Meddelarfrihet åt alla!

November 9th, 2011 § 0 comments § permalink

Surfade lite på nätet och hittade detta inlägg skrivet av en mediastudent som handlar om skillnader mellan informatörer – framförallt mellan den privata och offentliga sektorn. Efter en föreläsning konstaterar eleven att en av de stora skillnaden är öppenheten – inom offentlig sektor är öppenheten en skyldighet. Detta medan privata företag inte har någon skyldighet att vara öppna om sina verksamheter.

Detta innebär också att den så kallade meddelarfriheten inte gäller inom privat sektor. Meddelarfriheten är den frihet som gör att de offentligt anställda har rätt att tala ut om vad som försiggår i deras verksamhet – och ingen har rätt att göra efterforskningar om vem som har gjort uttalandet. Denna frihet är egentligen fantastisk och långtifrån självklar – den gör att verksamheter som inte gör rätt eller bra ifrån sig kan granskas och därmed förändra sig.

De senaste veckorna har detta blivit särskilt tydligt genom Carema-affären, där personer som jobbar inom den privata sektorn men anlitas av den offentliga (till exempel inom vården). Det vill säga de sätter sina karriärer på spel genom att berätta om den vanvård som försiggår på Caremas boenden, vilket är helt sjukt. De omfattas inte av meddelarfriheten eftersom de är privat anställda. Egentligen tycker jag att alla företag borde omfattas av samma principer som den offentliga verksamheten. Tänk hur alla oseriösa företag skulle falla när det plötsligt var lätt att göra efterforskningar och upptäcka oegentligheter. Och tänk hur alla företagare skulle behöva satsa mer på kommunikation när plötsligt alla har rätt att säga sin mening utan att kunna bli straffade för det.

Även om en sådan offentlighet troligen inte är genomförbar så tycker jag ändå det finns mycket att lära. I mina ögon har privata företag mycket att vinna på öppenhet och att låta sina anställda säga vad de tycker. Det gör företag en möjlighet att förbättra sig och även få press utifrån. Dessutom kan det göra företaget mer trovärdigt – att visa att det lyssnar på sina kunder, anställda och andra intressenter. Därför tycker jag att meddelarfrihet borde vara en självklarhet för alla.

Låt öppenheten få fortsätta leva

November 1st, 2011 § 0 comments § permalink

Få som följer nyheterna har nog kunnat missa det faktum att landstinget i Västerbotten har infört ett fotoförbud i sina lokaler. Skälet är för att skydda patienternas integritet så att de ska kunna känna sig säkrare. Medierna i Västerbotten har gått ihop och gjort en skrivelse då de anser att detta begränsar deras möjlighet att göra sitt jobb – att granska landstinget.

Jag tycker att ett fullständigt fotoförbud är fel väg att gå. Skärpta regler av något slag hade kanske varit på sin plats – exempelvis att fotografering endast får ske vid samtycke. Men att göra ett totalt förbud är att begränsa öppenheten som medierna ska stå för. De ska kunna granska landstinget precis som de kan granska kommun o.s.v. I Sverige har vi trots allt offentlighetsprincipen, en princip värd att hålla fast vid, en princip som minskar möjligheten för korruption. Av denna anledning tycker jag inte det är konstigt att det har kommit in en JO-anmälning av landstinget.  Fler borde anmäla dem.

Sedan fotoförbudet infördes har det hindrat den öppna granskningen av landstinget. Medierna har blivit nekade inträde, oavsett om de skulle fota eller ej. En äldre man som gått med på en intervju blev nekad att filmas av landstinget, inte ens hans anonyma händer fick filmas. Kan de inte längre lyssna på sina patienters beslut, de som ska vara för sina patienter?

Vad händer om detta går igenom fullt ut? Kommer alla landsting införa foto- och filmförbud? Medierna kanske inte ens får intervjua landstingspolitikerna? Kanske kommer kommunerna och riksdagen också börja kräva fotoförbud för att inte deras integritet ska “kränkas”? Skrämmande, det är vad det är. Ingenting får hindra den öppenhet vi har i vårt land.

Marcus Birro-gate

October 5th, 2011 § 0 comments § permalink

Ingen som har koll på nyheter kan väl ha missat den senaste dagarnas turer kring Marcus Birro. En man som i princip baserat hela sin karriär på att gråta ut i medierna efter diverse oförrätter. En litteraturens martyr. Till er som missat det – Marcus Birro outar sig själv som kandidat för partiledarposten i KD för att sedan bli sparkad från sitt nya jobb som programledare på TV4. Kanske inte helt konstigt eftersom programledarrollen var i ett debattprogram där politik är en viktig fråga. Tänk dig själv Fredrik Reinfeldt som nyhetsuppläsare på SVT. Kan vi lita på att hans nyheter inte är tagna utifrån Moderaternas synvinkel?

I sin egen krönika hos Expressen går Birro hårt åt den så kallade objektiviteten. Han menar att det råder journalistisk åsiktsfobi i landet och att objektiviteten bara är en mask.

Objektiviteten är ett ideal – en dröm om ett samhälle där nyheterna vi får oss tillhanda inte är färgade av någon annans åsikter. Men vad vore vi utan detta ideal? Tänk dig själv länder där det inte finns åsiktsfrihet, där objektivitet inte är en självklarhet eller ens ett ideal. Där medierna ägs av staten, som ser till att vrida nyheterna till sin egen fördel. Som förvandlar information och nyheter till propaganda. Är det propagandaland vi vill ha? Ett land där journalister och nyhetspersonal väljer bort nyheter för att påverka publiken och låter sina åsikter färga. Medborgarna tillåts inte skapa sin egen uppfattning utifrån “objektiv” information. ” Nu har regeringen tagit beslut om det här och det är ju helt stört egentligen.”

Alla vi som arbetar med information på något sätt vet att objektivitet är omöjligt. Det är omöjligt att inte ha en åsikt om det som händer. Det är omöjligt att inte ha en åsikt eller känsla inför svält, katastrofer, politiken. Men idealet måste ändå finnas där. Vi som informerar medborgare måste så långt som möjligt ge medborgarna nyheter som inte är förvanskade. Texter som inte är påverkade av vår religion, ideologi eller politiska åsikter. Och därför är det självklart att en programledare som ska leda ett debattprogram inte kan vara en partiledarkandidat. Kan vi lita på att han i sin roll är rättvis eller objektiv? Objektivitetsidealet skadas.
Åsikter har vi alla men de kan vi spara till tillfällen där de hör hemma. Vi måste hålla kvar vid objektivitetsidealet.

Informatören vs. journalisten

September 26th, 2011 § 0 comments § permalink

I webbtidningen Frilansjournalisten intervjuade man tidigare i år f.d. journalisten Pär Längby som har gått från att vara just journalist – till att bli informatör. Informatör och journalist är på många sätt två syskonyrken – besläktade med varandra men ändå väldigt olika i sitt utförande. Två syskonyrken – lika i grunden men inte i utförandet.

Han diskuterar bland annat hur andra journalister som arbetat som blivit informatörer har fått bli grindvakter – alltså personer som bestämmer vad som går ut. På så sätt går det att styra informationsflödet för att exempelvis bara ta upp positiva saker och “dölja” det som är mindre positivt. Bland annat har vi i Norsjö gått från att styra vilka nyheter (från media) som syns på vår sida till att det idag syns alla nyheter oavsett värde. Kommunens först skyldighet är mot medborgarna och det är det perspektivet vi måste arbeta för.

För mig är informatören en multijournalist anställd på exempelvis en myndighet eller kommun. Både journalister och informatörer har en lojalitet – att informera kommunmedborgarna. Arbetsuppgifterna liknar på många sätt varandra:

  • Textproduktion
  • Fotografi
  • Uppdatering av webben

Den stora skillnaden enligt mig är att som informatör har jag dubbla lojaliteter. Förutom lojalitet mot medborgarna har jag en annan slags lojalitet mot min arbetsplats – i detta fall kommunen. Både informatören och journalisten måste lämna texter för korrektur för att fakta ska vara rätt – skillnaden är att min arbetsgivare har större möjlighet att tycka till om texten. Om de tycker att texten inte säger rätt saker kan de komma med åsikter och jag måste göra mitt jobb. På det sättet är jag mer som en marknadsförare. Journalistiken verkar därför anses lite mer högt stående – det där oberoendet är lite finare.

Ett annat problem som diskuteras i artikeln är att som informatör gå över till att bli journalist. Jag stötte på det problemet när jag läste min kurs i journalistik – slutuppgiften innebar nämligen att få en text publicerad i en dagstidning. Därför kontaktade jag min journalistbekant på lokaltidningen. Allt verkade okej tills jag på högre ort fick ett nej – det skulle bli väldigt förvirrande om jag som informatör skrev en artikel i journalistrollen. Såhär i efterhand kan jag förstå det – som informatör är jag insyltad i kommunens verksamhet och förväntas inte kunna vara objektiv.

Jag fick nästa chans då min journalistbekant i sin tur hänvisade en kvinna till mig – att jag skulle vara frilansande journalist. Frilansare har jag varit, men aldrig som journalist. Glatt tackade jag dock ja till det betalda uppdraget. Min bekant var den som först hade fått uppdraget men tackat nej – antagligen på grund av lojaliteten. Att som journalist arbeta åt ett företag/organisation blir väldigt underligt – kan man verkligen bli objektiv? Även om jag gör en journalistikt riktig intervju kan de ändå ha åsikter om slutresultatet på ett helt annat sätt.

Det här var lite av mina funderingar kring vad som skiljer informatörer från journalister. Dock tror jag att vi har mycket att lära ifrån varandras yrkesroller – men mer om det någon annan gång. Vad tycker du – hur stor skillnad är det mellan yrkena?

Poetry Slam har väckt intresset för en sovande konstart

November 6th, 2010 § 0 comments § permalink

I ett debattinlägg på Uppsala Nya Tidning förklarar fristadsförfattaren Anisur Rahman att Poetry Slam är döden för poesin. Det är oförenligt att skriva poesi och att framträda med sina texter, trots att poesin föddes ur det muntliga. Det dödar språket och det dödar musiken i poesin, menar han. Kontentan är att om man håll på med Poetry Slam kan man aldrig bli en “sann” poet.

Vad han dock inte tar upp är det faktum att Poetry Slam tvärtom har återupplivat den slumrande konstarten. Ungdomarna suckade när det var poesi på schemat. Vi matades med 1800-1900-talsdikt som inte var relevant för vår generation och de flesta i min klass trodde att all poesi var sådan. Tråkig och skriven för en liten klick människor. För den lilla skara som skrev var poesi någonting man gjorde på sin kammare eller dagbok. Under min generation började man publicera sig själv på  hemsidor som Sockerdricka eller Lunarstorm. De nutida poeterna visste vi ingenting om och hade vi vetat någonting hade vi lärt oss att poesi inte var populärt bland kreti och pleti. Poesi var någonting för en minoritet intellektuella.

Vad hände sedan? Ja, Poetry Slam hände. Bob Hansson hände. Emil Jensen hände. Navid Modiri hände. Daniel Boyacioglu. Johannas Anyuru. Måste jag nämna fler exempel på poeter som har blivit kända delvis genom sin medverkan i Poetry Slam? Poeter som har deltagit i evolutionen som gjort poesi folklig. De skriver poesi som folk läser och vill lyssna på. Som till och med UNGDOMARNA läser. Poesin inspirerar dem till att fortsätta läsa annan poesi. Helt plötsligt skriver folk poesi själva. Vissa av dem till och med ställer sig framför främlingar och kastar ut sitt hjärta för allmän beskådan. Det finns ingenting som Poetry Slam. Det finns ingenting som slår kicken när man står på scen eller väntar på poängen.

Rahman skriver att det är oförenligt att vara en “sann” poet och att samtidigt uppträda med poesi. En “sann” poet har inte tid med petitesser som att stå på scen. Det går dock utmärkt ihop eftersom poesi ursprungligen är till för scenen, inte för boksidorna. Idag har vi dessutom större krav på våra poeter – vi vill att de gör framträdanden. Jag själv har personligen varit på diktläsningar av “sanna” poeter och jag förstår inte tjusningen. Inget framträdande, ingen inlevelse, bara ord som läses på ett tråkigt sätt. Hur ska jag kunna bli berörd om inte själva poeten är berörd eller vill beröra oss? Det räcker inte längre med bara orden. Och det här är ingenting negativt, tvärtom. Det kallas för utveckling.

För Rahman verkar det finnas en “sann” och en “falsk” poet. Det finns en rätt väg och en fel väg, vägar som han har bestämt. Men vi människor är alla individer och har rätt att bestämma själva vilken poesi som vi gillar mer eller mindre. Det finns ingen poesi som är mindre värd än någon annan, som är mer “sann” än någon annan. Jag har full rätt att tycka att Solja Krapu är bättre än Edit Söderholm. Hur kan poesi som inspirerar andra till att skriva någonting vara någonting dåligt?

Inte heller finns det någonting som säger att jag inte kan utvecklas genom att läsa och skriva scenpoesi. Som skribent ska man självklart läsa många olika typer av texter men det finns ju även variationer och saker att lära sig från scenpoesin. Att säga att det inte finns känslor i Poetry Slam kan man bara säga om man inte har varit på tillräckligt många. Varför kan inte en “sann” poet vara komisk? Humor och skratt är i högsta grad känslor och kan påverka många människor, precis som dikter som får dig att gråta. Det finns mängder av “sanna” poeter som skriver komiskt. Det finns många exempel på dikter som svämmar över av känsla. En av de jobbigaste dikter jag har skrivit handlade om min vän och jag började nästan gråta varje gång jag läste den. Vem kan påstå att det inte ligger känsla bakom det?

Med Poetry Slam och genom andra samtida poeter har det kommit en ny slags poesi – den som inte strävar efter att vara komplicerat. Den som inte strävar efter att skapa så svåra symboler och mystik så endast “experterna” kan ta till sig den. Poesi kan förmedla känsla utan svåra metaforer, på det sättet kan poesin bli mer direkt och ofta nå fram bättre än dikter av “sannare” poeter. Poesi för alla, inte bara för de redan publicerade och de som läst litteraturvetenskap. Det är inte hos dessa som poesin gör nytta. Troligen kommer de även överföra poesiintresset på nästa generation.

Så varför säga att Poetry Slam dödar poesin? Det har ju just återuppväckt oss.

Arbetslösheten är ingen bluff

October 19th, 2010 § 0 comments § permalink

Jag tänker på Linda Skugges krönika om att ungdomsarbetslösheten skulle vara en myt. Att det endast beror på att ungdomarna är vana vid att få allting serverat på silverfat och är för lata för att kämpa sig till ett jobb. Enligt henne skulle det ta två timmar att få ett jobb, endast genom att knacka dörr hos företagen i närområdet. Det ligger någonting i det – vissa ungdomar är väldigt petiga med vad de söker för jobb. För vår generation finns det oftast val – vissa studerar, vissa bor hemma längre.

Medan våra föräldrar har jobbat inom vården, kört lastbil eller jobbat inom industrin vill vi arbeta med saker som vi brinner för och tycker är roligt. Därför väljer vissa att hellre vara arbetslösa än att arbeta med telemarketing. Ett färskt exempel var när jag arbetade som inventerare där en ung kille hoppade av efter en dag eftersom han hade fått kritik från arbetsledaren. Han hade helt enkelt råd att ge upp. Vårt behov av självförverkligande gör också att vi idag är oerhört många som slåss om att få arbeta med fotografi, grafisk design, webbdesign och skrivande på olika sätt. Detta är definitivt inte den lättaste nischen att ge sig in i och det finns många oerhört duktiga.

Men det finns också en annan sida av det hela. Medan vi har blivit petigare med jobben, har även de som anställer blivit mer petiga. De kräver någon form av utbildning och de kräver erfarenhet. Det är fåtalet arbetsgivare som söker efter unga utan erfarenhet eller utbildning, och de som gör det har i regel sämre rykte. Arbetsgivarna vill ha personal som vill arbeta, som ser det som sin livs mission att exempelvis arbeta inom vården eller industrin. Därför har en del kommuner råd att säga nej till de som söker jobb, men som inte verkar tillräcklig engagerade. Vem vill ha en arbetare som inte gillar att gå till jobbet och vem vill gå till ett jobb där de inte trivs?

Någonting annat Linda Skugge inte skriver om är det faktum att hon som kändis förmodligen lätt skulle kunna få jobb vart som helst genom att knacka dörr. Inte heller verkar hon känna till någonting om den påfrestning det innebär att inte kunna hitta ett jobb. Mycket handlar om inställning men att varje dag känna positivitet inför arbetssökandet och framtidstro kräver mycket energi.
Kontentan blir att ja, det finns förmodligen många jobb där ute att hitta men dessa ligger inte ute på Arbetsförmedlingens Platsbank. När vi säger att det finns få jobb att söka och att det finns en jobbkris så tror jag det handlar om att det finns få utannonserade tjänster. Eftersom 80% av jobben inte tillsätts via AMS så är detta någonting i högsta grad positivt – det finns jobb därute men vi måste vara beredda att kämpa för att hitta dem. Problemet är att veta vart man ska börja leta.

“Oj, jag har hår under armarna, jag kan inte längre dansa eller vara mig själv…”

August 14th, 2010 § 3 comments § permalink

Det var en gång för länge sedan ett internationellt skönhetsföretag som många andra. Det gick hyfsat för företaget, de sålde bra men det lilla extra saknades. Företaget, Dove, insåg att det inte räckte som det var utan att de var tvungen att positionera sig på något sätt. De bestämde sig för att försöka komma på något nytt, någonting som gjorde att de inte verkade likadana som deras konkurrenter. Det de skulle komma på måste vara helt unikt och något helt nytt i skönhetsfabriken.

Svaret de kom fram till var “naturlig skönhet”.

De började använda sig av så kallade vanliga modeller – modeller som såg ut som vem som helst, plussizemodeller, rynkiga modeller, modeller med allt annat än “perfekta” kroppar. Affischtavlor, reklamfilmer och utskick gjordes där betraktarna fick bestämma vad deras skönhet var. Var kvinnan vissen eller vacker? Var kvinnan fet eller fin? De ifrågasatte de rådande normerna för utseende och hur lätt det är att få fram ouppnåeliga ideal. Forum uppfördes där idealen diskuterades och man ville komma åt de unga flickor som växer upp i normerna.Världen chockades inte, världen visste redan allt detta men fick det nu bekräftat genom en reklamkampanj för ett skönhetsföretag.

Företaget fortsatte att rida på vågen kring sin reklam om idealen, för att förhoppningsvis sälja mer produkter. Vilket i sig är en paradox – du är fin precis som du är men du blir ännu finare om du köper våra produkter. Sen en dag för inte så länge sedan började de sända en kampanj i Sverige som gick på tv. Varav en kvinna i tjugoårsåldern blev arg och kände sig tvungen att skriva ett inlägg.

Det är tydligt för mig att Dove, hur mycket än de försökt inpränta det, aldrig har gillat naturlig skönhet. De vill i själva verket bara framföra det de anser är naturlig skönhet – alltså naturligt som i att de flesta gör det. Det gäller en svensk reklam där en ung kvinna berättar om en deodorant hon använder som hjälper stubb under armarna att bli mjukare. Hon förklarar att hon är så glad nu för ÄNTLIGEN kan hon dansa utan att behöva tänka på annat, så självsäker blir hon av deodoranten. Fast det är klart att kvinnorna ska ha hjälp om det är så att större delen av dem inte vågar ha roligt eller röra på sig på grund av hår. Detta är egentligen det största problemet – om kvinnor inte kan vara stolta över sig själva när de har hår under armarna, då har vi inte kommit lika långt i vår utveckling som jag hade trott.

Detta är alltså deras ideal – riktiga kvinnor rakar sig under armarna, samtidigt som de gastar om naturlig skönhet hit och dit. Det konstiga är att hår egentligen är det naturliga. Vi får alla hår under någon del av vår uppväxt. Det är en naturlig del av puberteten och ett av de naturligt bevis på att vi är vuxna kvinnor. Det finns där av en anledning, det är knappast en slump att vi fick hår under armarna och inte under fotsulorna. Om hårlöshet som på små bebisflickor vore det naturliga – ja, då skulle vi se ut så under resten av våra liv. Hår är bland det naturligaste som finns men inte enligt Dove. “Tillbaka i fållan med er, ni måste vara naturliga och hårlösa.”

Det är få gånger jag har köpt produkter av Dove – men detta gör inte direkt att jag blir mer sugen på att köpa produkter från varumärket. Om ett företag säger sig stå för naturlig skönhet och att alla sorters utseende är vackra så måste de hålla det hela vägen. Många är de skönhetsföretag som satsar på onaturlig skönhet – men de är åtminstone öppna med det. Hellre det än ett företag som säger sig vara något annat än de andra – men i slutändan är precis samma. Fuck you, Dove.

Vaginaveckan

July 10th, 2010 § 0 comments § permalink

Jag vill skriva någonting, efter att den senaste veckan har hört och läst så mycket lärorika saker kring ämnet sexualitet. Därför blir detta inlägg som något slags tipsinlägg för att andra ska få uppleva det jag upplevt.

Det började i alla fall med att en bekant tipsade om att titta på serien Fyra Decennier av Sex, en slags dokumentärserie om utvecklingen av sexualitet från femtiotalet och framåt. Jag såg första avsnittet, jag såg andra och jag såg alla fyra. För någon som föddes på 80-talet och har missat mycket av de största förändringarna under 1900-talet, var det fantastiskt. Även om det handlade om USA är det på många sätt applicerbart på vårt eget land. Det som blir tydligt är hur långt vi har kommit sedan 50-talet då kvinnor fick äta p-piller i smyg och göra olagliga,  livsfarliga aborter. Till dagens samhälle där homosexuella får gifta sig i kyrkan och adoptera barn, och där transexuella förhoppningsvis inte längre måste tvångssteriliseras. Där pappor är barnlediga och alla unga flickor äter p-piller.

Apropå temat i serien råkade jag av en slump se filmen Mona-Lisas leende, en till synes trivial film men som handlar om just femtiotalet. Det blev en slags ifyllnad av dokumentärserien, som på ett påhittat men ändå trovärdigt sätt visade hur kvinnorna på ett college levde. En stor hysteri kring giftermål och familj, där studierna bara var en förvaring av flickorna tills att de hittade en lämplig gemål och gifte sig. Deras lärare krävde dock mer och tvingade istället sina elever att se bortom detta och tänka på sina egna karriärer, vilket var väldigt tungt för många av dem. Förändring gör ont.

Det blir även tydligt genom detta varför dagens feminism ser ut som den gör – som en motreaktion mot det som kom före oss. Medan man tidigare slogs för att kvinnor ens skulle få ha en sexualitet slåss många nu mot att kvinnan inte ska vara ett sexobjekt. I denna kontext blir det något absurt att slåss för att kvinnan ska sluta visas på ett sexuellt sätt – något som tidigare inte var tänkvärt. På många sätt är vi ett mer tillåtande samhälle men även ett mindre tillåtande samhälle – människor slåss för att göra “utvecklingen” ogjord. Det får mig att fundera på nästa generation kvinnor – kommer de slåss för sin rätt att få vara hemmafruar?

Som grädde på moset avslutade jag det hela genom att läsa The Vagina Monolgues av Eve Ensler, en bok jag hittade på en second hand-affär i Glasgow. En lättläst bok som är något svårare att ta in – den handlar om kvinnors syn på deras eget kön, något som förtjänar att läsas av både kvinnor och män. Det handlar om barnafödande, våldtäkt, att hitta sin klitoris, att vara lesbisk och allting annat som är relaterat till vaginan. Det är på så vis en förlängning av dokumentärerna, ett nutidsdokument lika väl som ett tidsdokument. Att vi idag faktiskt kan prata om vaginan, det är inte längre ett “därnere” eller “framstjärt”. Helt klart läsvärd för den som är det minsta intresserad.

Kontentan av det hela blir att vi har kommit oerhört långt i vårt land, vi är ett av de länder som ligger längst fram i utvecklingen. Det finns fortfarande mycket kvar att göra men det skadar inte att ibland påminna sig om vilken lång väg vi har kommit och vad som har gjorts tidigare. Det ger ett klarare perspektiv även på vad som behöver kämpas för  framtiden.

Poetryvision Song Contest

June 6th, 2010 § 1 comment § permalink

Efter att ha bevistat två Poetry Slam-SM och deltagit i ett antal tävlingar samt sett många melodifestivaleurovisionrelaterade tävlingar har jag konstaterat en sak. Poetry Slam och Eurovision Song Contest är i grund och botten samma sak. I alla fall finns det stora likheter mellan den discoglittriga musiktävlingen och den lite mer skitiga och ovårdade poesitävlingen.

Båda evenemang har ursprungligen en grund i kulturen – den ena i musik och den andra i poesi, dessa sammanfaller också ofta men  inte nödvändigtvis i Eurovision-sammanhang. Man vill skapa ett intresse för kulturen, vill göra oss till engagerade tittare/lyssnare som i sin tur engagerar sig i verksamheten. Hur gör man då detta? Jo, genom att göra det hela till en tävling.

För att ta sig till den stora finalen krävs att man tar sig igenom en eller två deltävlingar följt av en final – vilket  gör att man sedan får representera sin stad/region/land. På detta sätt försöker man vaska fram de vassaste bidragen. Men betyder det nödvändigtvis att vissa bidrag är bättre än andra?  Går det att säga att Karin Boyes “Visst gör det ont…” är bättre eller sämre än Kristina Lugns senaste diktsamling? Den personliga smaken regerar, majoriteten avgör, men det är inte alla som får göra sina åsikter hörda. Tävlingen gör det extra spännande men det gör också att leken blir desto mer allvarlig. Dåliga poäng kan ge upphov till sura, ledsna och arga miner – för det är svårt att inte ta det personligt.

Båda evenemang pågår under en specifik period, varje år på olika platser och har både lekledare, tävlande, publik och jury.  En stor skillnad är att den ena tävlingen visas på TV framför miljontals tittare på bästa sändningstid medan det andra bevistas av hundratals besökare på en teater eller annan kulturscen under fyra dagar. Det kan bero på inriktningen – poesi anses ännu idag som något högtidligt och svårförståeligt av många, man har fördomen om att det bara är för kultureliten.  I Eurovision finns inte heller några krav på att texten ska vara skriven av den som framför den.

Men ändå – är skillnaden verkligen så stor? Vad är det som hindrar SM i Poetry Slam från att bli ett TV-sänt evenemang? Tänk dig själv en framtid med SM i Poetry Slam på en direktsänd gala med kändisar på scenen, där publiken ringer in och röstar. Poetry Slam- poeter har redan synts på TV i exempelvis programmet Spoken Word – tyvärr med låga tittarsiffror. Å andra sidan skulle evenemanget då tappa en del av sin charm – småskaligheten och känslan av “vi är en enda stor familj”. Frågan är dock – vad är det som Eurovision har som inte Poetry Slam har, som gör att folk vill se det hela på TV? Är det för lite glitter och glamour? Är det de känslospäckade inom poesin, att folk helt enkelt inte vill bombarderas av känslor, tankar och riktiga ord istället för allmänt skval?

Studier i humaniora och teknologi är olika och kan inte jämföras

April 28th, 2010 § 2 comments § permalink

Via en länk i en kamrats Facebook hittade jag ett inlägg om att studenter och andra tycker att humaniorautbildningar får för lite resurser och lärarledd tid.  På min utbildning GDK (som är ungefär hälften teknologisk och hälfte humanistisk) har jag varit medvetna om detta, medan vi har egen Mac-sal, i början av varje period har vi flera föreläsningar i veckan och ofta flera per dag. Skillnaden blev uppenbar efter att läst kurser både på GU och sedan på LiU, där vi har haft enstaka föreläsningar och mycket egen studietid. Detta ledde till att jag tappade studiemotivationen, fick ingenting gjort och pluggade knappast de 100% jag skulle.

Därför kan jag delvis förstå att man vill ha mer lärarledd tid, samtidigt så tänker jag praktiskt. Studier är främst till för att ge människor kunskaper som de kan använda till sitt arbetsliv, det är en genomgångsfas. Jag själv studerade litteraturvetenskap en termin vilket såhär i efterhand var ganska bortkastad tid. Det var roligt att läsa böcker men det är få kunskaper därifrån jag har nytta av. I och med vår “självförverkligande-generation” vill vi arbeta med det vi gillar och pluggar därför sådant som bara är roligt. Men ska vi verkligen kunna läsa kurser bara för att det är kul, som exempelvis 7,5hp i Harry Potter-kunskap? Det är i princip att skicka ut ungdomar i arbetslöshet. En ökad knytning till arbetsliv hade kanske gjort det bättre men vad finns det för konkreta yrken för litteraturvetare?

Humaniorastudenterna är idag många, det utbildas fler än vad det finns jobb och många blir arbetslösa akademiker. Hur många tjänster som litteraturvetare finns det? Eller konstvetare? Eller genusvetare? Eller filosofer? Och hur många tjänster finns det som ingenjör inom el, teknik eller data? Även om många humanioraämnen är viktiga, som exempelvis genusvetenskap så finns det begränsade arbeten att söka. I en tid av kris, hur många anställer hellre en genusvetare än en byggingenjör på sin arbetsplats? Som utbildad inom kommunikation/design sitter jag mittemellan dessa, men jag har åtminstone högst konkreta kunskaper som jag kan använda i mitt arbete.

Sedan tar inte debattartikeln upp det faktum att det är stora skillnader mellan humaniora-utbildningar och tekniska utbildningar. Behövs det verkligen lika mycket lärarledd tid i en kurs i pedagogik som i en kurs i programmering eller analys i en variabel? Min bild av humaniora-utbildningar är att de oftast är mer analytiska och reflekterande i sin karaktär medan en hel del tekniska kurser handlar om att banka in kunskaper om hur det ska vara, antingen är det rätt eller fel. Därför behöver dessa elever mycket stöd, medan humanistiska utbildningar tjänar mer på diskussioner och analyser.

Med andra ord – det går inte att jämställa tekniska och humaniora-utbildningar då dessa i grunden  är olika. Saker kan självklart förbättras men att förvänta sig att universitetet ska ge lika mycket resurser till studenter som läser litteratur som till studenter som väljer att arbeta med att forska inom medicin eller bygga samhällen är en utopi. Trots allt kan inte vi studenter påverkar själva vilka jobb som finns på arbetsmarknaden – om vi inte startar eget företag.