På mitt 7.30-16.00-jobb finns tiden – till att fundera, planera och lägga upp det praktiska. Jag ska under februari månad besöka cirka 12 olika småskaliga förnyelsebara energianläggningar. Vindkraft, solkraft, vattenkraft, bergvärme… Den anläggning som är längst bort ligger utanför Östersund och den närmaste ligger i Skellefteå. Det blir en hektisk månad när jag ska besöka alla anläggningarna, fotografera, intervjua och sedan skriva. Denna vecka och nästa blir det fokus på förberedelser, som exempelvis layouten. Tillsammans med andra mindre uppdrag min projektledare ger mig.

På fritiden handlar allt om att prioritera. Ibland har jag inte ens tid med mina måsten. Tänka på vad som är mest akut, vad har jag lovat, vad är viktigast för min framtid. Med jobb och pendling har jag varje kväll cirka fyra timmar att lägga på självvalda aktiviteter. 20 timmar totalt på vardagar.

Om jag vill träna – då innebär detta två timmar för att ta sig till och från träning samt själva träningen. Om jag gör detta tre gånger i veckan försvinner sex timmar, fyra på vardagar. Imorgon ska jag även börja i kör vilket innebär att två timmar i veckan försvinner. Totalt sex timmar. Samtidigt måste jag prioritera att söka jobb och en jobbansökan kan ta mellan en och ett par timmar beroende på, kanske två jobb sökta per vecka, vilket också blir 3-4 timmar, alltså tio timmar totalt. Lägg sedan till praktiska göromål i lägenheten – med allt vad det innebär att vara nyinflyttad. Jag har ett djur som kräver sin uppmärksamhet och jag har egna projekt – exempelvis min roman. Det mesta som inte är ett måste går på sparlåga.

Framtiden ser dock ljus ut. Jag har varit på en jobbintervju förra veckan som kändes bra och nästa vecka har jag två till – samtliga i Norrbotten/Västerbotten. Känner mig lyckligt lottad som verkar så intressant för arbetsgivarna – då har jag kanske gjort någonting rätt.

Jag har precis tillbringat första dagen på mitt nygamla jobb i Norsjö kommun. Ny tjänst på samma arbetsplats med samma människor. Den absurda känslan av att återvända. Vandra i samma korridorer, men med nya arbetsuppgifter och nytt ansvar. Gamla kamrater som hejar glatt och överraskat. Ännu är allting lite osäkert, exakt vad som ska göras, hur det ska se ut och när det blir klart. Men jag har tre månader säkerhet, tre månader av arbetskamrater och någonstans att vara på dagarna. Tre månaders säkerhet är bättre än ingen säkerhet.

Jag märker att jag börjar växa upp, med en längtan efter en fastare tillvaro och utan ständiga flyttar och växelverkan mellan jobb och arbetslöshet. Världen runtomkring mig förändras.

Nu är jag i en annan sits – jag har inget jobb att gå till men det ger mig ändå möjlighet att lyssna på Musikhjälpen tills öronen nästan kräks av för mycket intryck. Vilket egentligen är fantastiskt, att jag kan göra det. Långtifrån alla har jobb att gå till och runtom i världen finns unga flickor som aldrig ens får chansen att gå i grundskola, än mindre universitet. De får därmed inte ens chansen att komma ut i arbetslivet och kan inte försörja sig själva. Även i år skänker jag det jag har möjlighet till, trots att jag inte har det fett.

Därför gör jag i enlighet med Lyft Musikhjälpens initativ nu ett inlägg där jag försöker dra mitt strå till stacken. Ett blogginlägg för att just du ska läsa detta. Du har 50 kronor att ge, nästan oavsett i vilken sits du är. 50 kronor ger böcker och pennor för en hel skolklass i de fattigaste länderna. Köp det istället för en ful prydnad till någon släkting som inte ens bryr sig. Du kan göra skillnad och hjälpa människor ut ur fattigdom.

Någonting som jag har funderat på sista tiden är vad som gör att vi söker vissa jobb men inte andra – även när de är till synes lika varandra.

Innan mitt första jobb i Norsjö kanske jag var på 7-8 jobbintervjuer. Jag minns inte utantill hur många sökande de hade, men jag minns att min första intervju som webbadministratör i Nybro kommun hade kanske 70 sökande och jag visste knappt vad jag gav mig in på. Sen var det även jobbet i Östhammar. Vanligt var att de flesta jobb hade omkring Nybros siffror eller mer – och då sökte jag nästan bara till småkommuner. Östhammar däremot hade väldigt få, om jag inte minns fel kring 20-30. Anledningen upptäckte jag i en uppgift jag fick inför intervjun – i kommunen ligger ett kärnkraftverk och en del av arbetsuppgifterna var att informera om arbetet med slutförvaringen. Alltså – jobb som verkar läskiga är vi nog mindre villiga att söka till.

När jag sökte jobb till Norsjö kommun var det cirka 20 ansökande till detta. Ett nästan ett år långt mammavikariat i en liten inlandskommun i Västerbotten. Kanske inte så konstigt att få sökte – det ligger i en liten kommun ganska långtifrån allt annat. Att det var ett mammavikariat bidrog nog också – antingen måste man bo på pendlingsavstånd eller så måste man vara redo att flytta. Så det är logiskt.

Om vi sedan går vidare. Jag var på jobbintervju i både Jokkmokk och Pajala – småkommuner i Norrbotten som ligger långt norrut – cirka 30 respektive 40 sökande för vardera tjänst. Båda informatörstjänster, den första tillsvidare och det andra ettårigt med möjlighet till förlängning. Bättre arbetsvillkor med andra ord men samhällena i sig är ännu mer otillgängliga – svårt att ta sig dit och långt till närmaste större stad. Både hade meriterande om man pratade något minoritetsspråk, exempelvis samiska eller meänkieli (tornedalsfinska). Speciellt Pajala förvånade mig med att ha dubbelt så många sökande på tjänsten som Norsjö. Pajala är knappast en akademikerstad, utan en gruvstad. En gissning är att tillsvidareaspekten lockade. Sen i Pajala kan jag gissa att folk har sökt jobb som bor på finska sidan, vilka pratar svenska och minoritetsspråk.

En intervju i Luleå hade cirka 50 sökande för totalt sex tjänster – ovanligt många platser för att vara i norr. Detta låter mer logiskt eftersom Luleå ändå är en större stad med cirka 70.000 i kommunen.

Sen har vi två jobb jag sökte i Skellefteå – en administratör/informatör och en informatörs-tjänst. Cirka 70 respektive 32 sökande. De 70 sökande kan bero på att det var en delad tjänst och fler med administrativ bakgrund sökte till den tjänsten. Däremot – att en tillsvidaretjänst som informatör på heltid fick 32 sökande tycker jag är konstigt. Ett långsiktigt jobb med bra arbetsuppgifter i en stad av lagom storlek – och knappt fler sökande än i Jokkmokk. Skellefteå är en kommun också på cirka 70.000.

Det jag drar som slutsats är att större kommun inte automatiskt innebär fler sökande på tjänsten. Utan faktorer som hur lång tjänsten är och inriktningen spelar roll. Om vi däremot jämför med storkommuner som exempelvis runt Stockholm (som är mycket större) vet vi att storleken spelar roll – det finns nog nästan inte en tjänst där som inte har flera hundra sökande.

Ett svar tror jag att jag fick i samband med en till jobbintervju i Umeå. 90 sökande på en heltid tillsvidaretjänst som informatör/webbredaktör. Ovanligt många för att vara i norra Sverige. Och nästa tjänst jag sökte till – ateljist i Umeå – hade hela 272 sökande. Helt sjukt många för att vara i norra Sverige. Vad har dessa två jobb gemensamt? Båda är heltid tillsvidare, men framförallt är de inom privat sektor, den ena på resebolag och den andra på en reklambyrå. Min slutsats här är att de som söker jobb kanske hellre söker sig till privat sektor på grund av det högre löneläget? Samtidigt – vi som är arbetslösa – kan vi göra så stor skillnad mellan jobben? Ett jobb är ett jobb, trots allt.  Är arbetssökande så petiga?

Hade varit intressant att se en undersökning på detta, kanske finns det redan någon. Vad tror ni – vad har ni sett för mönster i hur folk söker jobb?

Dock är det en läskig tid. Att vänta på besked om var jag kommer hamna någonstans – eller om jag inte hamnar någonstans alls. Det gör det svårt att koncentrera sig. Tanken finns där – jag borde fortsätta söka jobb och inte pausa nu för ingenting är ännu säkert. Men tills domen faller är det mycket svårt. Jag kan inte riktigt stadga mig här heller eller i lägenheten förrän jag vet. Tanken att packa upp och sedan flytta om en månad känns inte lockande. Jag vågar inte riktigt hellre börja engagera mig och hitta likasinnade. Det är frustrerande, denna ständiga ovisshet. Jag går från dag till dag utan att känna vad jag ska fylla min tid med.

Men det klarnar nog. Tids nog.

Någonting jag upptäckt med tiden är att det inte räcker med en grym ansökan. Oavsett hur bra mitt brev är och hur proffsigt mitt cv ser ut så tycks det försvinna i mängden. Kanske för att jag inte har fem års erfarenhet inom mitt område.

Det är där jag fastnade lite – tills jag insåg att jag som grafisk formgivare och textskribent har en massa andra verktyg till förfogande. Om jag vill visa vad jag kan – då kan jag inte göra som alla andra. Därför valde jag att gå ett steg längre och ifrågasätta hur hela jobbansökan ska se ut. Det jag kom på var – varför inte visa vad jag kan genom en slags broschyr/berättelse om mig själv? Det visar både min idérikedom, mina kunskaper inom textproduktion och min grafiska förmåga.

Jag hittade ett format och jag gjorde ett manuskript – över vilken typ av bilder jag vill ha och vad de ska berätta om mig. Jag lånade min bror och ett kontor över en kväll där vi skapade en portabel fotostudio för att ta dessa bilder.

Resultatet blev någonting jag har valt att kalla för “Pekbok”. Jag har försökt inspireras av det ett enkelt språk som med korta meningar och få ord förklarar vem jag är. Här nedan kan ni se ett urval av bilderna och min pekbok. Jag blev väldigt nöjd med resultatet – vad tycker ni?

Jag gick på intervjun utan att känna att jag gjorde särskilt bra ifrån mig. Samma kväll som intervjun hade de ringt min ena referens och dagen efteråt ringde de min andra. Dagen efter intervjun mitt på dagen hade jag blivit med mitt första längre heltidsjobb. Åter i Norrköping packade jag och mamma ihop lägenheten på ett par dagar.  Drygt en vecka efter intervjun gjorde jag mitt inträde på kommunen.

Ingen hade nog en aning vad som väntade. Ytterligare en vecka senare var jag ensam på min post som informatör, något panikslagen. Men trots det lyckades jag med upptåget att bygga kommunens nya webbsidor (med hjälp såklart), bygga ut nätverket av webbredaktörer och införa ett större fokus på tillgänglighet. Bättre information till medborgarna och bättre information till medarbetarna. Och mina förändringar och förslag ledde till många andra viktiga förändringar. Det krävs inte mer än nio månader för att göra ett bestående intryck.

Tyvärr är det så med mammavikariat – de tar ju slut till slut. Men den erfarenhet jag har fått där har varit ovärderlig för min karriär. När jag tidigare sökte mer än tvåhundra jobb och hade 7-8 intervjuer har jag nu sökt kanske 30-40 jobb och gått på 4-5 intervjuer. Heja oddsen! Med andra ord finns det chans för den som vill ha en kommunikatör.

Därför förvånar jag mig själv under mitt tjugosjätte levnadsår. I torsdag var jag nämligen och tittade på elitseriehockey i Skellefteå. Jag! Alla som känner mig kan intyga mitt ointresse över sport. Min favoritsport är transport, det är vad jag brukar säga.

Nå, som boende i Norsjö och arbetande på kommunen är det omöjligt att inte råka på hockey. Ordrebusar för att ta fram namnen på spelare i SAIK, samtal om matcherna, ibland möjlighet att åka ett helt gäng till arenan i Norsjö för att se på spektaklet. Jag har lyssnat men inte brytt mig. Tills jag och min vän C en lördag kväll hade tråkigt. Så vi beslutade oss för att äta fint och sen se hockey på bioskärmen i Norsjö. En sal full av svettiga luktande äldre man, blandat med barn och gamla tanter.

Efter det gick det utför. Jag hade besök av en bekant – vi gick och såg hockey på bioskärmen. Jag hejade ivrigt på SAIK medan min bekant spelade på Modo och inte var imponerad av SAIK:s prestationer. Hmpf tyckte jag när SAIK gick och vann matchen. En annan gång var det hockey på storskärm på min mammas jobb, nästa gång var det hockey på storskärm på en sportpub. Klart jag hoppade på när jag fick erbjudande om att gå gratis och se på elitserien.

Jag tror att mitt intresse har med lokalpatriotism att göra. Det finns ett lokalt lag att heja på, då blir det spännande.

I alla fall – hockeyn. Det som fascinerade mig mest var att hockeyspelarna var i människostorlek. Alltså riktiga människor, inte i tv-skärmsstorlek, som åkte runt på isen. Skellefteå Arena fylldes snabbt på, tydligen runt 4500 personer på plats. Några rader nedanför mig satt två begeistrade tanter varav den ena cirka sjuttio under hela matchen vräkte ur sig spott och spe och klagan. Något till höger ställde sig en ung man upp och vrålade något omöjligt att tyda, jag fick ihop den andra konstiga meningen efter den andra.

På ståläktaren är det stor trängsel och mer svart-gult än i någon annan del av arenan. Flaggor, mössor, tröjor, t-shirts. Någon har en enorm trumma som trummar takten till olika ramsor. Ett gäng män, cirka 15 stycken vrålar fram hejaramsor i takt till trumman. Vissa går att uttyda som heja heja, Skellefteå AIK, medan andra är helt omöjliga och ordlösa. Det är inte många meter mellan oss men orden grumlas. En puck kommer på nåt sätt ut ur hockeyrinken och två småkillar störtdyker under avspärrningen för att få tag på reliken.

På isen ränner hockeypojkarna fram och tillbaka (pojkar eftersom majoriteten är yngre än mig) och det är inte lätt att se var pucken tar vägen. Jag förstår inte heller alla förvirrande regler, men vi sitter mitt framför när en av SAIK:s spelar blir skadad och knappt tar sig upp på fötterna. Publiken buar av all hjärtans lust åt allt Färjestad ställer till med. Här har de dåligt med supporters. Och jag har dålig reaktionsförmåga, hinner inte uppfatta när målen görs. Händerna går i alla fall varma, klappar i takt till trummorna.

Och visst är det ändå en lite spänning att sitta och titta på. 37 sekunder in i matchen gör SAIK första målet. Och visst håller jag andan lite. Det är kanske inte världens roligaste nöje, men det är ett helt okej underhållning. Plötsligt ställer sig hela publiken upp och jag förstår ingenting. Tydligen är matchen över och Färjestad har vunnit på straffar. Vi tar hockeybussen hem medan 4500 person strömmar ut ur en arena. Jag vet inte om jag har sett så många människor samtidigt på en gång.

Men jag tänker att jag kanske kommer göra om det. Om inte annat kommer jag sitta framför en och en annan storskärm och heja på mitt lag. Så kan det gå till. Så kan det gå till när man omvänder en sporthatare.

1. Det är extremt många personer som söker till dessa jobb.
   Alla som redan bor i Stockholm och alla som vill flytta dit. Före mitt informatörsvikariat var det inte ovanligt med 2-300 sökande på en tjänst. Och många är extremt erfarna och specialiserade.
2. Det är svårt att hitta bostad.
   Jag vet alltför många vänner som har flyttat runt i rivningskontrakt, tredje hand, ibland andra hand.
3. Det tar längre tid att ta sig från ena sidan Stockholm till den ena än att exempelvis köra till närmaste större stad i Norrbotten/Västerbotten.
   Vi köar inte i 10km/h. Vi köar i 90km/h.
4. Det finns knappt någon natur.
   Inga snötyngda tallar på vintern, inga stora härliga skogar att vandra i.

Fördelen med att bo i Norra Sverige är att det är färre som söker på varje jobb. Det är färre som är beredda att flytta norrut. På några jobb jag har sökt och varit på intervju på var det mellan 20-40 sökande. I Skellefteå något fler, kanske 60-70 sökande.  Tyvärr finns konkurrensen även här, men vi är många färre som slåss. Samma sak är det med småstäder i södra Sverige. Färre vill flytta till Säffle än till Göteborg. Det är betydligt lättare att hitta bostad också. Med lite trixande hittar du lätt en ganska billig hyresrätt eller bostadsrätt. Därför – var inte rädd för att söka jobb på mindre orter du som är nyutexaminerad eller inte har hunnit skaffa någon familj ännu. Det är inget fel på norra Sverige oavsett vad alla fördomar säger.

Därför satsar jag på Skellefteå. Det är en stad jag vill bo i, 70.000 i kommunen är inte fy skam. Det målet kommer allt närmare eftersom det snart börjar bli dags att flytta dit. Det finns en lägenhet som står redo och jag är jättepepp på det. Mitt nästa steg är att höja mitt jobbsökande ett snäpp och börja göra spontanansökningar till företag som kan tänkas behöva kommunikationshjälp. Känner du någon? Säg gärna till.

Precis som tidigare kan du hitta min portfolio här på min hemsida under fliken Portfolio. Där hittar du exempel på trycksaker, fotografier och webbdesign som jag har utfört. Dock utför jag inga frilansuppdrag just nu utan är framförallt ute efter någon slags anställning – med fördel i Skellefteåtrakten.

Vill också tipsa om att det framöver kommer hända lite grejer – jag håller på med en rolig trycksak med fotografier som min bror Niklas har tagit av mig. Ska bli riktigt kul att se resultatet!