket av de största förändringarna under 1900-talet, var det fantastiskt. Även om det handlade om USA är det på många sätt applicerbart på vårt eget land. Det som blir tydligt är hur långt vi har kommit sedan 50-talet då kvinnor fick äta p-piller i smyg och göra olagliga,  livsfarliga aborter. Till dagens samhälle där homosexuella får gifta sig i kyrkan och adoptera barn, och där transexuella förhoppningsvis inte längre måste tvångssteriliseras. Där pappor är barnlediga och alla unga flickor äter p-piller.

Apropå temat i serien råkade jag av en slump se filmen Mona-Lisas leende, en till synes trivial film men som handlar om just femtiotalet. Det blev en slags ifyllnad av dokumentärserien, som på ett påhittat men ändå trovärdigt sätt visade hur kvinnorna på ett college levde. En stor hysteri kring giftermål och familj, där studierna bara var en förvaring av flickorna tills att de hittade en lämplig gemål och gifte sig. Deras lärare krävde dock mer och tvingade istället sina elever att se bortom detta och tänka på sina egna karriärer, vilket var väldigt tungt för många av dem. Förändring gör ont.

Det blir även tydligt genom detta varför dagens feminism ser ut som den gör – som en motreaktion mot det som kom före oss. Medan man tidigare slogs för att kvinnor ens skulle få ha en sexualitet slåss många nu mot att kvinnan inte ska vara ett sexobjekt. I denna kontext blir det något absurt att slåss för att kvinnan ska sluta visas på ett sexuellt sätt – något som tidigare inte var tänkvärt. På många sätt är vi ett mer tillåtande samhälle men även ett mindre tillåtande samhälle – människor slåss för att göra “utvecklingen” ogjord. Det får mig att fundera på nästa generation kvinnor – kommer de slåss för sin rätt att få vara hemmafruar?

Som grädde på moset avslutade jag det hela genom att läsa The Vagina Monolgues av Eve Ensler, en bok jag hittade på en second hand-affär i Glasgow. En lättläst bok som är något svårare att ta in – den handlar om kvinnors syn på deras eget kön, något som förtjänar att läsas av både kvinnor och män. Det handlar om barnafödande, våldtäkt, att hitta sin klitoris, att vara lesbisk och allting annat som är relaterat till vaginan. Det är på så vis en förlängning av dokumentärerna, ett nutidsdokument lika väl som ett tidsdokument. Att vi idag faktiskt kan prata om vaginan, det är inte längre ett “därnere” eller “framstjärt”. Helt klart läsvärd för den som är det minsta intresserad.

Kontentan av det hela blir att vi har kommit oerhört långt i vårt land, vi är ett av de länder som ligger längst fram i utvecklingen. Det finns fortfarande mycket kvar att göra men det skadar inte att ibland påminna sig om vilken lång väg vi har kommit och vad som har gjorts tidigare. Det ger ett klarare perspektiv även på vad som behöver kämpas för  framtiden.

De senaste veckorna har jag varit lite extra pepp på skrivande, mitt arbete med romanen och diktskrivande har hamnat lite på efterkälken eftersom jag och min vän Kristin kom på en idé till ett nytt bloggprojekt. Det är intressant det där att ibland kan även små projekt, till synes ointressanta för andra, kan få en att lysa upp och verkligen tycka att någonting är roligt. Att skaffa bloggsidan, bestämma utseende, planera vad vi ska skriva om och när, är sådant som har varit en del av det inspirerande arbetet, samt att såklart börja skriva blogginlägg. Förmodligen kan vi inte hålla igång bloggen för evigt men det blir i alla fall ett roligt år som vi har framför oss.

Därför är jag stolt över att presentera Bibliotekskort – en blogg om vårt samlande. Läs och kommentera gärna!

Ett samtal tre dagar efter intervjun är förhoppningarna krossade igen. Investerade timmar i en ny stad, timmar av förberedelser inför intervjun känns plötsligt lika smart som att kasta sin nyaste favoritägodel i närmaste vattendrag. Innerst inne vet jag att jag förmodligen har lärt mig någonting på det och när jag gick från intervjun var det inte direkt med en segerkänsla i maggropen. Jag var positiv och glad och dolde mitt pessimistiska drag, jag gjorde det bästa jag kunde. På något vis kände jag på mig att jag inte skulle få jobbet efteråt, men jag hoppades ändå.

Jag ställde de obligatoriska frågorna och fick fram att den person de valt hade liknande erfarenheter som mig fast hade arbetat i en liknande position tidigare. Så återigen var det erfarenheten som fällde mig, men inte med lika mycket som tidigare. Fem intervjuer. Det måste betyda någonting att de har valt att kalla mig? Det känns som att jag är inne på rätt spår, för alla intervjuer jag varit på har haft någon form av informatörsinriktning.

Det som också kom fram till slut som ett tips till nästa intervju är att jag måste våga lite mer, våga föra fram vad jag praktiskt har arbetat med tidigare. Återigen tycks det handla om självkänsla. Från min barndom minns jag kvartssamtal som handlade om att “du kan mer än du tror att du kan”. Det som alltid varit ett hinder för mig i mina studier tycks nu ha blivit ett hinder för mig att ta mig in i arbetslivet överhuvudtaget. Jag börjar undra hur många jobb jag egentligen har gått miste om på det sättet.

Jag ska inte påstå att jag varken har hög eller låg självkänsla, jag är nöjd med mitt utseende och min personlighet. Jag är mycket starkare än jag var för fem år sedan. Jag vet att jag har ordets gåva men har fortfarande inte den självkänslan inför det grafiska jag har gjort, det är för nytt. Det räcker med att titta på mina forna klasskamrater. Jag tänker att om jag hade haft en starkare tro på mig själv så hade jag kunnat föra fram mer hur mycket arbetsgivaren behöver mig – och det hade kunnat ge mig den anställning jag förtjänar.

Självkänslan blir dock inte bättre intervjuer. Det blir den där första glädjen över att de har valt mig till intervju men självkänslan får sedan en dal varje gång jag inte får ett jobb. Tankarna om varför jag inte fick jobbet attackerar – även om det går att få svar från den f.d. potentiella arbetsgivaren. Enligt dem var det erfarenheten som avgjorde men jag tror absolut att min blygsamhet kan ha påverkat. Och i så fall – hur bra självkänsla måste man inte då ha för att kunna få ett jobb? Antingen måste man vara en god skådespelare som kan låtsas att man kan eller så behöver man vara övertygad om att  “jag är bäst i världen”. Eller vad säger ni?