Studier i humaniora och teknologi är olika och kan inte jämföras

Via en länk i en kamrats Facebook hittade jag ett inlägg om att studenter och andra tycker att humaniorautbildningar får för lite resurser och lärarledd tid.  På min utbildning GDK (som är ungefär hälften teknologisk och hälfte humanistisk) har jag varit medvetna om detta, medan vi har egen Mac-sal, i början av varje period har vi flera föreläsningar i veckan och ofta flera per dag. Skillnaden blev uppenbar efter att läst kurser både på GU och sedan på LiU, där vi har haft enstaka föreläsningar och mycket egen studietid. Detta ledde till att jag tappade studiemotivationen, fick ingenting gjort och pluggade knappast de 100% jag skulle.

Därför kan jag delvis förstå att man vill ha mer lärarledd tid, samtidigt så tänker jag praktiskt. Studier är främst till för att ge människor kunskaper som de kan använda till sitt arbetsliv, det är en genomgångsfas. Jag själv studerade litteraturvetenskap en termin vilket såhär i efterhand var ganska bortkastad tid. Det var roligt att läsa böcker men det är få kunskaper därifrån jag har nytta av. I och med vår ”självförverkligande-generation” vill vi arbeta med det vi gillar och pluggar därför sådant som bara är roligt. Men ska vi verkligen kunna läsa kurser bara för att det är kul, som exempelvis 7,5hp i Harry Potter-kunskap? Det är i princip att skicka ut ungdomar i arbetslöshet. En ökad knytning till arbetsliv hade kanske gjort det bättre men vad finns det för konkreta yrken för litteraturvetare?

Humaniorastudenterna är idag många, det utbildas fler än vad det finns jobb och många blir arbetslösa akademiker. Hur många tjänster som litteraturvetare finns det? Eller konstvetare? Eller genusvetare? Eller filosofer? Och hur många tjänster finns det som ingenjör inom el, teknik eller data? Även om många humanioraämnen är viktiga, som exempelvis genusvetenskap så finns det begränsade arbeten att söka. I en tid av kris, hur många anställer hellre en genusvetare än en byggingenjör på sin arbetsplats? Som utbildad inom kommunikation/design sitter jag mittemellan dessa, men jag har åtminstone högst konkreta kunskaper som jag kan använda i mitt arbete.

Sedan tar inte debattartikeln upp det faktum att det är stora skillnader mellan humaniora-utbildningar och tekniska utbildningar. Behövs det verkligen lika mycket lärarledd tid i en kurs i pedagogik som i en kurs i programmering eller analys i en variabel? Min bild av humaniora-utbildningar är att de oftast är mer analytiska och reflekterande i sin karaktär medan en hel del tekniska kurser handlar om att banka in kunskaper om hur det ska vara, antingen är det rätt eller fel. Därför behöver dessa elever mycket stöd, medan humanistiska utbildningar tjänar mer på diskussioner och analyser.

Med andra ord – det går inte att jämställa tekniska och humaniora-utbildningar då dessa i grunden  är olika. Saker kan självklart förbättras men att förvänta sig att universitetet ska ge lika mycket resurser till studenter som läser litteratur som till studenter som väljer att arbeta med att forska inom medicin eller bygga samhällen är en utopi. Trots allt kan inte vi studenter påverkar själva vilka jobb som finns på arbetsmarknaden – om vi inte startar eget företag.

Bjästa är bara ett symptom på en sjukdom

Människor har blivit upprörda. Diskussioner har uppstått i forum och åtminstone ett tiotal nya Facebookgrupper är skapade.

Jag skriver såklart om onsdagens Uppdrag Granskning som sändes igår. Om du inte har sett programmet, gör det.  Via Twitter och Facebook fick jag höra talas om det hela och såg programmet imorse. Precis som alla andra blev jag mycket upprörd och drogs med i det hela – hur man kan hylla en våldtäktsman och mobba ett våldtäktsoffer? Våldtäktsoffret tvingas fly till en ny stad för att orka leva medan våldtäktsmannen tas emot med öppna armar.

Det finns dock ett problem i det hela – programmet är fruktansvärt onyanserat. Människorna som inte tror på våldtäktsoffrena är de som får träda fram och på detta sätt förstår vi att en hel bygd håller en våldtäktsman om ryggen. Jag har bekanta i Bjästa och vet att de håller med om att det är en vinklad bild av verkligheten som ges. Hela bygden håller inte med, det är inte ens säkert det är en majoritet. Precis som att alla män inte är våldtäktsmän är inte alla innevånare i Bjästa av ett slag som hyllar våldtäktsmän.

Än värre är de Facebookgrupper som börjat ploppa upp som jag medvetet ignorerar. Bland annat en som heter något i stil med ”Bjästa borde skämmas”. I denna grupp och liknande grupper sprids ännu mer hat – denna gång mot en liten bygd på några tusen innevånare. Men ligger problemet verkligen bara i Bjästa? Det finns överallt, i alla städer och byar men det är bara Bjästa som hamnat på TV. På detta sätt fortsätter hatet att spridas, och vi har fått en lämplig syndabock. Istället för att bli arga över systemet och kräva förändringar går vi med i meningslösa Facebookgrupper som föder mer internethat.

Problemet är så mycket större än ett litet samhälle utanför Örnsköldsvik. Det genomsyrar hela systemet, att kvinnan konsekvent är mindre värd än mannen. I och med detta är våldtäkter idag endast något som kan ske mellan parter okända för varandra, där den ena blir påhoppad utomhus. Allting annat är våldsamt sex och båda var med på det. Våldtäktsmän kan inte var väluppfostrade, sociala och ”snygga” ungdomar.

Min tes är alltså följande – sluta skylla allting på Bjästa och dess befolkning. De är bara ett symptom på en långt gången sjukdom kallad kvinnohat i världens jämlikaste land.
Sluta sprida detta hat genom att gå med i Facebookgrupper som ändå bara är till för att andra ska se var du står. Gör någonting konstruktivt istället – så ska du se att vi tillsammans kan skapa en mindre kvinnofientlig värld.

Vi behöver fler versioner av kvinnlighet

Jag är en kvinna och det trivs jag med.
Jag tycker att jag är kvinnlig och att jag ser bra ut.
Jag vet att jag kan attrahera män. Relationer av olika slag har bevisat mig om detta.

Varför skriver jag om det här?

Därför att jag är 177,5 cm lång och väger ungefär 92kg.
Därför att jag har kort huvudhår och har haft det färgat i rosa, orange, rött, svart, lila och blont.
Därför att jag aktivt behåller mitt kroppshår.
Därför att jag har A-kupa och en byxstorlek på ungefär 46.
Därför att jag har ett ärr efter en operation som täcker halva min rygg.
Därför att jag började sminka mig när jag var 24 år.

Därför att jag klär mig i färgglada kläder med rosa som favoritfärg.

Det kanske chockar dig att jag trots min lista känner mig både kvinnlig och vacker. Jag har inget behov av att skaffa större bröst, platt mage eller att operera mitt ärr. Jag sminkar mig bara vid särskilda tillfällen och förstår inte vitsen med att ta bort kroppshår. Jag har inget behov av att köpa det senaste modet eller de hetaste accessoarerna – jag köper hellre det jag gillar.

Trots att jag inte tillhör den trånga form som vi kallar norm, anser jag mig vara en attraktiv kvinna. Trots att jag blivit kallad manlig, ofräsch, äcklig, okvinnlig och könlös. Trots att småpojkar och uteliggare ropat, pekat och och skrattat åt mig. Trots att folk har tagit sig friheten att tafsa på min mage när de har trott att jag är gravid. Allt detta för att jag inte tillhör deras norm för vad som är kvinnligt – när jag själv bara känner mig som en kvinna.

Det är konstigt att vi i ett utvecklat land som Sverige fortfarande har så trånga normer för vad som är kvinnligt. Vi vill inbilla oss att vi bestämmer själva, men någonstans har vi ändå lärt oss att vackra kvinnor är smala, har hårlösa kroppar och stora bröst? Varför kan inte vi själva få bestämma vad som är kvinnligt? Varför tycks andra andra människor bara kunna acceptera en version av kvinnlighet?

Vi behöver helt klart bredare normer för vad det innebär att vara kvinnlig. Jag ska inte behöva känna ett tvång att gå ned i vikt för att kunna anses vara normal. Jag ska inte behöva bli hårlös på kroppen för att anses vara en kvinna i samhällets ögon.

I mitt framtida Sverige är det okej för mig att tycka om mig själv, och ingen försöker tvinga mig att passa in i trånga normer om vad som är ”normalt” eller ”kvinnligt”. Där jag är accepterad och anses vara kvinnlig. För att nå dit tänker jag börja redan idag – genom att fortsätta trivas med mig själv och brottas mot alla som pratar om ”normalt” och ”kvinnligt”. Jag är en kvinna, jag är normal och precis som alla andra.