Efter många års kamp har det äntligen hänt. Jag har blivit erbjuden en tillsvidaretjänst som informatör – som jag glatt har tackat ja till. Eller sex månader provanställning först men sen så!
Som jag nämnt tidigare har jag varit på tre intervjuer – alla i Norr- och Västerbotten. Den först kändes riktigt bra, den andra helt okej medan den sista inte alls kändes särskilt bra. Det är alltid svårt att avgöra om man gjort ett bra intryck eller inte, men jag brukar ta det utifrån hur kontakten med intervjuarna var. Om intervjun känns trevlig och informell eller om den känns stel och svår. Det var det förstnämnda jobbet jag fick – där jag fick en kontakt som kändes informell, glad och nästan lite flirtig. Direkt efteråt undrade jag om de inte tyckte jag var flamsig.
Precis när jag kommit hem från min sista intervju ringde de från den första och erbjöd mig jobbet. Jag tackade ja direkt – det kändes helt rätt, det jobb jag helst ville ha. Mycket på grund av närheten till Ume – jag kan pendla därifrån! Ett litet plus var också att de kunde bumpa min lön rätt bra. Nog för att jag gillar småkommuner men någonting jag har lärt mig sedan förra året är att det är svårt att bilda sig ett liv på en mindre ord om du inte redan har någon medföljande familj.
Så i april är det jag som flyttar drygt 15 mil söderut till ett nytt liv. Inget klart med bostad ännu men det kommer. Spännande och otroligt läskigt. Hoppas de vet vad de har gett sig in i.
Det blir alltmer sporadiskt mellan inläggen numera, men det är ju så – tiden är inte oändlig, det märker jag nu. Det tar också tid att vänja sig in vid nya rutiner och orka ta sig energi att göra saker som inte är arbete.
På mitt 7.30-16.00-jobb finns tiden – till att fundera, planera och lägga upp det praktiska. Jag ska under februari månad besöka cirka 12 olika småskaliga förnyelsebara energianläggningar. Vindkraft, solkraft, vattenkraft, bergvärme… Den anläggning som är längst bort ligger utanför Östersund och den närmaste ligger i Skellefteå. Det blir en hektisk månad när jag ska besöka alla anläggningarna, fotografera, intervjua och sedan skriva. Denna vecka och nästa blir det fokus på förberedelser, som exempelvis layouten. Tillsammans med andra mindre uppdrag min projektledare ger mig.
På fritiden handlar allt om att prioritera. Ibland har jag inte ens tid med mina måsten. Tänka på vad som är mest akut, vad har jag lovat, vad är viktigast för min framtid. Med jobb och pendling har jag varje kväll cirka fyra timmar att lägga på självvalda aktiviteter. 20 timmar totalt på vardagar.
Om jag vill träna – då innebär detta två timmar för att ta sig till och från träning samt själva träningen. Om jag gör detta tre gånger i veckan försvinner sex timmar, fyra på vardagar. Imorgon ska jag även börja i kör vilket innebär att två timmar i veckan försvinner. Totalt sex timmar. Samtidigt måste jag prioritera att söka jobb och en jobbansökan kan ta mellan en och ett par timmar beroende på, kanske två jobb sökta per vecka, vilket också blir 3-4 timmar, alltså tio timmar totalt. Lägg sedan till praktiska göromål i lägenheten – med allt vad det innebär att vara nyinflyttad. Jag har ett djur som kräver sin uppmärksamhet och jag har egna projekt – exempelvis min roman. Det mesta som inte är ett måste går på sparlåga.
Framtiden ser dock ljus ut. Jag har varit på en jobbintervju förra veckan som kändes bra och nästa vecka har jag två till – samtliga i Norrbotten/Västerbotten. Känner mig lyckligt lottad som verkar så intressant för arbetsgivarna – då har jag kanske gjort någonting rätt.
Nytt år, ny start, nya chanser. Det där med nyår blir mindre och mindre för varje år, mest en gräns mot någonting annat. För min del innebär det nya året ett annat slags liv. Ett pendlande liv. Upp 05.30 och ned i säng kl.22.00.
Jag har precis tillbringat första dagen på mitt nygamla jobb i Norsjö kommun. Ny tjänst på samma arbetsplats med samma människor. Den absurda känslan av att återvända. Vandra i samma korridorer, men med nya arbetsuppgifter och nytt ansvar. Gamla kamrater som hejar glatt och överraskat. Ännu är allting lite osäkert, exakt vad som ska göras, hur det ska se ut och när det blir klart. Men jag har tre månader säkerhet, tre månader av arbetskamrater och någonstans att vara på dagarna. Tre månaders säkerhet är bättre än ingen säkerhet.
Jag märker att jag börjar växa upp, med en längtan efter en fastare tillvaro och utan ständiga flyttar och växelverkan mellan jobb och arbetslöshet. Världen runtomkring mig förändras.
Jag börjar mitt nya år med lite mer hopp än tidigare – jag har nämligen fått framtiden tryggad för ett par månader framöver. Så den 2:a januari får jag komma tillbaka (nästan) till min gamla arbetsplats – Norsjö kommun.
Det känns väldigt ironiskt och typiskt. Först händer ingenting under flera månader, sedan händer allting samtidgt. En dag för ungefär en månad sedan satt jag ensam i min lägenhet i Norsjö och flyttpackade. Under samma dag ringde de om en jobbintervju i Umeå och ett projekt på Norsjö kommun. Det blev ingenting av Umeå, men jag höll kvar i Norsjö tills jag visste hur det gick. Tänk om jag hade vetat det tidigare – då kanske jag inte alls hade behövt flytta.
Jag håller som bäst på med att flytta in i en lägenhet i Skellefteå tillsammans med min bästa vän. Alla mina ägodelar är där men nästan ingenting är uppackat. Den senaste tiden har vi ägnat åt att göra lägenheten beboelig – måla, flytta ut gamla möbler och försöka få vår egen prägel på den lägenhet som tillhörde en 94-åring. Därmed kommer jag de närmaste månaderna att bli en pendlare – jag har hittat ett gäng som dagligen åker mellan Skellefteå och Norsjö.
Uppdraget jag ska göra är att vara förstärkning för en kvinna som arbetar med energiprojekt. Jag har tackat ja till att under tre månader göra en större trycksak som jag ska göra nästan helt själv. Planera intervjuer, göra intervjuer, skriva texter, fotografera och layouta hela trycksaken för att bli färdigt till ett evenemang längre fram i vår. Mycket bilkörande blir det, när jag åker runt i Västerbottens- och Norrbottenskommuner för att dokumentera småskaliga energilösningar. Det ska bli kul att få ansvara för ett sånt projekt och verkligen göra allt. Samt att få lära mig mer om de energilösningar som kan vara lösningen på vårt kommande energiproblem. Såklart ska det bli jättekul att komma tillbaka till Norsjö och träffa mina gamla arbetskamrater.
Dock fortsätter jag kämpa med att hitta ett tillsvidarejobb. Sista tiden har det funnits en hel del kommunikationsjobb i norra Sverige – även småkommunerna börjar se behovet. Än så länge söker jag de jobb som finns. Sitter just nu och planerar en jobbsökarkampanj som ska hjälpa mig att möta intressanta människor – vilket ska leda till jobb. Det kommer att bli superkul, så missa inte det!
Hursomhelst vill jag önska er en mycket god och mysig jul med massor av god mat, vänner och familj!
För ett år sedan hade jag nyligen börjat på mitt första informatörsjobb. Någonting som gjorde mina bra dagar ännu bättre var att jag var en av få personer på kontoret med högtalare vilket gjorde att jag kunde spela musik och radio hela dagarna. Det gjorde jag också, så mycket jag orkade. Ungefär vid den här tiden var det också dags för Musikhjälpen – ett enormt evenemang som syns både på TV och hörs i radio – fyllt av musik och andra happenings. Pengarna går oavkortat till en massa bra saker. Jag följde programmet slaviskt både dagar och nätter och skänkte de pengar jag kunde.
Nu är jag i en annan sits – jag har inget jobb att gå till men det ger mig ändå möjlighet att lyssna på Musikhjälpen tills öronen nästan kräks av för mycket intryck. Vilket egentligen är fantastiskt, att jag kan göra det. Långtifrån alla har jobb att gå till och runtom i världen finns unga flickor som aldrig ens får chansen att gå i grundskola, än mindre universitet. De får därmed inte ens chansen att komma ut i arbetslivet och kan inte försörja sig själva. Även i år skänker jag det jag har möjlighet till, trots att jag inte har det fett.
Därför gör jag i enlighet med Lyft Musikhjälpens initativ nu ett inlägg där jag försöker dra mitt strå till stacken. Ett blogginlägg för att just du ska läsa detta. Du har 50 kronor att ge, nästan oavsett i vilken sits du är. 50 kronor ger böcker och pennor för en hel skolklass i de fattigaste länderna. Köp det istället för en ful prydnad till någon släkting som inte ens bryr sig. Du kan göra skillnad och hjälpa människor ut ur fattigdom.
Någonting som jag har funderat på sista tiden är vad som gör att vi söker vissa jobb men inte andra – även när de är till synes lika varandra.
Innan mitt första jobb i Norsjö kanske jag var på 7-8 jobbintervjuer. Jag minns inte utantill hur många sökande de hade, men jag minns att min första intervju som webbadministratör i Nybro kommun hade kanske 70 sökande och jag visste knappt vad jag gav mig in på. Sen var det även jobbet i Östhammar. Vanligt var att de flesta jobb hade omkring Nybros siffror eller mer – och då sökte jag nästan bara till småkommuner. Östhammar däremot hade väldigt få, om jag inte minns fel kring 20-30. Anledningen upptäckte jag i en uppgift jag fick inför intervjun – i kommunen ligger ett kärnkraftverk och en del av arbetsuppgifterna var att informera om arbetet med slutförvaringen. Alltså – jobb som verkar läskiga är vi nog mindre villiga att söka till.
När jag sökte jobb till Norsjö kommun var det cirka 20 ansökande till detta. Ett nästan ett år långt mammavikariat i en liten inlandskommun i Västerbotten. Kanske inte så konstigt att få sökte – det ligger i en liten kommun ganska långtifrån allt annat. Att det var ett mammavikariat bidrog nog också – antingen måste man bo på pendlingsavstånd eller så måste man vara redo att flytta. Så det är logiskt.
Om vi sedan går vidare. Jag var på jobbintervju i både Jokkmokk och Pajala – småkommuner i Norrbotten som ligger långt norrut – cirka 30 respektive 40 sökande för vardera tjänst. Båda informatörstjänster, den första tillsvidare och det andra ettårigt med möjlighet till förlängning. Bättre arbetsvillkor med andra ord men samhällena i sig är ännu mer otillgängliga – svårt att ta sig dit och långt till närmaste större stad. Både hade meriterande om man pratade något minoritetsspråk, exempelvis samiska eller meänkieli (tornedalsfinska). Speciellt Pajala förvånade mig med att ha dubbelt så många sökande på tjänsten som Norsjö. Pajala är knappast en akademikerstad, utan en gruvstad. En gissning är att tillsvidareaspekten lockade. Sen i Pajala kan jag gissa att folk har sökt jobb som bor på finska sidan, vilka pratar svenska och minoritetsspråk.
En intervju i Luleå hade cirka 50 sökande för totalt sex tjänster – ovanligt många platser för att vara i norr. Detta låter mer logiskt eftersom Luleå ändå är en större stad med cirka 70.000 i kommunen.
Sen har vi två jobb jag sökte i Skellefteå – en administratör/informatör och en informatörs-tjänst. Cirka 70 respektive 32 sökande. De 70 sökande kan bero på att det var en delad tjänst och fler med administrativ bakgrund sökte till den tjänsten. Däremot – att en tillsvidaretjänst som informatör på heltid fick 32 sökande tycker jag är konstigt. Ett långsiktigt jobb med bra arbetsuppgifter i en stad av lagom storlek – och knappt fler sökande än i Jokkmokk. Skellefteå är en kommun också på cirka 70.000.
Det jag drar som slutsats är att större kommun inte automatiskt innebär fler sökande på tjänsten. Utan faktorer som hur lång tjänsten är och inriktningen spelar roll. Om vi däremot jämför med storkommuner som exempelvis runt Stockholm (som är mycket större) vet vi att storleken spelar roll – det finns nog nästan inte en tjänst där som inte har flera hundra sökande.
Ett svar tror jag att jag fick i samband med en till jobbintervju i Umeå. 90 sökande på en heltid tillsvidaretjänst som informatör/webbredaktör. Ovanligt många för att vara i norra Sverige. Och nästa tjänst jag sökte till – ateljist i Umeå – hade hela 272 sökande. Helt sjukt många för att vara i norra Sverige. Vad har dessa två jobb gemensamt? Båda är heltid tillsvidare, men framförallt är de inom privat sektor, den ena på resebolag och den andra på en reklambyrå. Min slutsats här är att de som söker jobb kanske hellre söker sig till privat sektor på grund av det högre löneläget? Samtidigt – vi som är arbetslösa – kan vi göra så stor skillnad mellan jobben? Ett jobb är ett jobb, trots allt. Är arbetssökande så petiga?
Hade varit intressant att se en undersökning på detta, kanske finns det redan någon. Vad tror ni – vad har ni sett för mönster i hur folk söker jobb?
För ganska precis ett år sedan hade jag nyligen påbörjat min karriär i den lilla inlandskommunen Norsjö. Jag hade även varit hemma i Norrköping för att tömma min lägenhet. Idag ett år senare gör jag tvärtom – och lämnar nycklarna till Norsjölägenheten i brevinkastet. Under sex timmar igår tog vi oss fram och tillbaka till Skellefteå från Norsjö och flyttade in hela min packning i lägenheten i Skellefteå där jag ska bo med min bästa vän (beroende på hur allt går). Idag städade vi ut de allra sista resterna av spilld mat, katthår och annat som har formulerat min tid i samhället. Det konstiga är att det inte kändes sorgligt att åka därifrån. Jag har bott tillräckligt länge i Skellefteå för att det ska kännas som hemma.
Dock är det en läskig tid. Att vänta på besked om var jag kommer hamna någonstans – eller om jag inte hamnar någonstans alls. Det gör det svårt att koncentrera sig. Tanken finns där – jag borde fortsätta söka jobb och inte pausa nu för ingenting är ännu säkert. Men tills domen faller är det mycket svårt. Jag kan inte riktigt stadga mig här heller eller i lägenheten förrän jag vet. Tanken att packa upp och sedan flytta om en månad känns inte lockande. Jag vågar inte riktigt hellre börja engagera mig och hitta likasinnade. Det är frustrerande, denna ständiga ovisshet. Jag går från dag till dag utan att känna vad jag ska fylla min tid med.
Jag är en person som gillar att tänka i nya banor och komma på nya idéer. Som det här med att söka jobb exempelvis. Att söka jobb är för de flesta (och för mig) en ganska traditionell procedur. Jag hittar en intressant annons i Platsbanken, skriver ett proffsigt personligt brev och ett cv – allting snyggt designat och anpassat till varje tjänst. Ibland kommer jag på intervju. Ibland blir jag den sista personen som väljs bort innan anställning. Jobben söks av alltifrån 20-100 personer (men oftast i den undre kanten eftersom jag vill jobba och verka i norra Sverige).
Någonting jag upptäckt med tiden är att det inte räcker med en grym ansökan. Oavsett hur bra mitt brev är och hur proffsigt mitt cv ser ut så tycks det försvinna i mängden. Kanske för att jag inte har fem års erfarenhet inom mitt område.
Det är där jag fastnade lite – tills jag insåg att jag som grafisk formgivare och textskribent har en massa andra verktyg till förfogande. Om jag vill visa vad jag kan – då kan jag inte göra som alla andra. Därför valde jag att gå ett steg längre och ifrågasätta hur hela jobbansökan ska se ut. Det jag kom på var – varför inte visa vad jag kan genom en slags broschyr/berättelse om mig själv? Det visar både min idérikedom, mina kunskaper inom textproduktion och min grafiska förmåga.
Jag hittade ett format och jag gjorde ett manuskript – över vilken typ av bilder jag vill ha och vad de ska berätta om mig. Jag lånade min bror och ett kontor över en kväll där vi skapade en portabel fotostudio för att ta dessa bilder.
Resultatet blev någonting jag har valt att kalla för “Pekbok”. Jag har försökt inspireras av det ett enkelt språk som med korta meningar och få ord förklarar vem jag är. Här nedan kan ni se ett urval av bilderna och min pekbok. Jag blev väldigt nöjd med resultatet – vad tycker ni?
Surfade lite på nätet och hittade detta inlägg skrivet av en mediastudent som handlar om skillnader mellan informatörer – framförallt mellan den privata och offentliga sektorn. Efter en föreläsning konstaterar eleven att en av de stora skillnaden är öppenheten – inom offentlig sektor är öppenheten en skyldighet. Detta medan privata företag inte har någon skyldighet att vara öppna om sina verksamheter.
Detta innebär också att den så kallade meddelarfriheten inte gäller inom privat sektor. Meddelarfriheten är den frihet som gör att de offentligt anställda har rätt att tala ut om vad som försiggår i deras verksamhet – och ingen har rätt att göra efterforskningar om vem som har gjort uttalandet. Denna frihet är egentligen fantastisk och långtifrån självklar – den gör att verksamheter som inte gör rätt eller bra ifrån sig kan granskas och därmed förändra sig.
De senaste veckorna har detta blivit särskilt tydligt genom Carema-affären, där personer som jobbar inom den privata sektorn men anlitas av den offentliga (till exempel inom vården). Det vill säga de sätter sina karriärer på spel genom att berätta om den vanvård som försiggår på Caremas boenden, vilket är helt sjukt. De omfattas inte av meddelarfriheten eftersom de är privat anställda. Egentligen tycker jag att alla företag borde omfattas av samma principer som den offentliga verksamheten. Tänk hur alla oseriösa företag skulle falla när det plötsligt var lätt att göra efterforskningar och upptäcka oegentligheter. Och tänk hur alla företagare skulle behöva satsa mer på kommunikation när plötsligt alla har rätt att säga sin mening utan att kunna bli straffade för det.
Även om en sådan offentlighet troligen inte är genomförbar så tycker jag ändå det finns mycket att lära. I mina ögon har privata företag mycket att vinna på öppenhet och att låta sina anställda säga vad de tycker. Det gör företag en möjlighet att förbättra sig och även få press utifrån. Dessutom kan det göra företaget mer trovärdigt – att visa att det lyssnar på sina kunder, anställda och andra intressenter. Därför tycker jag att meddelarfrihet borde vara en självklarhet för alla.
I min jakt på intressant facklitteratur har jag nyligen läst boken Blogging av Jill Walker Retberg från 2008. Som titeln föreslår handlar denna bok om bloggande från grunden. Alltifrån vad en blogg är till hur bloggar har uppstått och på vilka olika sätt de används idag. Den tar också upp företeelsen sociala medier och hur vi allt lättare lämnar ut vårt privatliv till andra.
Och vad händer egentligen när vi frivilligt lämnar ifrån oss vårt privatliv? Detta är någonting de allra flesta gör varje dag, utan att egentligen tänka på det eller kritisera var informationen hamnar och sedan används till. Och hur har vi egentligen hamnat där – att det är okej att lämna ut nästan varsomhelst?
Människor gillar att dela med sig av sina idéer – det har vi nog alltid gjort också men aldrig har det varit så enkelt och kunnat spridas över hela världen som nu. I och med inträdet av sociala medier som Facebook, bloggar o.s.v i våra liv har det helt plötsligt blivit tusen gånger enklare att dela saker med andra. Det räcker med en dator och internet för att kunna sprida nästan vilken idé som helst och berätta nästan vad som helst om sig själv.
I och med tjänster som Google och Facebook kan vi nu få tag på vilken information som helst, när vi vill. I gengäld ger vi upp vårt privatliv. Vi berättar vilka hemsidor vi besöker, vilka vänner vi har, var vi befinner oss just nu, vad vi tycker om att göra. Frivilligt delar vi med oss av denna information – och få ifrågasätter var informationen hamnar och vad den sedan används till. Den kan oskyldigt användas till att ge oss riktad reklam. Unga tjejer kan få reklam om de nyaste kläderna, bantningskurer medan män som mest spelar Facebook-spel får reklam om ännu fler Facebookspel som kan vara intressanta. Vi uppskattar troligen detta mer än generaliserad reklam vi får i brevlådan. Vi uppskattar exempelvis att ICA vet precis vad vi handlar och att vi får rabatter på det vi köper ofta.
Informationsbevakning över Internet finns över hela världen. Här i västvärlden används den fortfarande ganska försiktigt – exempelvis för att kunna ge riktad reklam. Tittar vi i andra länder där friheten inte är så självklart kan denna information användas till helt andra syften. För att bevaka vad medborgarna gör på Internet i syfte att kontrollera sin befolkning snarare än att främja deras personliga frihet. Detta är knappast av godo och gränsen mellan dessa två sätt att hantera information är tunn.
Ett gammalt och skrämmande framtidsscenario hittar du i kortfilmen Epic 2014 - en utveckling av Google och andra informationstjänster som samlar in all din information. Detta leder till slut till ett nytt system som sorterar bland nyheter och annat för att visa dig exakt det du är intresserad av. Problemet är när vi visar mer intresse för kändisnyheter än nyheter om förtryck. Detta leder till ett system som ger dig platta och vinklade nyheter som bekräftar det du redan tror och tycker men inte behöver vara sanna. En skrämmande tanke för allting vad journalistik kallas. Och även skrämmande för oss som är vana vid att ta del av nyheter. Ska vår Internetnärvaro förvandlas till en bekräftelsemaskin där ingenting längre ifrågasätts?
Filmen är gammal och som många vet är det inte mycket av framtidsscenariot som har blivit sant. Ingen kunde ha förutspått tjänster som Facebook, Wikipedia och Twitter. Än så länge samlas vår information och används bara till tillsynes ofarliga syften. Men kan ändå inte Epic 2014 till slut bli sann – om vi inte säger emot?
