Nytt liv

För ganska precis en vecka sedan sa jag hejdå till min arbetsplats på Norsjö kommun. Jag färdigställde mitt dokument och skickade till tryck och det ska bli oerhört kul att se slutresultatet av mina tre månader heltidsarbete framöver. Förhoppningsvis ska jag även kunna visa upp det någonstans om det skulle vara någon stackare som fortfarande kikar in på bloggen.. Det kändes i alla fall lite vemodigt men samtidigt skönt att lämna tillbaka nycklarna och åka. Skönt att få komma till någonting nytt och att verkligen få arbeta med det jag tycker är allra roligast – att vara informatör.

I måndags hade jag min första dag på jobbet. Det kändes nervöst när jag kom dit men det lade sig efter ett tag och efter att ha jobbat två dagar känns det inte så farligt längre. Mina arbetskamrater verkar trevliga och är snälla när de behöver upprepa sina namn för kanske tredje gången. Många gånger har jag fått höra om hur efterlängtad jag är i kommunhuset och det märks. Redan efter två dagar har jag ett par listor av saker som jag behöver ta hand, både stora och små projekt. Jag behöver inte ens jaga särskilt mycket – hittills ramlar det in uppgifter nästan av sig självt. Det blir mest att försöka orientera sig och att göra det mest akuta. Exempelvis detta med att kommunen erbjuder gratis tomter till de som kan tänka sig att bygga hus i kommunen.  Ett alldeles för litet gensvar skapade ett nationellt och sedan internationellt gensvar där säkert 2000 personer från hela Europa svarat angett sitt intresse. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig.

Det nya jobbet är dock inte det enda nya i mitt liv just nu. Som tur är jag redan van vid att pendla så att stiga upp halv sex är ingenting konstigt, eller att tillbringa 1-2 timmar på färdmedel varje dag. Men det är en ny stad med ett nytt hem, en nyrenoverad lägenhet. Det är nya människor i mitt liv och försök att bilda sig nya rötter och rutiner. Trots det känns det som att allt har en skön stabilitet.

Snarligen Umebo…

Jag har haft väldigt tur. Förutom att jag har fått ett jobb som med stor sannolikhet blir tillsvidarejobb lyckades jag efter en veckas annonsering på Blocket även hitta en bostad. Eller bostaden hittade mig. En hyresvärd kontaktade mig då hennes hyresgäst sedan 20 år skulle flytta ut. Det jag kan säga är att jag numera har förstahandskontrakt på en tvåa på 60 kvadrat – med adressen Kungsgatan i Umeå. Känns helt sanslöst, med tanke på att Umeå inte är ett lätt ställe att få en bra bostad, jag var beredd att bli tillfälligt inneboende. Det är bara några veckor kvar tills flyttlasset bär av och återigen ser lägenheten i Skellefteå ut som ett flyttlass.

På mitt nuvarande jobb är jag inne i den mest kritiska fasen – själv färdigställandet. Jag har varit på besök hos olika energianläggningar i vad som känns som halva Norrland och fått se mycket intressanta saker. Detta ska nu bli en broschyr – med färdiga reportage, redigerade bilder, framsida och lite specialsidor. Det är ett kreativt med något segt arbete att få texterna att lägga sig på plats. Om jag får möjlighet ska jag försöka se till att senare visa lite bilder från alla besök jag har fått göra. Den mest imponerande vyn var utan tvekan att få åka upp till Tärnaby – jag som aldrig har fått se ett riktigt fjäll.

Nå – åter till arbetet!

Att bilda sig fasta punkter

Det blir alltmer sporadiskt mellan inläggen numera, men det är ju så – tiden är inte oändlig, det märker jag nu. Det tar också tid att vänja sig in vid nya rutiner och orka ta sig energi att göra saker som inte är arbete.

På mitt 7.30-16.00-jobb finns tiden – till att fundera, planera och lägga upp det praktiska. Jag ska under februari månad besöka cirka 12 olika småskaliga förnyelsebara energianläggningar. Vindkraft, solkraft, vattenkraft, bergvärme… Den anläggning som är längst bort ligger utanför Östersund och den närmaste ligger i Skellefteå. Det blir en hektisk månad när jag ska besöka alla anläggningarna, fotografera, intervjua och sedan skriva. Denna vecka och nästa blir det fokus på förberedelser, som exempelvis layouten. Tillsammans med andra mindre uppdrag min projektledare ger mig.

På fritiden handlar allt om att prioritera. Ibland har jag inte ens tid med mina måsten. Tänka på vad som är mest akut, vad har jag lovat, vad är viktigast för min framtid. Med jobb och pendling har jag varje kväll cirka fyra timmar att lägga på självvalda aktiviteter. 20 timmar totalt på vardagar.

Om jag vill träna – då innebär detta två timmar för att ta sig till och från träning samt själva träningen. Om jag gör detta tre gånger i veckan försvinner sex timmar, fyra på vardagar. Imorgon ska jag även börja i kör vilket innebär att två timmar i veckan försvinner. Totalt sex timmar. Samtidigt måste jag prioritera att söka jobb och en jobbansökan kan ta mellan en och ett par timmar beroende på, kanske två jobb sökta per vecka, vilket också blir 3-4 timmar, alltså tio timmar totalt. Lägg sedan till praktiska göromål i lägenheten – med allt vad det innebär att vara nyinflyttad. Jag har ett djur som kräver sin uppmärksamhet och jag har egna projekt – exempelvis min roman. Det mesta som inte är ett måste går på sparlåga.

Framtiden ser dock ljus ut. Jag har varit på en jobbintervju förra veckan som kändes bra och nästa vecka har jag två till – samtliga i Norrbotten/Västerbotten. Känner mig lyckligt lottad som verkar så intressant för arbetsgivarna – då har jag kanske gjort någonting rätt.

Pendlarliv

Nytt år, ny start, nya chanser. Det där med nyår blir mindre och mindre för varje år, mest en gräns mot någonting annat. För min del innebär det nya året ett annat slags liv. Ett pendlande liv. Upp 05.30 och ned i säng kl.22.00.

Jag har precis tillbringat första dagen på mitt nygamla jobb i Norsjö kommun. Ny tjänst på samma arbetsplats med samma människor. Den absurda känslan av att återvända. Vandra i samma korridorer, men med nya arbetsuppgifter och nytt ansvar. Gamla kamrater som hejar glatt och överraskat. Ännu är allting lite osäkert, exakt vad som ska göras, hur det ska se ut och när det blir klart. Men jag har tre månader säkerhet, tre månader av arbetskamrater och någonstans att vara på dagarna. Tre månaders säkerhet är bättre än ingen säkerhet.

Jag märker att jag börjar växa upp, med en längtan efter en fastare tillvaro och utan ständiga flyttar och växelverkan mellan jobb och arbetslöshet. Världen runtomkring mig förändras.

Lyft Musikhjälpen!

För ett år sedan hade jag nyligen börjat på mitt första informatörsjobb. Någonting som gjorde mina bra dagar ännu bättre var att jag var en av få personer på kontoret med högtalare vilket gjorde att jag kunde spela musik och radio hela dagarna. Det gjorde jag också, så mycket jag orkade. Ungefär vid den här tiden var det också dags för Musikhjälpen – ett enormt evenemang som syns både på TV och hörs i radio – fyllt av musik och andra happenings. Pengarna går oavkortat till en massa bra saker. Jag följde programmet slaviskt både dagar och nätter och skänkte de pengar jag kunde.

Nu är jag i en annan sits – jag har inget jobb att gå till men det ger mig ändå möjlighet att lyssna på Musikhjälpen tills öronen nästan kräks av för mycket intryck. Vilket egentligen är fantastiskt, att jag kan göra det. Långtifrån alla har jobb att gå till och runtom i världen finns unga flickor som aldrig ens får chansen att gå i grundskola, än mindre universitet. De får därmed inte ens chansen att komma ut i arbetslivet och kan inte försörja sig själva. Även i år skänker jag det jag har möjlighet till, trots att jag inte har det fett.

Därför gör jag i enlighet med Lyft Musikhjälpens initativ nu ett inlägg där jag försöker dra mitt strå till stacken. Ett blogginlägg för att just du ska läsa detta. Du har 50 kronor att ge, nästan oavsett i vilken sits du är. 50 kronor ger böcker och pennor för en hel skolklass i de fattigaste länderna. Köp det istället för en ful prydnad till någon släkting som inte ens bryr sig. Du kan göra skillnad och hjälpa människor ut ur fattigdom.

Hur söker vi egentligen jobb?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någonting som jag har funderat på sista tiden är vad som gör att vi söker vissa jobb men inte andra – även när de är till synes lika varandra.

Innan mitt första jobb i Norsjö kanske jag var på 7-8 jobbintervjuer. Jag minns inte utantill hur många sökande de hade, men jag minns att min första intervju som webbadministratör i Nybro kommun hade kanske 70 sökande och jag visste knappt vad jag gav mig in på. Sen var det även jobbet i Östhammar. Vanligt var att de flesta jobb hade omkring Nybros siffror eller mer – och då sökte jag nästan bara till småkommuner. Östhammar däremot hade väldigt få, om jag inte minns fel kring 20-30. Anledningen upptäckte jag i en uppgift jag fick inför intervjun – i kommunen ligger ett kärnkraftverk och en del av arbetsuppgifterna var att informera om arbetet med slutförvaringen. Alltså – jobb som verkar läskiga är vi nog mindre villiga att söka till.

När jag sökte jobb till Norsjö kommun var det cirka 20 ansökande till detta. Ett nästan ett år långt mammavikariat i en liten inlandskommun i Västerbotten. Kanske inte så konstigt att få sökte – det ligger i en liten kommun ganska långtifrån allt annat. Att det var ett mammavikariat bidrog nog också – antingen måste man bo på pendlingsavstånd eller så måste man vara redo att flytta. Så det är logiskt.

Om vi sedan går vidare. Jag var på jobbintervju i både Jokkmokk och Pajala – småkommuner i Norrbotten som ligger långt norrut – cirka 30 respektive 40 sökande för vardera tjänst. Båda informatörstjänster, den första tillsvidare och det andra ettårigt med möjlighet till förlängning. Bättre arbetsvillkor med andra ord men samhällena i sig är ännu mer otillgängliga – svårt att ta sig dit och långt till närmaste större stad. Både hade meriterande om man pratade något minoritetsspråk, exempelvis samiska eller meänkieli (tornedalsfinska). Speciellt Pajala förvånade mig med att ha dubbelt så många sökande på tjänsten som Norsjö. Pajala är knappast en akademikerstad, utan en gruvstad. En gissning är att tillsvidareaspekten lockade. Sen i Pajala kan jag gissa att folk har sökt jobb som bor på finska sidan, vilka pratar svenska och minoritetsspråk.

En intervju i Luleå hade cirka 50 sökande för totalt sex tjänster – ovanligt många platser för att vara i norr. Detta låter mer logiskt eftersom Luleå ändå är en större stad med cirka 70.000 i kommunen.

Sen har vi två jobb jag sökte i Skellefteå – en administratör/informatör och en informatörs-tjänst. Cirka 70 respektive 32 sökande. De 70 sökande kan bero på att det var en delad tjänst och fler med administrativ bakgrund sökte till den tjänsten. Däremot – att en tillsvidaretjänst som informatör på heltid fick 32 sökande tycker jag är konstigt. Ett långsiktigt jobb med bra arbetsuppgifter i en stad av lagom storlek – och knappt fler sökande än i Jokkmokk. Skellefteå är en kommun också på cirka 70.000.

Det jag drar som slutsats är att större kommun inte automatiskt innebär fler sökande på tjänsten. Utan faktorer som hur lång tjänsten är och inriktningen spelar roll. Om vi däremot jämför med storkommuner som exempelvis runt Stockholm (som är mycket större) vet vi att storleken spelar roll – det finns nog nästan inte en tjänst där som inte har flera hundra sökande.

Ett svar tror jag att jag fick i samband med en till jobbintervju i Umeå. 90 sökande på en heltid tillsvidaretjänst som informatör/webbredaktör. Ovanligt många för att vara i norra Sverige. Och nästa tjänst jag sökte till – ateljist i Umeå – hade hela 272 sökande. Helt sjukt många för att vara i norra Sverige. Vad har dessa två jobb gemensamt? Båda är heltid tillsvidare, men framförallt är de inom privat sektor, den ena på resebolag och den andra på en reklambyrå. Min slutsats här är att de som söker jobb kanske hellre söker sig till privat sektor på grund av det högre löneläget? Samtidigt – vi som är arbetslösa – kan vi göra så stor skillnad mellan jobben? Ett jobb är ett jobb, trots allt.  Är arbetssökande så petiga?

Hade varit intressant att se en undersökning på detta, kanske finns det redan någon. Vad tror ni – vad har ni sett för mönster i hur folk söker jobb?

Att rymma mot framtiden

För ganska precis ett år sedan hade jag nyligen påbörjat min karriär i den lilla inlandskommunen Norsjö. Jag hade även varit hemma i Norrköping för att tömma min lägenhet. Idag ett år senare gör jag tvärtom – och lämnar nycklarna till Norsjölägenheten i brevinkastet. Under sex timmar igår tog vi oss fram och tillbaka till Skellefteå från Norsjö och flyttade in hela min packning i lägenheten i Skellefteå där jag ska bo med min bästa vän (beroende på hur allt går). Idag städade vi ut de allra sista resterna av spilld mat, katthår och annat som har formulerat min tid i samhället. Det konstiga är att det inte kändes sorgligt att åka därifrån. Jag har bott tillräckligt länge i Skellefteå för att det ska kännas som hemma.

Dock är det en läskig tid. Att vänta på besked om var jag kommer hamna någonstans – eller om jag inte hamnar någonstans alls. Det gör det svårt att koncentrera sig. Tanken finns där – jag borde fortsätta söka jobb och inte pausa nu för ingenting är ännu säkert. Men tills domen faller är det mycket svårt. Jag kan inte riktigt stadga mig här heller eller i lägenheten förrän jag vet. Tanken att packa upp och sedan flytta om en månad känns inte lockande. Jag vågar inte riktigt hellre börja engagera mig och hitta likasinnade. Det är frustrerande, denna ständiga ovisshet. Jag går från dag till dag utan att känna vad jag ska fylla min tid med.

Men det klarnar nog. Tids nog.

En annorlunda jobbansökan

Jag är en person som gillar att tänka i nya banor och komma på nya idéer. Som det här med att söka jobb exempelvis. Att söka jobb är för de flesta (och för mig) en ganska traditionell procedur. Jag hittar en intressant annons i Platsbanken, skriver ett proffsigt personligt brev och ett cv – allting snyggt designat och anpassat till varje tjänst. Ibland kommer jag på intervju. Ibland blir jag den sista personen som väljs bort innan anställning. Jobben söks av alltifrån 20-100 personer (men oftast i den undre kanten eftersom jag vill jobba och verka i norra Sverige).

Någonting jag upptäckt med tiden är att det inte räcker med en grym ansökan. Oavsett hur bra mitt brev är och hur proffsigt mitt cv ser ut så tycks det försvinna i mängden. Kanske för att jag inte har fem års erfarenhet inom mitt område.

Det är där jag fastnade lite – tills jag insåg att jag som grafisk formgivare och textskribent har en massa andra verktyg till förfogande. Om jag vill visa vad jag kan – då kan jag inte göra som alla andra. Därför valde jag att gå ett steg längre och ifrågasätta hur hela jobbansökan ska se ut. Det jag kom på var – varför inte visa vad jag kan genom en slags broschyr/berättelse om mig själv? Det visar både min idérikedom, mina kunskaper inom textproduktion och min grafiska förmåga.

Jag hittade ett format och jag gjorde ett manuskript – över vilken typ av bilder jag vill ha och vad de ska berätta om mig. Jag lånade min bror och ett kontor över en kväll där vi skapade en portabel fotostudio för att ta dessa bilder.

Resultatet blev någonting jag har valt att kalla för ”Pekbok”. Jag har försökt inspireras av det ett enkelt språk som med korta meningar och få ord förklarar vem jag är. Här nedan kan ni se ett urval av bilderna och min pekbok. Jag blev väldigt nöjd med resultatet – vad tycker ni?

 

 

 

 

 

 

Denna dag för ett år sedan.

Den här tiden förra året, den femte november, hade jag nyligen blivit uppringd av någon på Norsjö kommun som tyckte att jag skulle komma på jobbintervju hos dem. Som tyckte att jag skulle packa en väska och gå på intervju på tisdagen.

Jag gick på intervjun utan att känna att jag gjorde särskilt bra ifrån mig. Samma kväll som intervjun hade de ringt min ena referens och dagen efteråt ringde de min andra. Dagen efter intervjun mitt på dagen hade jag blivit med mitt första längre heltidsjobb. Åter i Norrköping packade jag och mamma ihop lägenheten på ett par dagar.  Drygt en vecka efter intervjun gjorde jag mitt inträde på kommunen.

Ingen hade nog en aning vad som väntade. Ytterligare en vecka senare var jag ensam på min post som informatör, något panikslagen. Men trots det lyckades jag med upptåget att bygga kommunens nya webbsidor (med hjälp såklart), bygga ut nätverket av webbredaktörer och införa ett större fokus på tillgänglighet. Bättre information till medborgarna och bättre information till medarbetarna. Och mina förändringar och förslag ledde till många andra viktiga förändringar. Det krävs inte mer än nio månader för att göra ett bestående intryck.

Tyvärr är det så med mammavikariat – de tar ju slut till slut. Men den erfarenhet jag har fått där har varit ovärderlig för min karriär. När jag tidigare sökte mer än tvåhundra jobb och hade 7-8 intervjuer har jag nu sökt kanske 30-40 jobb och gått på 4-5 intervjuer. Heja oddsen! Med andra ord finns det chans för den som vill ha en kommunikatör.

Att omvända en sporthatare

När jag var yngre var min tanke om sport det där irriterande som sker på alla kanaler hela tiden som ser till att jag inte får se på mina favoritserier. Besvikelsen när jag satte på kanalen och istället möttes av fotboll, hockey, friidrott eller hästsport var mer än jag klarade. Idrott var det där tvångsämnet i skolan jag hatade mer än allt annat.. Om jag var med i fotbollslaget så berodde det på att alla mina vänner var med, inte på grund av egen vilja. Det fanns nämligen bara idrott i byn.

Därför förvånar jag mig själv under mitt tjugosjätte levnadsår. I torsdag var jag nämligen och tittade på elitseriehockey i Skellefteå. Jag! Alla som känner mig kan intyga mitt ointresse över sport. Min favoritsport är transport, det är vad jag brukar säga.

Nå, som boende i Norsjö och arbetande på kommunen är det omöjligt att inte råka på hockey. Ordrebusar för att ta fram namnen på spelare i SAIK, samtal om matcherna, ibland möjlighet att åka ett helt gäng till arenan i Norsjö för att se på spektaklet. Jag har lyssnat men inte brytt mig. Tills jag och min vän C en lördag kväll hade tråkigt. Så vi beslutade oss för att äta fint och sen se hockey på bioskärmen i Norsjö. En sal full av svettiga luktande äldre man, blandat med barn och gamla tanter.

Efter det gick det utför. Jag hade besök av en bekant – vi gick och såg hockey på bioskärmen. Jag hejade ivrigt på SAIK medan min bekant spelade på Modo och inte var imponerad av SAIK:s prestationer. Hmpf tyckte jag när SAIK gick och vann matchen. En annan gång var det hockey på storskärm på min mammas jobb, nästa gång var det hockey på storskärm på en sportpub. Klart jag hoppade på när jag fick erbjudande om att gå gratis och se på elitserien.

Jag tror att mitt intresse har med lokalpatriotism att göra. Det finns ett lokalt lag att heja på, då blir det spännande.

I alla fall – hockeyn. Det som fascinerade mig mest var att hockeyspelarna var i människostorlek. Alltså riktiga människor, inte i tv-skärmsstorlek, som åkte runt på isen. Skellefteå Arena fylldes snabbt på, tydligen runt 4500 personer på plats. Några rader nedanför mig satt två begeistrade tanter varav den ena cirka sjuttio under hela matchen vräkte ur sig spott och spe och klagan. Något till höger ställde sig en ung man upp och vrålade något omöjligt att tyda, jag fick ihop den andra konstiga meningen efter den andra.

På ståläktaren är det stor trängsel och mer svart-gult än i någon annan del av arenan. Flaggor, mössor, tröjor, t-shirts. Någon har en enorm trumma som trummar takten till olika ramsor. Ett gäng män, cirka 15 stycken vrålar fram hejaramsor i takt till trumman. Vissa går att uttyda som heja heja, Skellefteå AIK, medan andra är helt omöjliga och ordlösa. Det är inte många meter mellan oss men orden grumlas. En puck kommer på nåt sätt ut ur hockeyrinken och två småkillar störtdyker under avspärrningen för att få tag på reliken.

På isen ränner hockeypojkarna fram och tillbaka (pojkar eftersom majoriteten är yngre än mig) och det är inte lätt att se var pucken tar vägen. Jag förstår inte heller alla förvirrande regler, men vi sitter mitt framför när en av SAIK:s spelar blir skadad och knappt tar sig upp på fötterna. Publiken buar av all hjärtans lust åt allt Färjestad ställer till med. Här har de dåligt med supporters. Och jag har dålig reaktionsförmåga, hinner inte uppfatta när målen görs. Händerna går i alla fall varma, klappar i takt till trummorna.

Och visst är det ändå en lite spänning att sitta och titta på. 37 sekunder in i matchen gör SAIK första målet. Och visst håller jag andan lite. Det är kanske inte världens roligaste nöje, men det är ett helt okej underhållning. Plötsligt ställer sig hela publiken upp och jag förstår ingenting. Tydligen är matchen över och Färjestad har vunnit på straffar. Vi tar hockeybussen hem medan 4500 person strömmar ut ur en arena. Jag vet inte om jag har sett så många människor samtidigt på en gång.

Men jag tänker att jag kanske kommer göra om det. Om inte annat kommer jag sitta framför en och en annan storskärm och heja på mitt lag. Så kan det gå till. Så kan det gå till när man omvänder en sporthatare.