rosaprinsessan

2002 publicerade ett par mediestudenter på Södertörns högskola en rapport om jobbannonser för de om arbetar på webben. Rapporten handlar om personer som arbetar som informatörer eller i liknande arbetsroller. Efter att ha läst rapporten kan jag tycka att fortfarande 2011 finns det mycket som fortfarande stämmer ännu idag.

De två studenterna har jämfört kvalifikationerna i utannonserade tjänster inom informationsfältet och jämfört det med vilka kunskaper de personer som fick tjänsterna har. Detta för att se strukturer i annonserna – beskriver arbetsgivarna sina idealbilder eller anställde de faktiskt personer som hade vad de sökte efter? När man söker arbete är det många som anser att arbetsgivarna överdriver – när de till exempel kräver att den de vill anställa ska ha fem års erfarenhet m.m. Någonting som skulle kunna fungera som en grind – om du inte har dessa egenskaper precis, sök inte jobbet – gör inte alltid det då de arbetssökande inte tar annonserna på orden. Men hur är det egentligen?

Någonting de kommer fram till är att i många jobbannonser är kraven för vad man behöver kunna väldigt vaga. Detta gör det svårt att säga om annonserna stämmer överens med slutresultatet. Från min egen erfarenhet skulle jag tro att man är medvetet vag i sina beskrivningar för att fånga upp så många intressanta personer som möjligt. Om man är för konkret och snäv riskerar man att tappa människor som hade kunnat vara intressanta. De kan hitta kompetens de inte ens visste att de vill ha.
Vad de kommer fram till i fråga om utbildning, kunskaper och erfarenhet är att många av de som blir anställda antingen anser att de har mer kunskap än vad som efterfrågades eller att de hade samma kunskap som efterfrågades. Efter några intervjuer kom de även fram till att det vanligaste är att de som redan har jobb söker jobb.

Det finns även personer som blivit anställda trots att de anser sig vara underkvalificerade. Detta kan enligt rapporten bero på att man istället har gått efter personliga egenskaper. Själv vill jag nästan lägga till mig själv i denna kategori – innan Norsjö hade jag ingen direkt informatörserfarenhet utan spridd erfarenhet utifrån studier, frilans och sommarjobb. Kanske var det mina personliga egenskaper som vägde över?

Rapporten är inte överraskande – självklart vill arbetsgivarna ha erfaren personal som vet vad de gör. Det beror såklart på vilken slags tjänst det är och vad som pågår på kommunen i övrigt – det var lättare för mig att få ett mammavikariat än en tillsvidareanställning exempelvis. Dock tycker jag arbetsgivarna borde våga mer – våga ta in de nya. Här kommer några anledningar till att ta in färskingar på din arbetsplats:

• När man är nyutexaminerad är man väldigt hungrig och sugen på att få börjar arbeta. Du får någon engagerad som mycket troligt kommer att överprestera.
• Kunskaperna från studierna ligger färskt i minnet. Du kanske också lär dig någonting?
• Ny på arbetsmarknaden – nya perspektiv. Du får nya ögon på din verksamhet av någon som ser allt för första gången.
• Nya är inte lika dyra. Ur ett krasst perspektiv får du mer pengar över till annat.

Idag publicerades rapporten “Information till alla?” av SKL, en rapport om kommunernas tillgänglighet kring deras webbinformation. Undersökningen av kommunernas webbtillgänglighet gjordes för första gången 2009. Ett fantastiskt initiativ som gör att kommunerna på ett enkelt sett kan se hur tillgängliga deras webbsidor är ur informationssynpunkt. I rapporten ingår även de frågor man har försökt få svar på vilket är ett jättebra verktyg att använda när man vill förbättra sin information. På så sätt kan hemsidorna bara bli bättre! Om jag en dag får arbeta på en kommun igen vore det jättekul att få använda mig av denna källa för att förbättra informationen på webbplatser.

Sammanfattningsvis bli kommunerna bara bättre och bättre på tillgänglig information på webben. Många kommuner har gjort stora förändringar sedan tidigare år. De som “vann” som hade högst tillgänglighet på all sin information var Umeå och Örebro. En Västerbottenskommun och en kommun jag har bott i. Kul!

Jag har på eget initiativ gjort en liten analys av Norsjö kommuns situation. Om du är nyfiken kan du ladda ned den här. Vi kan titta på ett par av faktorerna, de som har blivit betydligt bättre.

I den rapport som gjordes 2009 hade Norsjö mycket låga betyg med mycket röda ploppar (vilket betyder att det saknas mycket information). Jag började arbeta på kommunen hösten 2010 så därför är det bara 2011:s siffror som jag kan ansvara för. Tyvärr utfördes undersökningen under perioden maj-juni 2011 – och kommunhemsidan som jag har varit ansvarig för lanserades 8:e juni.

Med tanke på att inga större förändringar har skett sedan 2010 betyder detta att kommunens nya hemsida (som jag har varit helt ansvarig för) inte är med i beräkningen vilket känns jättetråkigt. Jag hade verkligen sett fram emot att dyka upp på listan över vilka som förbättrat sig mest sedan 2010. Som det är nu hamnar kommuner som jag vet har usel tillgänglighet på sina webbplatser till och med högre upp än Norsjö. Men jag kan nöja mig med siffrorna att den har blivit 76% bättre sedan 2009. Om de gör om undersökningen 2012 (vilket jag verkligen hoppas att de gör!) så räknar jag med att alla ploppar kommer att vara gula och många fler kommer att vara gröna.

Just nu hade det varit jätteroligt att få arbeta på någon av kommunerna med webb. Tänk vad mycket roligt man kunde ha med den här undersökningen!

Ingen som har koll på nyheter kan väl ha missat den senaste dagarnas turer kring Marcus Birro. En man som i princip baserat hela sin karriär på att gråta ut i medierna efter diverse oförrätter. En litteraturens martyr. Till er som missat det – Marcus Birro outar sig själv som kandidat för partiledarposten i KD för att sedan bli sparkad från sitt nya jobb som programledare på TV4. Kanske inte helt konstigt eftersom programledarrollen var i ett debattprogram där politik är en viktig fråga. Tänk dig själv Fredrik Reinfeldt som nyhetsuppläsare på SVT. Kan vi lita på att hans nyheter inte är tagna utifrån Moderaternas synvinkel?

I sin egen krönika hos Expressen går Birro hårt åt den så kallade objektiviteten. Han menar att det råder journalistisk åsiktsfobi i landet och att objektiviteten bara är en mask.

Objektiviteten är ett ideal – en dröm om ett samhälle där nyheterna vi får oss tillhanda inte är färgade av någon annans åsikter. Men vad vore vi utan detta ideal? Tänk dig själv länder där det inte finns åsiktsfrihet, där objektivitet inte är en självklarhet eller ens ett ideal. Där medierna ägs av staten, som ser till att vrida nyheterna till sin egen fördel. Som förvandlar information och nyheter till propaganda. Är det propagandaland vi vill ha? Ett land där journalister och nyhetspersonal väljer bort nyheter för att påverka publiken och låter sina åsikter färga. Medborgarna tillåts inte skapa sin egen uppfattning utifrån “objektiv” information. ” Nu har regeringen tagit beslut om det här och det är ju helt stört egentligen.”

Alla vi som arbetar med information på något sätt vet att objektivitet är omöjligt. Det är omöjligt att inte ha en åsikt om det som händer. Det är omöjligt att inte ha en åsikt eller känsla inför svält, katastrofer, politiken. Men idealet måste ändå finnas där. Vi som informerar medborgare måste så långt som möjligt ge medborgarna nyheter som inte är förvanskade. Texter som inte är påverkade av vår religion, ideologi eller politiska åsikter. Och därför är det självklart att en programledare som ska leda ett debattprogram inte kan vara en partiledarkandidat. Kan vi lita på att han i sin roll är rättvis eller objektiv? Objektivitetsidealet skadas.
Åsikter har vi alla men de kan vi spara till tillfällen där de hör hemma. Vi måste hålla kvar vid objektivitetsidealet.

I Sverige finns många människor som arbetar med kommunikation. Inte lika många som inom exempelvis vården men det finns ändå ett respektabelt antal informatörer, kommunikatörer och liknande runtom i landet.

När man har en dålig dag är det bra att försöka minnas de bra sakerna. Ibland känns det som att alla har mer erfarenhet, mer talang och har bättre egenskaper. När det gäller att hitta jobb har jag ännu inte hittat någon ny plats som tycker att jag är rätt för dem. Då kan det vara trevligt att titta på  DIK:s egen statistik över informatörsyrket.

Varför då undrar ni kanske? Om ni kikar på statistiken tillhör jag nämligen de 12% som har arbetat inom kommunal sektor. Jag var nästan säker på att den kommunala sektorn skulle vara störst då det på arbetsförmedlingen finns flest annonser för informatörer kommunalt. Det börjar även bli vanligare att småkommuner känner behovet och väljer att skapa helt nya informatörsjänster. De 12% innebär i alla fall att jag är relativt ovanlig. På många av intervjuerna har det varit den kommunala erfarenheten som varit ett starkt kort. Jag tror även en liten kommun är en fördel då det innebär att jag har fått lära mig exakt vilka delar en kommun består av – alltifrån sociala till tekniska, utveckling o.s.v. Om jag istället hade varit informatör för en mindre del av kommunen tror jag att jag hade haft svårare att se hur en kommun fungerar.

Om vi går vidare kan vi titta på vilken utbildning de som arbetar inom informatörsyrket oftast har. Nästan 60% av informatörerna har studerat media- och kommunikationsvetenskap. Min utbildning är lite mer svårplacerad – en kandidatexamen inom Grafisk Design och Kommunikation. Men grafisk design, medieproduktion och liknande känns mer som rätt “fack” för mig. Och det är bara cirka 2-3% av de som arbetar inom informatörsyrken som har en sådan examen. Vilket gör mig ytterligare unik.

Vi kan sedan gå djupare in i min utbildning, min kandidatexamen. Under hela utbildningen bar jag med mig känslan av att inte vara som alla andra. Jag var inte en superduperduktig illustratör, en het entreprenör eller en sylvass webbdesigner. När andra brann för att rita och illustrera pillade jag med halsband, handarbete och pärlplattor. Det jag hade var någonting annat – bredd. Jag hade studerat skrivande och nu skaffade jag mig också en bakgrund inom grafikens värld. Jag var någonting annat.

En sak som är lätt att glömma bort och som är långtifrån självklart är arbetserfarenheten. Med så många nyutbildade kommunikatörer som skickas ut i arbetslivet varje år är det fantastiskt att just jag blev utvald till att arbeta som informatör i Norsjö. Trots att jag endast hade frilanserfarenhet och min utbildning såg de någonting hos mig och som jag har överträffat.

Ibland kan det vara bra att fundera på det här, oavsett om du är arbetslös eller funderar på ditt liv i stort.  Vad är det som gör dig unik? Vad är det som gör att du är ovanlig och förtjänar ett bra jobb?

I webbtidningen Frilansjournalisten intervjuade man tidigare i år f.d. journalisten Pär Längby som har gått från att vara just journalist – till att bli informatör. Informatör och journalist är på många sätt två syskonyrken – besläktade med varandra men ändå väldigt olika i sitt utförande. Två syskonyrken – lika i grunden men inte i utförandet.

Han diskuterar bland annat hur andra journalister som arbetat som blivit informatörer har fått bli grindvakter – alltså personer som bestämmer vad som går ut. På så sätt går det att styra informationsflödet för att exempelvis bara ta upp positiva saker och “dölja” det som är mindre positivt. Bland annat har vi i Norsjö gått från att styra vilka nyheter (från media) som syns på vår sida till att det idag syns alla nyheter oavsett värde. Kommunens först skyldighet är mot medborgarna och det är det perspektivet vi måste arbeta för.

För mig är informatören en multijournalist anställd på exempelvis en myndighet eller kommun. Både journalister och informatörer har en lojalitet – att informera kommunmedborgarna. Arbetsuppgifterna liknar på många sätt varandra:

• Textproduktion
• Fotografi
• Uppdatering av webben

Den stora skillnaden enligt mig är att som informatör har jag dubbla lojaliteter. Förutom lojalitet mot medborgarna har jag en annan slags lojalitet mot min arbetsplats – i detta fall kommunen. Både informatören och journalisten måste lämna texter för korrektur för att fakta ska vara rätt – skillnaden är att min arbetsgivare har större möjlighet att tycka till om texten. Om de tycker att texten inte säger rätt saker kan de komma med åsikter och jag måste göra mitt jobb. På det sättet är jag mer som en marknadsförare. Journalistiken verkar därför anses lite mer högt stående – det där oberoendet är lite finare.

Ett annat problem som diskuteras i artikeln är att som informatör gå över till att bli journalist. Jag stötte på det problemet när jag läste min kurs i journalistik – slutuppgiften innebar nämligen att få en text publicerad i en dagstidning. Därför kontaktade jag min journalistbekant på lokaltidningen. Allt verkade okej tills jag på högre ort fick ett nej – det skulle bli väldigt förvirrande om jag som informatör skrev en artikel i journalistrollen. Såhär i efterhand kan jag förstå det – som informatör är jag insyltad i kommunens verksamhet och förväntas inte kunna vara objektiv.

Jag fick nästa chans då min journalistbekant i sin tur hänvisade en kvinna till mig – att jag skulle vara frilansande journalist. Frilansare har jag varit, men aldrig som journalist. Glatt tackade jag dock ja till det betalda uppdraget. Min bekant var den som först hade fått uppdraget men tackat nej – antagligen på grund av lojaliteten. Att som journalist arbeta åt ett företag/organisation blir väldigt underligt – kan man verkligen bli objektiv? Även om jag gör en journalistikt riktig intervju kan de ändå ha åsikter om slutresultatet på ett helt annat sätt.

Det här var lite av mina funderingar kring vad som skiljer informatörer från journalister. Dock tror jag att vi har mycket att lära ifrån varandras yrkesroller – men mer om det någon annan gång. Vad tycker du – hur stor skillnad är det mellan yrkena?

I rapporten “Vad gör en informatör” från 2003 (Högskolan i Trollhättan/Uddevalla) skriver Charlotta Carlström och Jennie Strandberg om informatörsrollen utifrån ett arbets- och organisationspsykologiskt perspektiv. Ett ganska intressant perspektiv och med mycket jag kan känna igen mig i. I stort sett handlar det om en omorganisation som har gjort att tre informatörer har blivit anställda (helt nya arbetsroller) – och rapporten behandlar vilka förväntningar de själva och deras arbetsgivare har angående deras roller i organisationen. Informatörerna själva säger generellt att huvudfokus för dem är den interna kommunikationen, mellan deras arbetsgivare menar att det är den externa kommunikationen som är huvuduppgiften. Och även om rapporten är åtta år gammal är den fortfarande relevant och intressant.

Under mina nio månader som informatör har jag själv funderat mycket på min roll i organisationen. Jag kom liksom de tre personerna i rapporten, in under en omorganisation där långtifrån allt var färdigt. Dock fanns det redan en informatörspost med vissa inarbetade arbetsuppgifter. Men eftersom jag var helt ny inom informatörsyrket blev det precis som de i rapporten att jag fick starta från noll. Börja med att lära känna organisationen. Vilka personer gör vad, vilka kan jag fråga om det här? För mig som dessutom var ny i den kommunala verksamheten blev också detta helt nytt – hur drivs egentligen en kommun?

Jag var även osäker på vilka förväntningar som ställdes på mig, som nyanställd och som grön på arbetsmarknaden. Jag visste ungefär vilka slags arbetsuppgifter jag skulle arbeta med men inte vilka slags krav det fanns. Kanske hade jag blivit mer lugnad om jag visste att ingen krävde att jag skulle kunna allt. Innan jag började var jag rädd för att avslöja mig som någon slags bluff – att jag inte skulle uppfylla min arbetsgivares krav. Vilket jag innan jag slutade fick lära mig att jag hade gjort – med råge. Att komma in som helt ny, få en vecka med den ordinarie informatören och sedan helt ta över – bland annat ett stort arbete med kommunens nya webbplatser. Det har varit en jättekul och utmanande merit.

Det jag har funderat på i rollen är – vad ska gå igenom mig och vad ska inte göra det? Det finns nämligen inget sådant dokument som förklarar det. Vissa trycksaksproduktioner gör personalen helt själv utan att konsultera mig som har ansvar för grafiska profilen. Vissa kommunnyheter får jag veta först när de kommer i tidningen – för det finns ingenting formulerat som säger att chefer måste informera mig först av alla. Eller pressrollen – i större kommuner skulle det vara mig folk ringer för att fråga om de nyheterna medan här går det bättre att ringa direkt till personen som har informationen. Vem ska jag vara och vilka förväntningar har andra på mig? Tänk om det hade funnits ett sådant dokument för alla nyanställda eller för yrkesroller.

Det jag kom fram till är att det är svårt att definiera informatörsrollen. Inte nog med att den ser olika ut på olika arbetsplatser, den ser även olika ut vid olika tillfällen och beroende på vem som ger ett uppdrag. Och alla har sin egen uppfattning om vad en informatör ska göra. För vissa hade jag lite sekreteraruppgifter – delta i politiska möten och se till att informationen kommer ut. För andra var jag akut-kanalen – dit man vänder sig när ett större rör har sprungit läck och vattnet behöver stängas av. Utåt sett mot medborgarna var jag den person man klagar till när man tycker saker om hemsidan – oavsett om det är saker som går att förändra eller ej. Samt att jag var den jobbiga människa som påpekar att dina presentationer inte får ha logotypen i det hörnet. Men den definitionen skulle behövas – vad förväntas jag klara av? Det är svårt att kastas in som helt ny, oavsett om det är en helt ny tjänst eller om du är ny i tjänsten. Det skulle troligen hjälpa att få veta sådant – om inte annat för att slippa vara förvirrad och uppstressad.

Jag är åter tillbaka i det träsk som kallas arbetslöshet, men denna gång är det på riktigt. Denna gång har jag haft en faktiskt anställning som har tagit slut. Jag är inskriven i både facket och a-kassan. Allt det här är nytt för mig. Att gå till Arbetsförmedlingen och skriva in sig, att få en bunt papper att fylla i som jag inte har en aning om hur jag ska fylla i. Allt för att få någon slags försörjning. Enligt svaret jag fick innebär detta att jag inte kan ha kvar min F-skattesedel för att göra uppdrag. Men som tur är finns det andra lagliga sätt att frilansa på.

Det är en konstig tanke det där – för tio månader sedan kunde jag inte förstå tanken på att jag varje månad skulle ha en lön. Nu kan jag inte förstå tanken att det inte längre  kommer att betalas ut lön varje månad.

Sen förvirringen. Jag borde sätta upp en plan för vad jag ska göra av min tid men det är svårt att planera framåt medan jag väntar besked från flera jobbintervjuer. Jag planerade en lugn vecka men fick istället köra de 45 milen upp till Pajala. Något som en sovnätter och resa tog cirka tre dagar. Samtidigt ska min enda vän i Norsjö flytta härifrån denna helg och det gör utsikterna för att bo kvar mycket tråkigare. Jag har svårt att se framför mig vad de ska bli av det hela.

Om det är någon som fortfarande råkar följa den här bloggen – jag lever fortfarande!

Norsjös nya vackra kommunhemsida har kommit upp nu! För en dryg månad sedan skedde lanseringen men tyvärr ingen pompa och ståt med klippta band och champagne. Även om jag verkligen tycker att den förtjänar minst en egen fest, med tanke på hur mycket arbete som är nedlagt på den och hur stor förbättring det blev. Jag och min hacker som slitit för att få den klar. Resultatet ser ni på www.norsjo.se

Det är inte bara kommunen som fått ny webbplats, det har även blivit ett nytt intranet, nya hemsidor för Norsjö gymnasium, Norsjöskolan och vår engelska sidor. Vi har även fått ett nytillskott i form av Bastuträsk skola – den andra grundskolan i vår kommun.

Att lansera en hemsida visade sig såklart inte problemfritt. Först de tekniska problemen – hemsidan kom upp tio minuter och dök sedan, vilket fortsatte under hela dagen arbetet pågick. Vi fick mejl, telefonsamtal och folk skrev på Facebook om att sidan låg nere. Och helt plötsligt morgonen efteråt fungerade allting som det skulle. Vårt nya synpunktsformulär fungerade finfint – med en knapptryckning kan nu besökarna skicka ett meddelande. Jag och webbredaktören får dessa mejl och kan lätt rätta till felen. De följande dagarna blev det lite pill med felaktiga länkar o.s.v men i huvudsak inga stora missöden.

Just nu har jag ute en enkät om nya webbplatsen i syfte att få fram hur besökarna ser på den. Denna enkät är synnerligen intressant att följde. Hälften av kommentarerna är negativa och andra hälften är superpositiva – det finns nästan ingen i mittenskiktet. En del av detta beror dock på teknisk kompetens och inte på vår hemsida. Den gamla hemsidan ligger kvar i cachen i besökarnas webbläsare vilket gör att den nya hemsidan läggs ovanpå den gamla vilket inte ser bra ut.  Och hemsidebesökarna tror att den ska se ut så. Vi har inte riktigt kommit på någon lösning för detta annat än att försöka få ut informationen om hur man åtgärdar det.

Det finns mycket kvar att göra på webbplatsen. Häromveckan fick jag en skrivelse från SKL om E-samhället, en slags riktlinjer som de tycker att alla kommuner ska anta. Jag bläddrade bara igenom dem men det vore jättekul att se kommunen ta tag i det. Arbetet med webben tar aldrig slut men dessvärre kommer jag bara vara kvar här en månad och arbeta med den. Jag hinner inte starta några nya projekt men jag hinner i alla fall fundera på vad nästa steg ska bli.

Jag har också satt igång med att söka jobb. Tio sökta jobb, två intervjuer gjorda (utan resultat) samt två ytterligare intervjuer inbokade och jag hoppas på fler. Just nu vill jag stanna i Västerbotten eller Norrbotten och utbudet är då begränsat. Det finns ett drömjobb jag har sökt och kommit igenom första urvalet – ett jobb som innebär att jag egentligen inte behöver flytta någonstans.  Tänk att få fortsätta jobba med kommunikation! Tipsa mig gärna om du vet något företag i regionen som kan behöva hjälp.

Livet som informatör är sannerligen varierande och utmanande. De sista två veckorna har varit ganska sega men jag märker denna vecka att tiden inte kommer att räcka till för allt jag behöver göra. I stort sett har jag bara en stor arbetsuppgift nu, och det är det nya kommunwebben. Ett enda stort virrvarr av trådar där jag är och drar lite här och var i ett försök att reda ut hela nystanet.. Utvecklingen sker i små steg och det behöver gå fortare. Information och förankring är ett komplicerat ämne. Hur gör man för att en förhållandevis liten (men ändå stor) kommun ska kunna till sig budskap eller nyheter? Mejl och telefon i all ära men det fungerar inte tillräckligt bra.

Det största nu är det webbnätverk jag håller på att bygga upp, bestående av informationsansvariga (informationsägare) och webbredaktörer (ansvariga för att uppdatera webben). Det finns sedan tidigare ett webbredaktörsnätverk men vissa personer har bara ansvar för ett par få sidor och andra har ansvar för en större kategori. Jag försöker bygga upp en fullständig lista på webbredaktörer och en fullständig lista över vem som är ansvarig för vilken sida. Vissa av webbredaktörerna har varit naturliga för sin roll, det har bara varit att gå till dem och fråga om de vill ha samma område som förut.

I de flesta fall är det dock inte så enkelt. Jag har varit och presenterat arbetet för cheferna i ett försök att börja förankra någonstans så vi kan få in webbredaktörer och få reda på vem som äger viss information. Men det är väldigt olika hur det går efter det. Vissa avdelningar har blivit tydligt informerade och hjälpt mig oerhört i arbetet med att hitta ansvariga. Andra avdelningar har inte fyllt i ett enda namn. Jag har förståelse för att folk är upptagna men det gör mitt arbete så oerhört mycket svårare. Och mitt upp i alltihop har jag fått veta att jag om en månad tappar mitt enda riktiga stöd i webbarbetet.

Men det rullar sakta på. Jag har fått in fler personer som kan vara ansvariga men i och med det innebär det också att jag får lösare kontroll över exakt vad som händer på sidan. Det är inte längre bara upp till mig utan det är upp till andra också att de gör sitt arbete. De deadlines jag har satt upp närmar sig och jag vet inte exakt hur långt jag har kvar innan jag når målet. När min föregånare slutade trodde vi att vi skulle vara klara innan nyår men det är nu vi ser att det aldrig fanns någon chans att bli klar tills dess. Och ännu behövs ofantligt mer jobb göras.

Trots att Norsjö är långtifrån ett stort ställe så upphör det aldrig att förvåna mig vilka spännande människor som ryms här och att allt är så brutalt annorlunda från storstaden.

För någon helg sedan åkte jag hem till mina föräldrar. Jag dundrade in i väntsalen, uppstressad och något försenad. Där började jag prata med en äldre herre, 71 år gammal. Han frågade helt apropå om han kunde komma och hälsa på mig på jobbet någon gång. Tänkte inte mer på det, i Norrköping skulle någon lätt kunna säga så och sen glömma bort det. Men så en dag i veckan dök mannen upp på mitt jobb. Jag förstod utifrån vad han berättade att han är mycket ensam. Antagligen var han inte van vid att folk börjar prata med honom hursomhelst. Sen dök det upp någon som är nyinflyttad och inte bryr sig om gängse normer. Hursomhelst tog vi en lunch på lördag dag där vi satt och pratade. Han om sin uppväxt på landet och jag om mitt jobb och vem jag är. En 71-åring och en 25-åring – går det att vara vänner med så stora skillnader? Jag har arbetat inom vården och har sett ensamheten många äldre lider av.

Som den äventyrslystna tjej jag för tillfället är, bestämde jag mig för att gå på pub på kvällen. Jag har aldrig gått ut och festat ensam, skulle aldrig ha fått för mig att göra det i Norrköping men jag tänkte att jag måste testa mina gränser. Så jag laddade med Melodifestival, tog på mig mina rosa jeans och gick till Hotellet helt förutsättningslöst. Kanske var det de rosa jeansen som gjorde det.

Det var först lite segt, jag tog en cider och hängde vid baren. Det var knappt någon där så jag stod och pratade med bartendern. Sakta men säkert började den lilla puben med träväggar fyllas upp, utan att jag kände igen någon där. Säkert 75% killar som alla hälsade på varandra. Helt unikt att komma till ett ställe där ingen behöver presentera sig för man vet vem alla är.
MEN.
Människorna i Norsjö. Helt fantastiskt! Folk ställde sig bredvid mig och började prata, bara sådär. När jag satte mig ned för att vila benen och kunna studera människorna började två andra killar prata med mig. Efter ett tag kom ett annat gäng dit och vi var kanske sju personer som satt och snackade, skämtade och drack. Svenskar uppvuxna i Sverigen och Kurdistan. Några hade sett mig innan men jag är verkligen inte bra på ansikten. Det var som att jag inte gjort annat. Aldrig någonsin har jag känt mig så populär och välkommen som där. Och då har jag bott sex år i större städer. Jag börjar förstå att folk stannar kvar här. Folk verkar så mycket mer öppna och mindre rädda för att göra bort sig. Det är lite mer “fuck it- nu kör vi”.

Förmodligen är jag fortfarande kvar i förälskelsefasen av Norsjö. Men jag gillar det.