rosaprinsessan

Någonting som är oerhört viktigt när man inte har ett arbete att gå till är att skaffa sig rutiner och saker att göra. Denna sista vecka har jag tillbringat i Skellefteå som inneboende hos min mor, detta då arbetslösheten i en inlandskommun på 4300 invånare känns sådär lockande. Möjligheterna är större i en större stad.

Min nya rutin är att cykla till universitetsbiblioteket och sätta mig där och arbeta med olika projekt. En av mina personliga projekt är att läsa mer facklitteratur för att utveckla och fördjupa mitt kunnande. Jag har börjat med att läsa böcker jag själv äger, som jag av en av en anledning inte läst särskilt noggrant.

Den bok jag nu senast har läst är Marcus Gärdes bok “Typografins väg”. Vi hade Marcus Gärde som föreläsare på min utbildning och han var mycket intressant. Efter föreläsningen fanns möjligheten att köpa boken, någonting som många gjorde, inklusive personlig hälsning. Idag på GDK har jag förstått att den är kurslitteratur och att Marcus Gärde hållit i princip sadistiska workshops med studenterna under första året.

Hursomhelst – boken. Boken är mycket. Rubriker säger typografi men det är så mycket annat också. Guide till morgondagens typografer – det är undertiteln. I några sammanfattande kapitel tar den upp saker jag har läst under min kandidatutbildning: färglära, historia om mediernas uppkomst och en hel del annat. Den tar dock inte upp det vanligaste inom typografin – vilka olika slags teckensnitt det finns o.s.v. Vilket gör att jag kan tycka att Guide till morgondagens typografer känns missvisande – det framgår inte att detta inte är en grundbok. Jag ser snarare boken som en fördjupningsbok.

Jag gillar kapitlet om layout – som på ett enkelt sätt visar upp hur det fungerar med proportioner, hierarki och liknande i design. Detta på ett sätt som nästan vem som helst kan förstå, genom att jämföra det med musik och toner. Ett utmärkt stycke att gå tillbaka till och fundera över när jag sitter och designar och har fastnat.

Det som har gjort mig något rädd för att läsa den är att den är väldigt uttömmande i fråga om grids och layout. Sida upp och sida ned med olika grids, hur man gör grids, hur man matematiskt räknar ut olika grids, proportioner m.m. tills jag är helt bortvillad. Och det blir jag också, hoppar tyvärr över en hel del sidor av den anledningen. Däremot kan jag tänka mig att en del av det är intressant i efterhand, att använda som uppslagsverk att kolla på. Jag tycker också det är intressant att grids är någonting som egentligen har använts i flera tusen år före kristus.

En av behållningarna med boken är i mina ögon språket. Det är på sina håll mycket poetiskt och vackert, och som poetissa lockas jag av detta att läsa vidare. Som grafiker är boken en fröjd för ögat att läsa med vilsamma vackra teckensnitt i all sin enkelhet. Han skriver i boken att egentligen är det få som tänker att njuta av en vacker trycksak på det sättet.  I formgivning handlar det ju mycket om att bara se till att läsare inte tänker på hur texten ser ut. Ungefär som att nyhetsläsare inte ska störa nyheterna, bara förmedla dem. Det är ju trots innehållet som är huvudsaken.

Detta är definitivt en bok jag kommer att behålla, för att kunna använda som ett litet uppslagsverk och också för att ha en vackert formgiven bok att titta på.

När man som jag söker arbete är det ibland svårt att hålla motivationen uppe. När företagen inte ringer om intervjuer och intervjubeskeden dröjer. Jag vet att jag har breda kunskaper som någon lyckligt företag därute kan ha stor nytta av – det gäller bara att hitta det företaget. Oavsett om det är ett offentligt eller privat företag. Oavsett om det kommer ta lång eller kort tid för mig att hitta dit.

Någonting som hjälper för motivationen är att göra mål för sig själv. Det kan vara stora eller små mål och planer hur man ska ta sig dit, men det hjälper att få en att känna att man faktiskt har gjort någonting bra. Att kunna göra ett kryss i listan. I mitt fall har jag gjort en jobbdagbok. Där skriver jag upp varje dag vad jag gör för att komma närmare att hitta ett jobb. Jag har även skaffat en jobbsökarkompis. Någon inom mitt fält att bolla jobbansökningar med och hur man gör för att söka jobb.

Ett av mina mål är att göra den här perioden av arbetslöshet till någonting som räknas. Att lägga ned tid på saker som annars inte blir gjorda – exempelvis den där romanen jag alltid velat skriva och de där dikterna som legat och skvalpat i bakhuvudet. Jag har även bestämt mig för att använda tiden för att utveckla mig själv på olika sätt. Fysiskt i form av förbättrad hälsa och karriärmässigt genom att vidareutbilda mig inom mitt eget område. Socialt genom att ägna mig åt olika sociala aktiviteter i Norsjö och Skellefteå.

Det hjälper också att ha stora mål. Ett stort mål kom bara häromdagen när det visar sig att jag och min bästa vän Kristin troligen i slutet av året kan få flytta in i en egen bostadsrätt i Skellefteå. Detta ger oss nämligen båda två varsitt mål – att fokusera vårt jobbsökande på Skellefteå. Detta innebär för min del att ta reda på nya sätt att söka jobb och inte bara ägna mig åt Platsannonser. Så om det finns något företag därute som har för mycket att göra och behöver en kommunikatör så står jag till förfogande.

Om det är någon som fortfarande råkar följa den här bloggen – jag lever fortfarande!

Norsjös nya vackra kommunhemsida har kommit upp nu! För en dryg månad sedan skedde lanseringen men tyvärr ingen pompa och ståt med klippta band och champagne. Även om jag verkligen tycker att den förtjänar minst en egen fest, med tanke på hur mycket arbete som är nedlagt på den och hur stor förbättring det blev. Jag och min hacker som slitit för att få den klar. Resultatet ser ni på www.norsjo.se

Det är inte bara kommunen som fått ny webbplats, det har även blivit ett nytt intranet, nya hemsidor för Norsjö gymnasium, Norsjöskolan och vår engelska sidor. Vi har även fått ett nytillskott i form av Bastuträsk skola – den andra grundskolan i vår kommun.

Att lansera en hemsida visade sig såklart inte problemfritt. Först de tekniska problemen – hemsidan kom upp tio minuter och dök sedan, vilket fortsatte under hela dagen arbetet pågick. Vi fick mejl, telefonsamtal och folk skrev på Facebook om att sidan låg nere. Och helt plötsligt morgonen efteråt fungerade allting som det skulle. Vårt nya synpunktsformulär fungerade finfint – med en knapptryckning kan nu besökarna skicka ett meddelande. Jag och webbredaktören får dessa mejl och kan lätt rätta till felen. De följande dagarna blev det lite pill med felaktiga länkar o.s.v men i huvudsak inga stora missöden.

Just nu har jag ute en enkät om nya webbplatsen i syfte att få fram hur besökarna ser på den. Denna enkät är synnerligen intressant att följde. Hälften av kommentarerna är negativa och andra hälften är superpositiva – det finns nästan ingen i mittenskiktet. En del av detta beror dock på teknisk kompetens och inte på vår hemsida. Den gamla hemsidan ligger kvar i cachen i besökarnas webbläsare vilket gör att den nya hemsidan läggs ovanpå den gamla vilket inte ser bra ut.  Och hemsidebesökarna tror att den ska se ut så. Vi har inte riktigt kommit på någon lösning för detta annat än att försöka få ut informationen om hur man åtgärdar det.

Det finns mycket kvar att göra på webbplatsen. Häromveckan fick jag en skrivelse från SKL om E-samhället, en slags riktlinjer som de tycker att alla kommuner ska anta. Jag bläddrade bara igenom dem men det vore jättekul att se kommunen ta tag i det. Arbetet med webben tar aldrig slut men dessvärre kommer jag bara vara kvar här en månad och arbeta med den. Jag hinner inte starta några nya projekt men jag hinner i alla fall fundera på vad nästa steg ska bli.

Jag har också satt igång med att söka jobb. Tio sökta jobb, två intervjuer gjorda (utan resultat) samt två ytterligare intervjuer inbokade och jag hoppas på fler. Just nu vill jag stanna i Västerbotten eller Norrbotten och utbudet är då begränsat. Det finns ett drömjobb jag har sökt och kommit igenom första urvalet – ett jobb som innebär att jag egentligen inte behöver flytta någonstans.  Tänk att få fortsätta jobba med kommunikation! Tipsa mig gärna om du vet något företag i regionen som kan behöva hjälp.

Trots att Norsjö är långtifrån ett stort ställe så upphör det aldrig att förvåna mig vilka spännande människor som ryms här och att allt är så brutalt annorlunda från storstaden.

För någon helg sedan åkte jag hem till mina föräldrar. Jag dundrade in i väntsalen, uppstressad och något försenad. Där började jag prata med en äldre herre, 71 år gammal. Han frågade helt apropå om han kunde komma och hälsa på mig på jobbet någon gång. Tänkte inte mer på det, i Norrköping skulle någon lätt kunna säga så och sen glömma bort det. Men så en dag i veckan dök mannen upp på mitt jobb. Jag förstod utifrån vad han berättade att han är mycket ensam. Antagligen var han inte van vid att folk börjar prata med honom hursomhelst. Sen dök det upp någon som är nyinflyttad och inte bryr sig om gängse normer. Hursomhelst tog vi en lunch på lördag dag där vi satt och pratade. Han om sin uppväxt på landet och jag om mitt jobb och vem jag är. En 71-åring och en 25-åring – går det att vara vänner med så stora skillnader? Jag har arbetat inom vården och har sett ensamheten många äldre lider av.

Som den äventyrslystna tjej jag för tillfället är, bestämde jag mig för att gå på pub på kvällen. Jag har aldrig gått ut och festat ensam, skulle aldrig ha fått för mig att göra det i Norrköping men jag tänkte att jag måste testa mina gränser. Så jag laddade med Melodifestival, tog på mig mina rosa jeans och gick till Hotellet helt förutsättningslöst. Kanske var det de rosa jeansen som gjorde det.

Det var först lite segt, jag tog en cider och hängde vid baren. Det var knappt någon där så jag stod och pratade med bartendern. Sakta men säkert började den lilla puben med träväggar fyllas upp, utan att jag kände igen någon där. Säkert 75% killar som alla hälsade på varandra. Helt unikt att komma till ett ställe där ingen behöver presentera sig för man vet vem alla är.
MEN.
Människorna i Norsjö. Helt fantastiskt! Folk ställde sig bredvid mig och började prata, bara sådär. När jag satte mig ned för att vila benen och kunna studera människorna började två andra killar prata med mig. Efter ett tag kom ett annat gäng dit och vi var kanske sju personer som satt och snackade, skämtade och drack. Svenskar uppvuxna i Sverigen och Kurdistan. Några hade sett mig innan men jag är verkligen inte bra på ansikten. Det var som att jag inte gjort annat. Aldrig någonsin har jag känt mig så populär och välkommen som där. Och då har jag bott sex år i större städer. Jag börjar förstå att folk stannar kvar här. Folk verkar så mycket mer öppna och mindre rädda för att göra bort sig. Det är lite mer “fuck it- nu kör vi”.

Förmodligen är jag fortfarande kvar i förälskelsefasen av Norsjö. Men jag gillar det.

Något som är både roligt och ibland frustrerande är att jag inte alltid vet vad jag ska jobba med när jag väl kommer till jobbet. Jag lider inte brist på arbetsuppgifter, snarare tvärtom. Uppgifterna är så pass olika till sin karaktär, både stora och små och det är inte helt enkelt att bestämma vad som är mest akut. Jag intalar mig att just bredden av uppgifter beror på att jag jobbar i en så pass liten kommun.

Just för tillfället är det ett par projekt jag arbetar med som bara tycks bli större och större. Arbetet med nya webben står lite stilla just nu och rullar inte på i den takt som jag skulle vilja. Den huvudsakliga designen är klar, informationen är upplagd med nästan ingen har tittat på den. Under tiden försöker vi hitta lösningar för småproblem med design och annat. Systemet vi använder är långtifrån bra byggt, det är krångligt att komma på hur de har gjort sidan och ofta rätt svårt att åtgärda. Dessutom har supporten vi har fått varit långtifrån tillmötesgående.

Tanken är att varje enskild sida ska ha någon ansvarig för informationen på sidan och det är vad jag försöker reda ut tillsammans med ett par andra personer. Vem vet vad? Webbredaktörerna i sin tur (de som ska ändra informationen) är ansvariga för varsitt större eller mindre område. Det finns redan idag webbredaktörer men tanken är att det ska bli ett tajtare och mer självständigt webbnätverk. Många kommer att få samma område de redan har ansvar för. Här ligger också en del av  av problematiken – på vissa håll saknas webbredaktörer helt och måste utses, förmodligen från högre instans. Det finns inget utstakat schema för hur jag ska göra så jag arbetar på flera fronter samtidigt. Lite här och lite var.

Efter lite diskussioner med en av mina arbetskamrater kom jag fram till att mitt policyarbete snarare borde innebära att skriva om vår befintliga informationspolicy än att göra en ny policy. Den behöver även byta namn till att handla om extern och intern kommunikation. Efter att ha diskuterat med andra personer på jobbet om helt andra saker har jag insett att problemet ligger djupare än så. Kommunen har en vision men vi vet inte vad den innebär konkret eller hur vi ska nå dit. Det finns inga strategier. Och strategierna måste ju vara en del av den nya policyn. Då blir det helt plötsligt ett betydligt större projekt.

De senaste dagarna har jag insett att detta direkt gör mitt jobb svårare. Bara som det faktum att vi har ett par broschyrer på gång – men vi vet inte vad vi vill ha i dem då vi inte vet vad vi vill ha ut av dem. Den ena broschyren har vi fått lägga på standby tills vi vet mer. Redan på intervjun var det prat om att det mest blir praktiskt arbete men nu börjar jag också inse hur viktigt det “mjuka” arbetet är. Men jag har i alla fall tagit upp det nu och hoppas därför vi får upp det på agendan så ett ordentligt arbete kan göras.

Jag tänker rätt ofta på vilka enorma erfarenheter jag kommer ha när jag lämnar mitt tidsbestämda jobb. Mycket på kort tid. Jag hann inte ens sätta mig in i organisationen innan den nya organisationen gick igenom. Att hamna mitt uppe i stora förändringar men även att själv får vara med och genomföra stora förändringar i organisationen, det är väldigt utmanande men också spännande.

Norsjö har en ny politisk organisation vilket leder till en ny tjänstemannaorganisation. Numera finns bara en enda förvaltning och nämnderna är pensionerade och begravda. Istället är det tre utskott som styr. Allt detta skapar förändringar nedåt i organisationen.Vi vet inte längre vad vi heter – är vi avdelningar, enheter eller någonting helt annat? Hälften av mig kommer att få en ny chef – vi vet ännu inte om det blir någon som redan finns i organisationen eller om det blir någon helt ny. Till er som förvirrade – egentligen består jag av två halvtidstjänster – informatör och inflyttarservice (fast procentuppdelningen kan vi diskutera). Så det handlar mest om att följa med strömmen och försöka hitta någonting att hålla fast vid.

Sen har vi mitt eget arbete – där jag är skeden som sakta rör om i grytan. Att komma som ny och ta sig an en hel kommunhemsida är sannerligen inte enkelt. Hittills har det gått förvånansvärt bra men vi har nu börjat stöta på hinder. Vi fick en spegelwebb installerad men har nu uppnått någon slags datagräns och kan därför inte ändra någonting tills vi har diskuterat oss fram till en lösning med en leverantör som inte prioriterar oss som kunder.

Till detta har jag ambitionen att förstärka och förbättra vårt befintliga nätverk av webbredaktörer för att införa nya webben så fort som möjligt. Det blir inte helt nytt men det blir en del förändringar för de insyltade. Vilket innebär att informera, förankra och diskutera – är min lösning den smartaste? Den tekniska kunnigheten är varierande så jag har mina orosmoln – kanske faller mina planer platt? Drömmen att få hemsidan klar i februari känns långt borta, nu är jag glad om det blir färdigt innan sommaren. Min vision att föra in sociala medier i kommunen är ett annat arbete som definitivt kommer att innebär en del förändringar för kommunens del.

Jag känner mig lyckligt lottad. Som lyckades hitta jobb trots att jag sökt så länge, och lyckades hitta ett jobb som är roligt men också väldigt utmanande. Det blir så många nya tankar och erfarenheter!  Tänk att kunna skriva i cv:t allting jag är med om just nu. Jag undrar hur det ser ut på vanliga fasta informationstjänster där inte sådana här förändringar sker.

Nu när det är Kärleksvecka försöker jag på så många intressanta aktiviteter som möjligt – bara för att passa på när det händer någonting. Jag tror det är viktigt, om inte annat för att vidga sina vyer och för att inte bli komplett tokig.

I onsdags valde jag att gå på en föreläsning som hölls av Entreprenörscentrum, som hjälper egenföretagare i Västerbotten med stöd av olika slag. Presentationen av centrumet gjorde mig också sugen på att starta upp på riktigt – skaffa mig ett riktigt företagsnamn och hitta ett fint kontor i Norsjö där jag kan sitta och webbdesigna eller göra trycksaker.

Den utlovades att vara en intressant föreläsning och det var den onekligen. Lars-Göran Wadén är en man som har jobbat som telefonist, journalist och nu slutligen som föreläsare – som reser runt och pratar om tillgänglighet och hur det är att inte kunna gå. Jag har tänkt en del på webbtillgänglighetsfrågan i och med vår nya webb och jag har även en del broschyrer i ämnet. Det var dock inte så mycket fokus på det utan en hel del på den fysiska miljön. Om hur vi ser på den som har en funktionsnedsättning.

Det mest intressanta är att vi kallar människor handikappade. Ett handikapp blir det först när personen råkar in i en situation den inte kan hantera. Exempelvis om jag skulle sättas in som ekonomichef – jag skulle vara helt handikappad. Om samhället vore tillgängligt för alla så skulle det inte finnas några handikapp. Den viktigaste punkten var att kunna bli sedd för den man är, en människa precis som andra, att vill bli behandlad som alla andra. Inte att behöva gå på en särskild toalett ett gå till en speciell entré. Om man har ett funktionshinder finns en särskild toalett för det, är inte det diskriminering? Om någon hade satt en bild att bara mörkhyade fick gå på den toaletten, då hade det varit rasism och straffbart. Men funkisar har inga rättigheter på det sättet. Men en lag är på gång som kommer att göra otillgänglighet straffbart. Tragiskt att det ska behöva gå så långt.

Inne i föreställningen var det någonting som kändes bekant i hur han framförde sin föreläsning. Det var lite som en föreställning, den var väldigt scenisk och han använde sin röst mycket på ett sätt som var mycket berörande. Någonstans slog det mig att jag måste fråga om han har hållit på med scenpoesi. Vilket jag gjorde – och fick reda på att han har tävlat i Poetry Slam, bland annat Borås Open men utan några större framgångar.

- Vet du vem Ingela Wall är? undrar han.
- Ja! Vi har turnerat med henne och Emil Jensen med vår  skrivarklass.
- Hon gick i min skrivarklass i Gävle.
Världen visade sig vara otroligt liten, en slammare i Norsjö! Det var trevligt att kunna prata om mitt intresse med nån som vet vad det innebär. Dessutom en slammare som känner samma människor som en själv. Detta tillsammans med Nyfiket i måndags gjorde mig väldigt sugen på att ge mig in i SM. Inte för att jag har någon egentlig chans men i alla fall för att få uppträda med poesi på scen. Någonting jag saknar med det lilla Norsjö!

Som jag tidigare har skrivit om är Norsjö inte som Norrköping. På många sätt.

I helgen invigde vi vårt evenemang Kärleksveckan, det var zumba, yoga, en minihälsomässa och föreläsningar, bland annat om biologisk hudvård (visste ni hur mycket gift vi stoppar in i vår kropp?). Man får roa sig när man kan. Jag fick även agera springschas och gräva runt i arkiv på jakt efter diverse föremål, samt att jag skrev ut programblad. På lördag morgon. Igår kväll hade vi aktiviteten “Kärlek på Bonnska”, det var musik, berättelser på bonnska och poesi. Det var fullsatt, cirka fyrtio personer hade kommit. Och jag som scenpoet fick öva mig på att tala högt och inse att jag har kapacitet att både skriva och framföra bra texter.

I alla fall, på lördagskvällen var det Norsjögalan. Hundra personer, trerätters middag, Norra Brunn-komiker och utdelning av tre olika priser. Förhoppningsvis blir det fler galor framöver när folket har fått smak för dem.  Förutom att jag var deltagare var jag även fotograf, lite mingelfoto och bilder på pristagarna. Till bords hamnade jag mitt mellan mina trevliga unga arbetskamrater samt komikerna. Som vanligt lyste jag upp hela stället då begravningsklädselfärgen var vanlig. Men jag vägde upp med mitt chockrosa!

Det nyaste för mig var hur utelivet ser ut i en så liten ort som Norsjö, någonting jag inte har reflekterat över tidigare. Det är inte många pubkvällar eller liknande här så därför passar folk på när det väl är. Jag stannade till halv två. Däremot tror jag det är desto fler hemmafester, annars skulle Systembolaget aldrig överleva.

I Norrköping är jag van vid att det finns flera klubbar att välja bland varje helg och framförallt är chansen liten att man träffar någon man känner. Ingen vet vem man är när man går hemifrån på kvällen. Detta kan vara både skönt och tråkigt beroende på hur kvällen i övrigt har varit. När man har träffat på äckliga stalkerkillar så är man glad att man är anonym.

I Norsjö däremot vet man vem alla är, så gott som. Därför blir det extra intressant att se människor man känner eller känner igen och hur de uppträder onyktra, när man dagen efteråt ska återvända till arbetet och vara seriösa. Det är lite som vår skolresa till Berlin där lärarna köpte flak med öl. Ingenting fel i det, vi är trots allt vuxna men det var intressant att iaktta denna stora skillnad. Om man skulle göra någonting galet skulle alla veta om det – samtidigt som det är själva premissen, när det finns så få tillfällen så måste man passa på.

En annan reflektion jag har gjort över Norsjö är det faktum att det finns i princip inga singlar. På middagen var det idel heterosexuella par, sambos, förlovade och gifta. Eftersom det är en så pass liten kommun består människorna till stor del av antingen äldre, barnfamiljer eller familjer som kommer att bli barnfamiljer. Jag funderar på var alla singlar finns. En idé jag fick inför nästa år var att göra en speed-dating eller liknande evenemang, det måste trots allt vara jämlikt och därmed också finnas saker för singlarna att delta i.

Trots att jag inte kan någonting om flirtande fick jag på nära håll studera själva beteendet. Jag vet inte om det var så genomskinligt som det kändes eller om det var bara jag som helt plötsligt lade märke till det. Skrattet, att ha ett samtal och råka slinka in på någonting sexuellt, sättet att se till att röra vid den andra personen, leenden. Fascinerande att studera någon som helt klart kunde sin sak. Bara en uns av de kunskapen hade ju varit guld värd. Nu när mitt liv börjar bli stabilt är det svårt att inte se vad det är jag saknar, det blir så mycket synligare då. Tills dess försöker jag roa mig. Zumba och litteraturcirkel härnäst!

De flesta har någon gång klagat på att det finns för lite att göra i deras hemstäder. Att det aldrig händer någonting.

Då har de aldrig varit i Norsjö.

I en kommun med cirka 4300 invånare, alltså cirka 3% av befolkningen i min tidigare kommun (Norrköping) finns det runt 150 olika föreningar. Utöver föreningar har man tre studieförbund med flera olika studiecirklar och även olika slags grupper som inte är officiella föreningar. Att säga att Norsjöborna är ett engagerat folk är inte överdrivet. Eller att det finns en klick människor som engagerar sig i många olika saker.

Det går kanske inte att jämföra med utbudet jag är van vid i Norrköping. Det är inte lika många konserter med bra popartister, inte lika många Poetry Slams, konstutställningar, biofilmerna visas två gånger och den mest exotiska restaurangmaten som står till buds är pizza. Jag kan sakna det som Norrköping erbjuder men Norsjö är någonting helt annat – därför går det att njuta av det. Storstadsstressen finns inte här. Jag saknar inte att gå på stan och trängas med folk vart jag än går. Jag saknar inte att höra fulla människor stappla förbi utanför min lägenhet alla dagar och tider i veckan.

Bara för att utbudet inte är samma är det inte sämre. Det går att hålla sig sysselsatt i Norsjö – om man verkligen vill. Jag går på stickkaféer på Petras café där jag hjälper till att sänka medelåldern, och med start i helgen ser jag fram emot Kärleksveckan. En vecka fylld av musikcaféer, filmvisningar, en hälsofestival och framförallt en gala – Norsjögalan. Förmodligen kommer jag att ansluta mig till någon fler grupp eller förening, plus att jag försöker träna och skriva.

Jag vet dock att det finns många som stannar hemma istället och klagar på att det aldrig händer någonting på deras ort. Istället för att leta sig till aktiviteter eller att starta upp egna grupper. Kontentan är att om jag kan hålla mig sysselsatt i Sveriges nionde minsta kommun, då borde du också kunna göra det – oavsett var du bor. Det handlar i slutändan inte om utbudet – utan om viljan.

Som vikarie känner jag att det är viktigt för mig att föra in någonting nytt i min kommun, någonting som inte var där tidigare. Både ett minne för de andra att “just det, hon kommer jag ihåg, hon gjorde ju det där” men också för att visa framfötterna inför nästa arbetsgivare. Någonstans insåg jag att det var någonting som saknades och det var detta som fick mig att inse att en sak som behövs är införandet av sociala medier som marknadsföringskanal.

Mina funderingar eskalerade i och med att jag idag deltog i SKL:s webbkonferens om just sociala medier. Alltså jag satt på mitt kontor och följde föreläsningarna via webben och behövde inte åka till Stockholm. Det var lite strul med tekniken bitvis men på det stora hela var det bra. Framförallt var det mycket inspirerande att se hur olika folk hade tänkt kring de sociala medierna och hur man arbetar med det. Allt från det juridiska med hur man ska diarieföra till att det bara var att sätta igång direkt och sen skapa riktlinjer. Ett intressant fakta som dök upp var det faktum att Stockholms stad har tio gånger så många anställda som vi har invånare i kommunen. Det ger lite perspektiv.

Under föreläsningarn kom jag på  fler argument för varför vi ska ha detta i kommunen. Jag har tidigare känt ett motstånd från enstaka person mot att ge sig in i det “nya” och är därför desto mer bestämd på punkten att vi måste in.  Jag insåg också att projektet att skapa någon slags policy för vårt användande av marknadskanaler är betydligt större och svårare än det först verkade. Samtidigt som jag inte behöver göra det svårare än det är. Allt som rör beslut tar lite längre tid att genomföra på en kommun.

På SKL:s hemsida finns en sammanställning av vilka som använder sociala medier, vilka som har policies och så vidare. Den är inte komplett men ger ändå en bild. Det jag konstaterar är att få av Västerbottenskommunerna finns med på listan – det är de två stora (Umeå och Skellefteå) plus Lycksele som använder sociala medier för kommunens räkning. Jag vet även att många av inlandskommunerna inte ens har någon informatör eller en enda person som har hand om webben/informationen. Därför kommer dessa kommuner även långt ned i rankningen som SKL har gjort . – de har helt enkelt ingen som satsar på informationskanalerna och utvecklar dem. En bristfälliga hemsidor med bristfällig information är inte någon bra reklam, alla kan bli bättre. Jag är nsätan sugen på att turnera runt och jobba som informatör i alla småkommuner i inlandet.

Vår grannkommun Lycksele har precis fått igenom sina uppdaterade riktlinjer för extern kommunikation vilket sporrade mig till att vilja göra om den lilla informationspolicy vi har till någonting mycket större – varför inte policy för extern information? Eller kanske tar jag mig vatten över huvudet och borde hålla mig till mina sociala medier.. Frågan är om en vikarie som har jobbat två månader som informatör kan genomföra detta? Det återstår att se.