rosaprinsessan

De flesta har någon gång klagat på att det finns för lite att göra i deras hemstäder. Att det aldrig händer någonting.

Då har de aldrig varit i Norsjö.

I en kommun med cirka 4300 invånare, alltså cirka 3% av befolkningen i min tidigare kommun (Norrköping) finns det runt 150 olika föreningar. Utöver föreningar har man tre studieförbund med flera olika studiecirklar och även olika slags grupper som inte är officiella föreningar. Att säga att Norsjöborna är ett engagerat folk är inte överdrivet. Eller att det finns en klick människor som engagerar sig i många olika saker.

Det går kanske inte att jämföra med utbudet jag är van vid i Norrköping. Det är inte lika många konserter med bra popartister, inte lika många Poetry Slams, konstutställningar, biofilmerna visas två gånger och den mest exotiska restaurangmaten som står till buds är pizza. Jag kan sakna det som Norrköping erbjuder men Norsjö är någonting helt annat – därför går det att njuta av det. Storstadsstressen finns inte här. Jag saknar inte att gå på stan och trängas med folk vart jag än går. Jag saknar inte att höra fulla människor stappla förbi utanför min lägenhet alla dagar och tider i veckan.

Bara för att utbudet inte är samma är det inte sämre. Det går att hålla sig sysselsatt i Norsjö – om man verkligen vill. Jag går på stickkaféer på Petras café där jag hjälper till att sänka medelåldern, och med start i helgen ser jag fram emot Kärleksveckan. En vecka fylld av musikcaféer, filmvisningar, en hälsofestival och framförallt en gala – Norsjögalan. Förmodligen kommer jag att ansluta mig till någon fler grupp eller förening, plus att jag försöker träna och skriva.

Jag vet dock att det finns många som stannar hemma istället och klagar på att det aldrig händer någonting på deras ort. Istället för att leta sig till aktiviteter eller att starta upp egna grupper. Kontentan är att om jag kan hålla mig sysselsatt i Sveriges nionde minsta kommun, då borde du också kunna göra det – oavsett var du bor. Det handlar i slutändan inte om utbudet – utan om viljan.

Som vikarie känner jag att det är viktigt för mig att föra in någonting nytt i min kommun, någonting som inte var där tidigare. Både ett minne för de andra att “just det, hon kommer jag ihåg, hon gjorde ju det där” men också för att visa framfötterna inför nästa arbetsgivare. Någonstans insåg jag att det var någonting som saknades och det var detta som fick mig att inse att en sak som behövs är införandet av sociala medier som marknadsföringskanal.

Mina funderingar eskalerade i och med att jag idag deltog i SKL:s webbkonferens om just sociala medier. Alltså jag satt på mitt kontor och följde föreläsningarna via webben och behövde inte åka till Stockholm. Det var lite strul med tekniken bitvis men på det stora hela var det bra. Framförallt var det mycket inspirerande att se hur olika folk hade tänkt kring de sociala medierna och hur man arbetar med det. Allt från det juridiska med hur man ska diarieföra till att det bara var att sätta igång direkt och sen skapa riktlinjer. Ett intressant fakta som dök upp var det faktum att Stockholms stad har tio gånger så många anställda som vi har invånare i kommunen. Det ger lite perspektiv.

Under föreläsningarn kom jag på  fler argument för varför vi ska ha detta i kommunen. Jag har tidigare känt ett motstånd från enstaka person mot att ge sig in i det “nya” och är därför desto mer bestämd på punkten att vi måste in.  Jag insåg också att projektet att skapa någon slags policy för vårt användande av marknadskanaler är betydligt större och svårare än det först verkade. Samtidigt som jag inte behöver göra det svårare än det är. Allt som rör beslut tar lite längre tid att genomföra på en kommun.

På SKL:s hemsida finns en sammanställning av vilka som använder sociala medier, vilka som har policies och så vidare. Den är inte komplett men ger ändå en bild. Det jag konstaterar är att få av Västerbottenskommunerna finns med på listan – det är de två stora (Umeå och Skellefteå) plus Lycksele som använder sociala medier för kommunens räkning. Jag vet även att många av inlandskommunerna inte ens har någon informatör eller en enda person som har hand om webben/informationen. Därför kommer dessa kommuner även långt ned i rankningen som SKL har gjort . – de har helt enkelt ingen som satsar på informationskanalerna och utvecklar dem. En bristfälliga hemsidor med bristfällig information är inte någon bra reklam, alla kan bli bättre. Jag är nsätan sugen på att turnera runt och jobba som informatör i alla småkommuner i inlandet.

Vår grannkommun Lycksele har precis fått igenom sina uppdaterade riktlinjer för extern kommunikation vilket sporrade mig till att vilja göra om den lilla informationspolicy vi har till någonting mycket större – varför inte policy för extern information? Eller kanske tar jag mig vatten över huvudet och borde hålla mig till mina sociala medier.. Frågan är om en vikarie som har jobbat två månader som informatör kan genomföra detta? Det återstår att se.

Eftersom jag anser att en del artister saknades bland nomineringarna och vinnarna på årets gala har jag beslutat att göra en egen lista.

Årets nykomling: Oskar Linnros

Årets låt: Det var jag – Familjen

Årets grupp: Familjen

Årets hiphop/soul: Movits!

Årets pop: Oskar Linnros

Årets danslåt: Maskinen – Bränner, Sergertåget

Årets dans: Vampyrdansen till Jag är en vampyr – Markus Krunegård

Guldmicken (årets liveakt): Movits!

Årets folk: Karnevalfolket

Årets schlager: Keep on walking – Salem al Fakir

Årets jazz: Anna Lundqvist Quartet

Årets festivalfynd: Rena Rama – Klass 6b

Årets coverkatastrof: Allt av Cascada

Årets text: Darwin Deez – Bad day

Livet i Sveriges nionde minsta kommun sett till antalet invånare går sin gilla gång. Jag trodde det skulle vara jobbigt att flytta från en kommun med 130000 invånare till en med 4300 men det känns inte som någon större uppoffring. Livet går lite långsammare här och det är betydligt tystare än centrala Norrköping, men det är bara skönt. Avståndet till vännerna är dock tydligt. Det går inte bara att gå över och ta en kopp te längre.

Efter att ha varit sjuk och ganska passiv under en längre period har jag försökt börja komma igång med både träning och fritidsaktiviteter. Det är inte vad jag är van vid, så det blir att anpassa mun efter utbudet. Att simma i simhallen är gratis för kommunanställda så det kommer jag definitivt att utnyttja. Det finns vattengympa och det kommer att bli en grupp som håller på med zumba, något jag är nyfiken på.

När det gäller fritidsaktiviteter gäller det att passa på när det händer någonting. Jag har varit på ett stickcafé (jag och ett trettiotal kvinnor 50 och uppåt) och idag var jag på en inspirationsdag som kommunen anordnade. Linda Nederberg föreläste om prestationer och självkänsla. Det var inte mycket nytt men det var definitivt ett par av mina vänner som hade behövt vara där. I korthet – ditt värde avgörs inte av vad du gör eller hur du ser ut, utan du själv avgör ditt värde.

När jag var på väg till föreläsningen, cirka tio minuters promenad kände jag mig glad över att vara där jag är. Snön ligger tung på träden, det är kyligt ute, ingen blask och inget regn. Solen var på väg upp över träden. Istället för att gå hem efteråt frågade jag en kollega om vi kunde ta en promenad. Hon är till och med nyare än mig i Norsjö och detta var hennes första helg. Så vi gick genom Norsjö och bort till sjön där vi gick över isen på skoterspåren. Helt tyst förutom knarrande av skor och några enstaka skotrar som passerade. Solen steg högt. Det är då jag minns var jag kommer ifrån och var jag hör hemma.

Bloggen har legat ganska tyst den sista tiden vilket jag ber om ursäkt för. Det har varit rätt mycket att tänka på den sista månaden men nu börjar det räta ut sig.

Jag fick en och en halv vecka med kvinnan jag vikarierar för. Vi hade varit i Lycksele under dagen och när jag kom till jobbet dagen efteråt fick jag veta att de hade åkt in till BB på natten. Det skulle hända förr eller senare men det kändes lite jobbigt att det hände så fort. Lite till tid hade inte skadat men samtidigt gjorde det att jag har fått göra saker på egen hand, på mitt sätt. Jag har hunnit fotografera de flesta i kommunfullmäktige, jag har skrivit nyheter på kommunsidan, jag har utformat presentationer och jag har agerat domstol i grafiska profilfrågor.

Det största och roligaste arbetat är makeovern av kommunhemsidan. Jag hade varit på jobbet ett par veckor när jag fick skissa på hur hela den  nya hemsidan ska se ut, i samråd med ett par andra parter. Strukturen har vi köpt in från ett företag som användartestat den på alla möjliga målgrupper. Webbsidearbetet är vi två stycken som arbetar med och det känns helt enormt och ganska oöverskådligt när det kommer att bli färdigt. All befintlig information ska föras över samtidigt som det saknas information på många fronter. Informationen måste hittas, den måste revideras för att passa just vår kommun. Det är dock helt klart att Norsjö under 2011 kommer att hamna på toppfem i SKL:s rankning över vilka kommunhemsidor som har förbättrat sig mest. Verkligen en merit att kunna skylta med när jag söker mitt nästa jobb!

Jag trivs fortfarande väldigt bra i Norsjö. Mycket tack vare att jag har så bra och roliga arbetskamrater och en väldigt rak chef. Lägenheten är fin även om det är lite ovant att ha så stora ytor mot tidigare. Min älskade katt verkar också trivas även om han nog önskar jag vore hemma mer på dagarna. Jag har ännu inte hunnit inventera riktigt vilka nöjen och träningsutbud som finns i den lilla inlandskommunen men det blir när jag kommer tillbaka till efter min lilla julsemester.

Strax innan jag fick samtalet om intervjun i Norsjö började jag på en ny dagbok. Lagom till det nya året som innebär så mycket nytt. Jag är en kommunarbetare med fast månadslön och ingenting behöver jag betala tillbaka. Tänkt vad saker kan förändras ibland. Jag hoppas att ni får vad ni behöver inför det nya året. Ett gott nytt år önskar jag er få som fortfarande läser denna blogg.

För en vecka sedan började jag arbeta som informatör i Norsjö. Det känns som jag har varit här en månad. Under den gångna veckan har jag försökt lära mig namn, hur kommunen är uppbyggd och sätta in mig i var saker finns. Jag har satt mig in i ett nytt CMS-system, gjort kommunbladet inför december, gjort rabattkuponger för de nyinflyttade samt skickat välkomstbrev till dem. Jag har lärt mig programmera den digitala skärmen på huset, hur man gör inköp  och hur man lägger in evenemang i Outlook. Jag har börjat få idéer för vad vi behöver arbeta med, projekt som känns riktigt roliga.

Det fascinerande är att det känns helt naturligt. Inget av de saker jag hittills har gjort har känts särskilt konstiga. Människorna här är väldigt trevliga och hjälpsamma. Folk har erbjudit sig att hjälpa mig med olika saker, skjutsat mig när det varit riktigt kallt ute. Exempelvis har jag fått en sängmadrass av en kvinna tillsammans med en kartong full av plantor och sängen finns nu i förrådet till min nya lägenhet. Min nya lägenhet är fantastisk. En tvåa på sjuttio kvadrat med diskmaskin, ett riktigt kök, badkar och en liten altan. Det kommer bli vackert att bevittna vintern och sommaren där. Folk verkar så avslappnade. På den lokala pizzerian och Frasses sitter man i fleecekläder eller skoteroverall.

Jag tror att jag kommer att trivas bra här. Jag trivs här nu, till och med när jag sitter på mitt lilla övernattningsrum på Vuxenskolan. Det är kallt som tusan men det är snö utan slask och det är tyst.

Det börjar bli allt mer konkret nu – att det här faktiskt händer. Jag sa upp min lägenhet i fredags trots att jag inte har någon ny lägenhet på gång men jag ska titta på en i veckan. Jag har sagt upp mitt studiemedel och mitt bostadsbidrag, mitt bredband. Efter en helgs besök av min mor är i princip hela lägenheten nedpackad. Kartonger, kartonger och åter kartonger varvat med IKEA-möbler. Jag försöker äta upp all mat jag har i mitt kylskåp. Vi lyckades även hitta en kattväska som ska gå bra att ha när vi flyger norrut, jag och mitt djur.

Det är konkret i min kropp. Jag sover dåligt av tankarna som snurrar. Kom ihåg det, kom ihåg att ringa den, kolla upp det, att packa ned det i den kartongen. Det värker i ryggen av allt kartongsläpande och jag har inte tränat på ett tag. Jag planerar vad jag ska göra av min första lön, behöver lite ny möblering exempelvis. Kanske ska jag prenumerera på någon bra tidning? Allting är så fort, så stort. Förbereder mig för den närmaste tiden då jag inte räknas med att ha tillgång till Internet. Försöka roa mig själv på egen hand i mitt övernattningsrum. Se upp Norsjö, här kommer jag!

Jag har fått jobb. Absurt men sant, redan i veckan åker jag norrut för att gå bredvid hon som har tjänsten just nu. Det finns ett rum som står tomt där jag jag får bo tills jag hittar en lägenhet. Detta är dock inte särskilt svårt eftersom Norsjö inte är någon stor ort med bostadsbrist. Så allting är förändrat, allting är nytt och jag är både nervös och rädd. Det är nu det händer, det är nu jag ska bli en med lön och arbetsplats. Det är stort, det är en helt ny del av livet som börjar. Allt som jag har slitit för det sista året. Helt plötsligt, bara sådär när jag började försöka ändra mitt sätt att söka jobb.

Av självklara skäl är därför jobbtipstävlingen avlyst eftersom jag lyckades helt på egen hand. Dock vill jag skänka ett stort tack till alla som har hjälpt till med tips och råd!

Det jag har lärt mig är att Platsbanken kan vara värd – beroende på vilket typ av jobb man söker. Min strategi i slutet var att söka jobb jag ville ha men som låg i mindre orter – där är det färre som söker. Är man beredd att flytta så är det inga problem. Eftersom informatörsjobb på kommuner är skyldiga att utlysas blir konkurrensen stor – då det inte finns några dolda jobb här. Mitt råd är därför – var beredd att flytta och sök dig till ställen dit andra inte söker. Det skadar inte att ha en nisch – exempelvis kommunikation och kultur – vilket var anledningen till att Sthlm ville ha mig på intervju. Lägg inte heller hela din energi på att söka på AMS-annonser utan använd många olika jobbsökarmetoder om du söker jobb som inte är på kommuner, landsting o.s.v.

Denna blogg tar ett par dagars paus nu eftersom dess ägare har flugit norrut. En månad försenad anställningsprocess ledde till ett samtal i torsdags. Samtalet ledde till bokade biljetter hem till mina föräldrar och en bokning av en intervju i Norsjö i Västerbottens inland. Ett informatörsvikariat på ett år. Ien liten ort som ligger ganska nära mitt föräldrahem, det vill säga två timmar bort. Intervju är mycket men vid det här laget är intervju inte allt. Jag vet att oavsett om intervjun går galant är det ingen garanti till ett jobb. Inte ens om jag kommer på en andra intervju är det någon garanti.

Hade under gårdagen ett samtal med min coach om hur jag ska peppa mig själv inför intervjun. Så idag och imorgon blir det jag som påminner mig själv om bra saker jag har gjort som får mig att känna mig avslappnad och säker. Och se till att spela massor med bra musik som peppar. Familjen i massor. Min yngsta bror ska följa med mig till Norsjö också. Det ska bli fint. Det ska bli mitt jobb.

Jag längtar framtiden. Jag längtar till att få kunna ringa till mamma och säga: “Jag har fått jobb!”. Jag längtar efter att kunna skriva på Facebook att jag äntligen har tagit mig ut ur min situation. Jag längtar efter att packa ihop alla mina grejer och flytta, oavsett om det är till samma stad eller tvärs över landet. Jag längtar efter en lägenhet som inte är en studentlägenhet.

Det som är spännande med att vara arbetssökande är att saker kan förändras stort från en dag till en annan. Att stora saker kan hända, eller små saker. En dag känns allting hopplöst, nästa dag känns det bara uppåt. Igår var en dag av det sista slaget.

Efter att ha vaknat till tog jag itu med att ringa samtal. Du vet såna där samtal man inte vill ringa och skjuter upp. Jag ringde alla jag behövde förutom ett. Jag har suttit och funderat på en ny jobbsökarstrategi – att för varje jobbannons jag ansöker till ska jag söka ett jobb på något annat sätt, exempelvis spontanansökningar. Det känns som att jag är på väg ut ur mitt skal, som att jag närmar mig en karriär.

Medan jag satt och arbetade med ett pågående webbprojekt samt planerade mammas helg i Norrköping, ringde telefonen. Det var ett telefonsamtal från Norsjö kommun som sa att de ville ha mig på intervju för informatörstjänsten jag har sökt till. Nästa vecka. Jag som trodde att deras anställningsprocess var avslutad sedan länge. Så det var bara att panikbeställa buss-och-flygbiljetter. Norrland måndag till onsdag, norrland kommer till Norrköping torsdag. Men det får det vara värt, jag tror inte på telefonintervjuer.  Klockan 14 nästa tisdag vet ni vad ni ska göra.

Som förberedelse för ett annat jobb jag sökte på Kulturhuset i Norrköping, gick jag på en miljöföreläsning där. Deltog i en intressant diskussion om miljö och beteende, där kvinnan redogjorde för sin teori. Där träffade jag även en tjej som brukar vara på våra Poetry Slam i Norrköping. Vi pratade om frilansande och jag rekommenderade henne även att komma och besöka vårt nätverk. Alltid roligt med fler människor där! Jag fortsatte min sociala tur med att intervjua en av kvinnorna som arbetar på Kulturhuset. Dessutom träffade jag en bekant som jag träffade på en fest hos vänner. Han erbjöd sig att spela månskenssonaten för mig på piano, mycket vackert. Med andra ord arbetade jag med mitt nätverk – även på min fritid. Välbehövligt och mycket roligt!