rosaprinsessan

Den här tiden förra året, den femte november, hade jag nyligen blivit uppringd av någon på Norsjö kommun som tyckte att jag skulle komma på jobbintervju hos dem. Som tyckte att jag skulle packa en väska och gå på intervju på tisdagen.

Jag gick på intervjun utan att känna att jag gjorde särskilt bra ifrån mig. Samma kväll som intervjun hade de ringt min ena referens och dagen efteråt ringde de min andra. Dagen efter intervjun mitt på dagen hade jag blivit med mitt första längre heltidsjobb. Åter i Norrköping packade jag och mamma ihop lägenheten på ett par dagar.  Drygt en vecka efter intervjun gjorde jag mitt inträde på kommunen.

Ingen hade nog en aning vad som väntade. Ytterligare en vecka senare var jag ensam på min post som informatör, något panikslagen. Men trots det lyckades jag med upptåget att bygga kommunens nya webbsidor (med hjälp såklart), bygga ut nätverket av webbredaktörer och införa ett större fokus på tillgänglighet. Bättre information till medborgarna och bättre information till medarbetarna. Och mina förändringar och förslag ledde till många andra viktiga förändringar. Det krävs inte mer än nio månader för att göra ett bestående intryck.

Tyvärr är det så med mammavikariat – de tar ju slut till slut. Men den erfarenhet jag har fått där har varit ovärderlig för min karriär. När jag tidigare sökte mer än tvåhundra jobb och hade 7-8 intervjuer har jag nu sökt kanske 30-40 jobb och gått på 4-5 intervjuer. Heja oddsen! Med andra ord finns det chans för den som vill ha en kommunikatör.

Få som följer nyheterna har nog kunnat missa det faktum att landstinget i Västerbotten har infört ett fotoförbud i sina lokaler. Skälet är för att skydda patienternas integritet så att de ska kunna känna sig säkrare. Medierna i Västerbotten har gått ihop och gjort en skrivelse då de anser att detta begränsar deras möjlighet att göra sitt jobb – att granska landstinget.

Jag tycker att ett fullständigt fotoförbud är fel väg att gå. Skärpta regler av något slag hade kanske varit på sin plats – exempelvis att fotografering endast får ske vid samtycke. Men att göra ett totalt förbud är att begränsa öppenheten som medierna ska stå för. De ska kunna granska landstinget precis som de kan granska kommun o.s.v. I Sverige har vi trots allt offentlighetsprincipen, en princip värd att hålla fast vid, en princip som minskar möjligheten för korruption. Av denna anledning tycker jag inte det är konstigt att det har kommit in en JO-anmälning av landstinget.  Fler borde anmäla dem.

Sedan fotoförbudet infördes har det hindrat den öppna granskningen av landstinget. Medierna har blivit nekade inträde, oavsett om de skulle fota eller ej. En äldre man som gått med på en intervju blev nekad att filmas av landstinget, inte ens hans anonyma händer fick filmas. Kan de inte längre lyssna på sina patienters beslut, de som ska vara för sina patienter?

Vad händer om detta går igenom fullt ut? Kommer alla landsting införa foto- och filmförbud? Medierna kanske inte ens får intervjua landstingspolitikerna? Kanske kommer kommunerna och riksdagen också börja kräva fotoförbud för att inte deras integritet ska “kränkas”? Skrämmande, det är vad det är. Ingenting får hindra den öppenhet vi har i vårt land.

När jag var yngre var min tanke om sport det där irriterande som sker på alla kanaler hela tiden som ser till att jag inte får se på mina favoritserier. Besvikelsen när jag satte på kanalen och istället möttes av fotboll, hockey, friidrott eller hästsport var mer än jag klarade. Idrott var det där tvångsämnet i skolan jag hatade mer än allt annat.. Om jag var med i fotbollslaget så berodde det på att alla mina vänner var med, inte på grund av egen vilja. Det fanns nämligen bara idrott i byn.

Därför förvånar jag mig själv under mitt tjugosjätte levnadsår. I torsdag var jag nämligen och tittade på elitseriehockey i Skellefteå. Jag! Alla som känner mig kan intyga mitt ointresse över sport. Min favoritsport är transport, det är vad jag brukar säga.

Nå, som boende i Norsjö och arbetande på kommunen är det omöjligt att inte råka på hockey. Ordrebusar för att ta fram namnen på spelare i SAIK, samtal om matcherna, ibland möjlighet att åka ett helt gäng till arenan i Norsjö för att se på spektaklet. Jag har lyssnat men inte brytt mig. Tills jag och min vän C en lördag kväll hade tråkigt. Så vi beslutade oss för att äta fint och sen se hockey på bioskärmen i Norsjö. En sal full av svettiga luktande äldre man, blandat med barn och gamla tanter.

Efter det gick det utför. Jag hade besök av en bekant – vi gick och såg hockey på bioskärmen. Jag hejade ivrigt på SAIK medan min bekant spelade på Modo och inte var imponerad av SAIK:s prestationer. Hmpf tyckte jag när SAIK gick och vann matchen. En annan gång var det hockey på storskärm på min mammas jobb, nästa gång var det hockey på storskärm på en sportpub. Klart jag hoppade på när jag fick erbjudande om att gå gratis och se på elitserien.

Jag tror att mitt intresse har med lokalpatriotism att göra. Det finns ett lokalt lag att heja på, då blir det spännande.

I alla fall – hockeyn. Det som fascinerade mig mest var att hockeyspelarna var i människostorlek. Alltså riktiga människor, inte i tv-skärmsstorlek, som åkte runt på isen. Skellefteå Arena fylldes snabbt på, tydligen runt 4500 personer på plats. Några rader nedanför mig satt två begeistrade tanter varav den ena cirka sjuttio under hela matchen vräkte ur sig spott och spe och klagan. Något till höger ställde sig en ung man upp och vrålade något omöjligt att tyda, jag fick ihop den andra konstiga meningen efter den andra.

På ståläktaren är det stor trängsel och mer svart-gult än i någon annan del av arenan. Flaggor, mössor, tröjor, t-shirts. Någon har en enorm trumma som trummar takten till olika ramsor. Ett gäng män, cirka 15 stycken vrålar fram hejaramsor i takt till trumman. Vissa går att uttyda som heja heja, Skellefteå AIK, medan andra är helt omöjliga och ordlösa. Det är inte många meter mellan oss men orden grumlas. En puck kommer på nåt sätt ut ur hockeyrinken och två småkillar störtdyker under avspärrningen för att få tag på reliken.

På isen ränner hockeypojkarna fram och tillbaka (pojkar eftersom majoriteten är yngre än mig) och det är inte lätt att se var pucken tar vägen. Jag förstår inte heller alla förvirrande regler, men vi sitter mitt framför när en av SAIK:s spelar blir skadad och knappt tar sig upp på fötterna. Publiken buar av all hjärtans lust åt allt Färjestad ställer till med. Här har de dåligt med supporters. Och jag har dålig reaktionsförmåga, hinner inte uppfatta när målen görs. Händerna går i alla fall varma, klappar i takt till trummorna.

Och visst är det ändå en lite spänning att sitta och titta på. 37 sekunder in i matchen gör SAIK första målet. Och visst håller jag andan lite. Det är kanske inte världens roligaste nöje, men det är ett helt okej underhållning. Plötsligt ställer sig hela publiken upp och jag förstår ingenting. Tydligen är matchen över och Färjestad har vunnit på straffar. Vi tar hockeybussen hem medan 4500 person strömmar ut ur en arena. Jag vet inte om jag har sett så många människor samtidigt på en gång.

Men jag tänker att jag kanske kommer göra om det. Om inte annat kommer jag sitta framför en och en annan storskärm och heja på mitt lag. Så kan det gå till. Så kan det gå till när man omvänder en sporthatare.

När man som jag har vanan inne att sitta och leta efter jobb finner man till slut att de flesta kommunikationsjobb tyvärr finns i södra Sverige i storstäderna. Framförallt i Stockholm. Det kan kännas lite hopplöst när jag sitter i Skellefteå och inte har någon ambition att någonsin flytta till Stockholm. Jag vill helt enkelt inte dit:

1. Det är extremt många personer som söker till dessa jobb.
   Alla som redan bor i Stockholm och alla som vill flytta dit. Före mitt informatörsvikariat var det inte ovanligt med 2-300 sökande på en tjänst. Och många är extremt erfarna och specialiserade.
2. Det är svårt att hitta bostad.
   Jag vet alltför många vänner som har flyttat runt i rivningskontrakt, tredje hand, ibland andra hand.
3. Det tar längre tid att ta sig från ena sidan Stockholm till den ena än att exempelvis köra till närmaste större stad i Norrbotten/Västerbotten.
   Vi köar inte i 10km/h. Vi köar i 90km/h.
4. Det finns knappt någon natur.
   Inga snötyngda tallar på vintern, inga stora härliga skogar att vandra i.

Fördelen med att bo i Norra Sverige är att det är färre som söker på varje jobb. Det är färre som är beredda att flytta norrut. På några jobb jag har sökt och varit på intervju på var det mellan 20-40 sökande. I Skellefteå något fler, kanske 60-70 sökande.  Tyvärr finns konkurrensen även här, men vi är många färre som slåss. Samma sak är det med småstäder i södra Sverige. Färre vill flytta till Säffle än till Göteborg. Det är betydligt lättare att hitta bostad också. Med lite trixande hittar du lätt en ganska billig hyresrätt eller bostadsrätt. Därför – var inte rädd för att söka jobb på mindre orter du som är nyutexaminerad eller inte har hunnit skaffa någon familj ännu. Det är inget fel på norra Sverige oavsett vad alla fördomar säger.

Därför satsar jag på Skellefteå. Det är en stad jag vill bo i, 70.000 i kommunen är inte fy skam. Det målet kommer allt närmare eftersom det snart börjar bli dags att flytta dit. Det finns en lägenhet som står redo och jag är jättepepp på det. Mitt nästa steg är att höja mitt jobbsökande ett snäpp och börja göra spontanansökningar till företag som kan tänkas behöva kommunikationshjälp. Känner du någon? Säg gärna till.

Som du kan se har det skett lite uppdateringar på min hemsida. Det finns inte längre någonting under www.elizabet.se utan du kommer direkt att länkas till min bloggsida. Eventuellt kommer jag att flytta min blogg i framtiden men tills vidare får det vara såhär.

Precis som tidigare kan du hitta min portfolio här på min hemsida under fliken Portfolio. Där hittar du exempel på trycksaker, fotografier och webbdesign som jag har utfört. Dock utför jag inga frilansuppdrag just nu utan är framförallt ute efter någon slags anställning – med fördel i Skellefteåtrakten.

Vill också tipsa om att det framöver kommer hända lite grejer – jag håller på med en rolig trycksak med fotografier som min bror Niklas har tagit av mig. Ska bli riktigt kul att se resultatet!

Någonting som är oerhört viktigt när man inte har ett arbete att gå till är att skaffa sig rutiner och saker att göra. Denna sista vecka har jag tillbringat i Skellefteå som inneboende hos min mor, detta då arbetslösheten i en inlandskommun på 4300 invånare känns sådär lockande. Möjligheterna är större i en större stad.

Min nya rutin är att cykla till universitetsbiblioteket och sätta mig där och arbeta med olika projekt. En av mina personliga projekt är att läsa mer facklitteratur för att utveckla och fördjupa mitt kunnande. Jag har börjat med att läsa böcker jag själv äger, som jag av en av en anledning inte läst särskilt noggrant.

Den bok jag nu senast har läst är Marcus Gärdes bok “Typografins väg”. Vi hade Marcus Gärde som föreläsare på min utbildning och han var mycket intressant. Efter föreläsningen fanns möjligheten att köpa boken, någonting som många gjorde, inklusive personlig hälsning. Idag på GDK har jag förstått att den är kurslitteratur och att Marcus Gärde hållit i princip sadistiska workshops med studenterna under första året.

Hursomhelst – boken. Boken är mycket. Rubriker säger typografi men det är så mycket annat också. Guide till morgondagens typografer – det är undertiteln. I några sammanfattande kapitel tar den upp saker jag har läst under min kandidatutbildning: färglära, historia om mediernas uppkomst och en hel del annat. Den tar dock inte upp det vanligaste inom typografin – vilka olika slags teckensnitt det finns o.s.v. Vilket gör att jag kan tycka att Guide till morgondagens typografer känns missvisande – det framgår inte att detta inte är en grundbok. Jag ser snarare boken som en fördjupningsbok.

Jag gillar kapitlet om layout – som på ett enkelt sätt visar upp hur det fungerar med proportioner, hierarki och liknande i design. Detta på ett sätt som nästan vem som helst kan förstå, genom att jämföra det med musik och toner. Ett utmärkt stycke att gå tillbaka till och fundera över när jag sitter och designar och har fastnat.

Det som har gjort mig något rädd för att läsa den är att den är väldigt uttömmande i fråga om grids och layout. Sida upp och sida ned med olika grids, hur man gör grids, hur man matematiskt räknar ut olika grids, proportioner m.m. tills jag är helt bortvillad. Och det blir jag också, hoppar tyvärr över en hel del sidor av den anledningen. Däremot kan jag tänka mig att en del av det är intressant i efterhand, att använda som uppslagsverk att kolla på. Jag tycker också det är intressant att grids är någonting som egentligen har använts i flera tusen år före kristus.

En av behållningarna med boken är i mina ögon språket. Det är på sina håll mycket poetiskt och vackert, och som poetissa lockas jag av detta att läsa vidare. Som grafiker är boken en fröjd för ögat att läsa med vilsamma vackra teckensnitt i all sin enkelhet. Han skriver i boken att egentligen är det få som tänker att njuta av en vacker trycksak på det sättet.  I formgivning handlar det ju mycket om att bara se till att läsare inte tänker på hur texten ser ut. Ungefär som att nyhetsläsare inte ska störa nyheterna, bara förmedla dem. Det är ju trots innehållet som är huvudsaken.

Detta är definitivt en bok jag kommer att behålla, för att kunna använda som ett litet uppslagsverk och också för att ha en vackert formgiven bok att titta på.

När man som jag söker arbete är det ibland svårt att hålla motivationen uppe. När företagen inte ringer om intervjuer och intervjubeskeden dröjer. Jag vet att jag har breda kunskaper som någon lyckligt företag därute kan ha stor nytta av – det gäller bara att hitta det företaget. Oavsett om det är ett offentligt eller privat företag. Oavsett om det kommer ta lång eller kort tid för mig att hitta dit.

Någonting som hjälper för motivationen är att göra mål för sig själv. Det kan vara stora eller små mål och planer hur man ska ta sig dit, men det hjälper att få en att känna att man faktiskt har gjort någonting bra. Att kunna göra ett kryss i listan. I mitt fall har jag gjort en jobbdagbok. Där skriver jag upp varje dag vad jag gör för att komma närmare att hitta ett jobb. Jag har även skaffat en jobbsökarkompis. Någon inom mitt fält att bolla jobbansökningar med och hur man gör för att söka jobb.

Ett av mina mål är att göra den här perioden av arbetslöshet till någonting som räknas. Att lägga ned tid på saker som annars inte blir gjorda – exempelvis den där romanen jag alltid velat skriva och de där dikterna som legat och skvalpat i bakhuvudet. Jag har även bestämt mig för att använda tiden för att utveckla mig själv på olika sätt. Fysiskt i form av förbättrad hälsa och karriärmässigt genom att vidareutbilda mig inom mitt eget område. Socialt genom att ägna mig åt olika sociala aktiviteter i Norsjö och Skellefteå.

Det hjälper också att ha stora mål. Ett stort mål kom bara häromdagen när det visar sig att jag och min bästa vän Kristin troligen i slutet av året kan få flytta in i en egen bostadsrätt i Skellefteå. Detta ger oss nämligen båda två varsitt mål – att fokusera vårt jobbsökande på Skellefteå. Detta innebär för min del att ta reda på nya sätt att söka jobb och inte bara ägna mig åt Platsannonser. Så om det finns något företag därute som har för mycket att göra och behöver en kommunikatör så står jag till förfogande.

Jag har funderat en del på hur framtiden för informatören ser ut, och det är en spännande diskussion. Vissa menar att informatören  är död. Andra menar att rollen kommer att förändras till någonting helt annat. (pdf). Klart är i alla fall att rollen kommer att förändras, tillsammans med samhället.

Jag tror inte på att informatören är död, tittar man på jobbannonserna verkar informatören i allra högsta grad vara vid liv och blir till och med allt vanligare. Fler kommuner som tidigare inte haft någon anställd med en kommunikationsfunktion har börjat inse värdet i att ha en professionell person i sin stab som ägnar sig åt detta. Istället för att ha kommunikatörens uppgifter utspridda på fem personer som jobbar åt helt olika håll. Däremot kanske titeln informatör är missvisande – det handlar inte längre bara om att informera.

Även om alla människor idag är samproducenter av information och kommunikation betyder inte detta att informatören blir överflödig. Informatören behövs, för att hålla ihop kommunikationen och för att göra uppgifter som inte alla kan: göra trycksaker, ta hyfsade fotografier, skriva pressmeddelanden och sköta om webben. Det behövs någon som kan teorierna bakom kommunikation, som vet vilka kanaler och målgrupper vi ska vända oss till. Det behövs även någon som är kommunikationspolis och det är ingenting fel med detta. Det är omöjligt att kontrollera all kommunikation, men om vi vill att varumärket ska vara någorlunda starkt utåt måste vi försöka hålla ihop det.

Det är ingen tvekan om att informatörsrollen kommer att förändras, precis som den genomgår förändringar just i detta nu. En del av arbetsuppgifterna kommer vi att behålla, en del kommer att försvinna och många kommer att tillkomma. Kolla bara på hur det ser ut i tidningsvärlden – färre läser papperstidningar. Kommer det finnas dagstidningar att göra annonser till? Kommer vi att bli mer som journalisterna eller kanske gå mer åt marknadshållet – ge medborgarna vad de vill ha?

Hursomhelst – även i framtiden kommer det att behövas kommunikationsutbildade människor. Och även i framtiden kommer det att behövas informatörer. Kanske under annan titel och med andra uppgifter, förmodligen med andra slags kommunikationsteorier. Men ingenting kommer att döda informatören inom en snar framtid.

2002 publicerade ett par mediestudenter på Södertörns högskola en rapport om jobbannonser för de om arbetar på webben. Rapporten handlar om personer som arbetar som informatörer eller i liknande arbetsroller. Efter att ha läst rapporten kan jag tycka att fortfarande 2011 finns det mycket som fortfarande stämmer ännu idag.

De två studenterna har jämfört kvalifikationerna i utannonserade tjänster inom informationsfältet och jämfört det med vilka kunskaper de personer som fick tjänsterna har. Detta för att se strukturer i annonserna – beskriver arbetsgivarna sina idealbilder eller anställde de faktiskt personer som hade vad de sökte efter? När man söker arbete är det många som anser att arbetsgivarna överdriver – när de till exempel kräver att den de vill anställa ska ha fem års erfarenhet m.m. Någonting som skulle kunna fungera som en grind – om du inte har dessa egenskaper precis, sök inte jobbet – gör inte alltid det då de arbetssökande inte tar annonserna på orden. Men hur är det egentligen?

Någonting de kommer fram till är att i många jobbannonser är kraven för vad man behöver kunna väldigt vaga. Detta gör det svårt att säga om annonserna stämmer överens med slutresultatet. Från min egen erfarenhet skulle jag tro att man är medvetet vag i sina beskrivningar för att fånga upp så många intressanta personer som möjligt. Om man är för konkret och snäv riskerar man att tappa människor som hade kunnat vara intressanta. De kan hitta kompetens de inte ens visste att de vill ha.
Vad de kommer fram till i fråga om utbildning, kunskaper och erfarenhet är att många av de som blir anställda antingen anser att de har mer kunskap än vad som efterfrågades eller att de hade samma kunskap som efterfrågades. Efter några intervjuer kom de även fram till att det vanligaste är att de som redan har jobb söker jobb.

Det finns även personer som blivit anställda trots att de anser sig vara underkvalificerade. Detta kan enligt rapporten bero på att man istället har gått efter personliga egenskaper. Själv vill jag nästan lägga till mig själv i denna kategori – innan Norsjö hade jag ingen direkt informatörserfarenhet utan spridd erfarenhet utifrån studier, frilans och sommarjobb. Kanske var det mina personliga egenskaper som vägde över?

Rapporten är inte överraskande – självklart vill arbetsgivarna ha erfaren personal som vet vad de gör. Det beror såklart på vilken slags tjänst det är och vad som pågår på kommunen i övrigt – det var lättare för mig att få ett mammavikariat än en tillsvidareanställning exempelvis. Dock tycker jag arbetsgivarna borde våga mer – våga ta in de nya. Här kommer några anledningar till att ta in färskingar på din arbetsplats:

• När man är nyutexaminerad är man väldigt hungrig och sugen på att få börjar arbeta. Du får någon engagerad som mycket troligt kommer att överprestera.
• Kunskaperna från studierna ligger färskt i minnet. Du kanske också lär dig någonting?
• Ny på arbetsmarknaden – nya perspektiv. Du får nya ögon på din verksamhet av någon som ser allt för första gången.
• Nya är inte lika dyra. Ur ett krasst perspektiv får du mer pengar över till annat.

Idag publicerades rapporten “Information till alla?” av SKL, en rapport om kommunernas tillgänglighet kring deras webbinformation. Undersökningen av kommunernas webbtillgänglighet gjordes för första gången 2009. Ett fantastiskt initiativ som gör att kommunerna på ett enkelt sett kan se hur tillgängliga deras webbsidor är ur informationssynpunkt. I rapporten ingår även de frågor man har försökt få svar på vilket är ett jättebra verktyg att använda när man vill förbättra sin information. På så sätt kan hemsidorna bara bli bättre! Om jag en dag får arbeta på en kommun igen vore det jättekul att få använda mig av denna källa för att förbättra informationen på webbplatser.

Sammanfattningsvis bli kommunerna bara bättre och bättre på tillgänglig information på webben. Många kommuner har gjort stora förändringar sedan tidigare år. De som “vann” som hade högst tillgänglighet på all sin information var Umeå och Örebro. En Västerbottenskommun och en kommun jag har bott i. Kul!

Jag har på eget initiativ gjort en liten analys av Norsjö kommuns situation. Om du är nyfiken kan du ladda ned den här. Vi kan titta på ett par av faktorerna, de som har blivit betydligt bättre.

I den rapport som gjordes 2009 hade Norsjö mycket låga betyg med mycket röda ploppar (vilket betyder att det saknas mycket information). Jag började arbeta på kommunen hösten 2010 så därför är det bara 2011:s siffror som jag kan ansvara för. Tyvärr utfördes undersökningen under perioden maj-juni 2011 – och kommunhemsidan som jag har varit ansvarig för lanserades 8:e juni.

Med tanke på att inga större förändringar har skett sedan 2010 betyder detta att kommunens nya hemsida (som jag har varit helt ansvarig för) inte är med i beräkningen vilket känns jättetråkigt. Jag hade verkligen sett fram emot att dyka upp på listan över vilka som förbättrat sig mest sedan 2010. Som det är nu hamnar kommuner som jag vet har usel tillgänglighet på sina webbplatser till och med högre upp än Norsjö. Men jag kan nöja mig med siffrorna att den har blivit 76% bättre sedan 2009. Om de gör om undersökningen 2012 (vilket jag verkligen hoppas att de gör!) så räknar jag med att alla ploppar kommer att vara gula och många fler kommer att vara gröna.

Just nu hade det varit jätteroligt att få arbeta på någon av kommunerna med webb. Tänk vad mycket roligt man kunde ha med den här undersökningen!