Frågor

January 22nd, 2013 § 0 comments § permalink

Under de sista åren har mitt skrivande skett allt mer sporadiskt. Från att i början ha varit en besatthet, en storm, till att ebba ut och ta slut. Till att börja om igen och sedan kännas som ett litet djur som sitter på axeln och viskar. Kom igen nu. Du borde. Du borde ju. Flera följetonger och ett tjugotal dikter per år blev ett knappt påbörjat romanprojekt och en dikt på ett år.

Jag vill skylla ifrån mig. På liv, på tid. Nytt jobb, ny fritid och ny kärlek. Men det är en ekvation som många andra lever i – och klarar av. Däremot är min nutid betydligt mer lugn och harmonisk än min ungdom – kanske är det sant att man skriver bäst när man är olycklig.

Istället för att sätta ännu ett tomt mål om att skriva ett skelett till den där fantastiska romaniden väljer jag att inte sätta något mål i år. Åtminstone inte just nu.

Jag har börjat det nya året med att gå med i en ny skrivarcirkel som jag hoppas kan man hjälpa mig med min stiltje. Redan första träffen skulle vi försöka svara på varför vi skriver. Någonting jag inte längre kan svara på och att fundera på det ger fler frågor än svar.

Det började som en lust men blev till ett tvång, ett borde. Att göra det till ett borde gör att det automatiskt blir mindre roligt. Men hur gör man för att känna lust, inte tvång? Kan skrivandet alltid vara lustfyllt? Vem blir jag om jag inte skriver, släpper det som alltid utmärkt mig som person? Skriver jag för min egen skull eller skriver jag för andra? Vad gör skrivandet för mig?

Frågor.

Hur söker vi egentligen jobb?

November 30th, 2011 § 0 comments § permalink

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någonting som jag har funderat på sista tiden är vad som gör att vi söker vissa jobb men inte andra – även när de är till synes lika varandra.

Innan mitt första jobb i Norsjö kanske jag var på 7-8 jobbintervjuer. Jag minns inte utantill hur många sökande de hade, men jag minns att min första intervju som webbadministratör i Nybro kommun hade kanske 70 sökande och jag visste knappt vad jag gav mig in på. Sen var det även jobbet i Östhammar. Vanligt var att de flesta jobb hade omkring Nybros siffror eller mer – och då sökte jag nästan bara till småkommuner. Östhammar däremot hade väldigt få, om jag inte minns fel kring 20-30. Anledningen upptäckte jag i en uppgift jag fick inför intervjun – i kommunen ligger ett kärnkraftverk och en del av arbetsuppgifterna var att informera om arbetet med slutförvaringen. Alltså – jobb som verkar läskiga är vi nog mindre villiga att söka till.

När jag sökte jobb till Norsjö kommun var det cirka 20 ansökande till detta. Ett nästan ett år långt mammavikariat i en liten inlandskommun i Västerbotten. Kanske inte så konstigt att få sökte – det ligger i en liten kommun ganska långtifrån allt annat. Att det var ett mammavikariat bidrog nog också – antingen måste man bo på pendlingsavstånd eller så måste man vara redo att flytta. Så det är logiskt.

Om vi sedan går vidare. Jag var på jobbintervju i både Jokkmokk och Pajala – småkommuner i Norrbotten som ligger långt norrut – cirka 30 respektive 40 sökande för vardera tjänst. Båda informatörstjänster, den första tillsvidare och det andra ettårigt med möjlighet till förlängning. Bättre arbetsvillkor med andra ord men samhällena i sig är ännu mer otillgängliga – svårt att ta sig dit och långt till närmaste större stad. Både hade meriterande om man pratade något minoritetsspråk, exempelvis samiska eller meänkieli (tornedalsfinska). Speciellt Pajala förvånade mig med att ha dubbelt så många sökande på tjänsten som Norsjö. Pajala är knappast en akademikerstad, utan en gruvstad. En gissning är att tillsvidareaspekten lockade. Sen i Pajala kan jag gissa att folk har sökt jobb som bor på finska sidan, vilka pratar svenska och minoritetsspråk.

En intervju i Luleå hade cirka 50 sökande för totalt sex tjänster – ovanligt många platser för att vara i norr. Detta låter mer logiskt eftersom Luleå ändå är en större stad med cirka 70.000 i kommunen.

Sen har vi två jobb jag sökte i Skellefteå – en administratör/informatör och en informatörs-tjänst. Cirka 70 respektive 32 sökande. De 70 sökande kan bero på att det var en delad tjänst och fler med administrativ bakgrund sökte till den tjänsten. Däremot – att en tillsvidaretjänst som informatör på heltid fick 32 sökande tycker jag är konstigt. Ett långsiktigt jobb med bra arbetsuppgifter i en stad av lagom storlek – och knappt fler sökande än i Jokkmokk. Skellefteå är en kommun också på cirka 70.000.

Det jag drar som slutsats är att större kommun inte automatiskt innebär fler sökande på tjänsten. Utan faktorer som hur lång tjänsten är och inriktningen spelar roll. Om vi däremot jämför med storkommuner som exempelvis runt Stockholm (som är mycket större) vet vi att storleken spelar roll – det finns nog nästan inte en tjänst där som inte har flera hundra sökande.

Ett svar tror jag att jag fick i samband med en till jobbintervju i Umeå. 90 sökande på en heltid tillsvidaretjänst som informatör/webbredaktör. Ovanligt många för att vara i norra Sverige. Och nästa tjänst jag sökte till – ateljist i Umeå – hade hela 272 sökande. Helt sjukt många för att vara i norra Sverige. Vad har dessa två jobb gemensamt? Båda är heltid tillsvidare, men framförallt är de inom privat sektor, den ena på resebolag och den andra på en reklambyrå. Min slutsats här är att de som söker jobb kanske hellre söker sig till privat sektor på grund av det högre löneläget? Samtidigt – vi som är arbetslösa – kan vi göra så stor skillnad mellan jobben? Ett jobb är ett jobb, trots allt.  Är arbetssökande så petiga?

Hade varit intressant att se en undersökning på detta, kanske finns det redan någon. Vad tror ni – vad har ni sett för mönster i hur folk söker jobb?

Vad händer när vi ger upp vårt privatliv på internet?

November 8th, 2011 § 0 comments § permalink

I min jakt på intressant facklitteratur har jag nyligen läst boken Blogging av Jill Walker Retberg från 2008. Som titeln föreslår handlar denna bok om bloggande från grunden. Alltifrån vad en blogg är till hur bloggar har uppstått och på vilka olika sätt de används idag. Den tar också upp företeelsen sociala medier och hur vi allt lättare lämnar ut vårt privatliv till andra.

Och vad händer egentligen när vi frivilligt lämnar ifrån oss vårt privatliv? Detta är någonting de allra flesta gör varje dag, utan att egentligen tänka på det eller kritisera var informationen hamnar och sedan används till. Och hur har vi egentligen hamnat där – att det är okej att lämna ut nästan varsomhelst?

Människor gillar att dela med sig av sina idéer – det har vi nog alltid gjort också men aldrig har det varit så enkelt och kunnat spridas över hela världen som nu. I och med inträdet av sociala medier som Facebook, bloggar o.s.v i våra liv har det helt plötsligt blivit tusen gånger enklare att dela saker med andra. Det räcker med en dator och internet för att kunna sprida nästan vilken idé som helst och berätta nästan vad som helst om sig själv.

I och med tjänster som Google och Facebook kan vi nu få tag på vilken information som helst, när vi vill. I gengäld ger vi upp vårt privatliv. Vi berättar vilka hemsidor vi besöker, vilka vänner vi har, var vi befinner oss just nu, vad vi tycker om att göra. Frivilligt delar vi med oss av denna information – och få ifrågasätter var informationen hamnar och vad den sedan används till. Den kan oskyldigt användas till att ge oss riktad reklam. Unga tjejer kan få reklam om de nyaste kläderna, bantningskurer medan män som mest spelar Facebook-spel får reklam om ännu fler Facebookspel som kan vara intressanta. Vi uppskattar troligen detta mer än generaliserad reklam vi får i brevlådan. Vi uppskattar exempelvis att ICA vet precis vad vi handlar och att vi får rabatter på det vi köper ofta.

Informationsbevakning över Internet finns över hela världen. Här i västvärlden används den fortfarande ganska försiktigt – exempelvis för att kunna ge riktad reklam. Tittar vi i andra länder där friheten inte är så självklart kan denna information användas till helt andra syften. För att bevaka vad medborgarna gör på Internet i syfte att kontrollera sin befolkning snarare än att främja deras personliga frihet. Detta är knappast av godo och gränsen mellan dessa två sätt att hantera information är tunn.

Ett gammalt och skrämmande framtidsscenario hittar du i kortfilmen Epic 2014 - en utveckling av Google och andra informationstjänster som samlar in all din information. Detta leder till slut till ett nytt system som sorterar bland nyheter och annat för att visa dig exakt det du är intresserad av. Problemet är när vi visar mer intresse för kändisnyheter än nyheter om förtryck. Detta leder till ett system som ger dig platta och vinklade nyheter som bekräftar det du redan tror och tycker men inte behöver vara sanna. En skrämmande tanke för allting vad journalistik kallas. Och även skrämmande för oss som är vana vid att ta del av nyheter. Ska vår Internetnärvaro förvandlas till en bekräftelsemaskin där ingenting längre ifrågasätts?

Filmen är gammal och som många vet är det inte mycket av framtidsscenariot som har blivit sant. Ingen kunde ha förutspått tjänster som Facebook, Wikipedia och Twitter. Än så länge samlas vår information och används bara till tillsynes ofarliga syften. Men kan ändå inte Epic 2014 till slut bli sann – om vi inte säger emot?

Låt öppenheten få fortsätta leva

November 1st, 2011 § 0 comments § permalink

Få som följer nyheterna har nog kunnat missa det faktum att landstinget i Västerbotten har infört ett fotoförbud i sina lokaler. Skälet är för att skydda patienternas integritet så att de ska kunna känna sig säkrare. Medierna i Västerbotten har gått ihop och gjort en skrivelse då de anser att detta begränsar deras möjlighet att göra sitt jobb – att granska landstinget.

Jag tycker att ett fullständigt fotoförbud är fel väg att gå. Skärpta regler av något slag hade kanske varit på sin plats – exempelvis att fotografering endast får ske vid samtycke. Men att göra ett totalt förbud är att begränsa öppenheten som medierna ska stå för. De ska kunna granska landstinget precis som de kan granska kommun o.s.v. I Sverige har vi trots allt offentlighetsprincipen, en princip värd att hålla fast vid, en princip som minskar möjligheten för korruption. Av denna anledning tycker jag inte det är konstigt att det har kommit in en JO-anmälning av landstinget.  Fler borde anmäla dem.

Sedan fotoförbudet infördes har det hindrat den öppna granskningen av landstinget. Medierna har blivit nekade inträde, oavsett om de skulle fota eller ej. En äldre man som gått med på en intervju blev nekad att filmas av landstinget, inte ens hans anonyma händer fick filmas. Kan de inte längre lyssna på sina patienters beslut, de som ska vara för sina patienter?

Vad händer om detta går igenom fullt ut? Kommer alla landsting införa foto- och filmförbud? Medierna kanske inte ens får intervjua landstingspolitikerna? Kanske kommer kommunerna och riksdagen också börja kräva fotoförbud för att inte deras integritet ska “kränkas”? Skrämmande, det är vad det är. Ingenting får hindra den öppenhet vi har i vårt land.

Vi som inte vill jobba i Stockholm då?

October 27th, 2011 § 0 comments § permalink

När man som jag har vanan inne att sitta och leta efter jobb finner man till slut att de flesta kommunikationsjobb tyvärr finns i södra Sverige i storstäderna. Framförallt i Stockholm. Det kan kännas lite hopplöst när jag sitter i Skellefteå och inte har någon ambition att någonsin flytta till Stockholm. Jag vill helt enkelt inte dit:

  1. Det är extremt många personer som söker till dessa jobb.
    Alla som redan bor i Stockholm och alla som vill flytta dit. Före mitt informatörsvikariat var det inte ovanligt med 2-300 sökande på en tjänst. Och många är extremt erfarna och specialiserade.
  2. Det är svårt att hitta bostad.
    Jag vet alltför många vänner som har flyttat runt i rivningskontrakt, tredje hand, ibland andra hand.
  3. Det tar längre tid att ta sig från ena sidan Stockholm till den ena än att exempelvis köra till närmaste större stad i Norrbotten/Västerbotten.
    Vi köar inte i 10km/h. Vi köar i 90km/h.
  4. Det finns knappt någon natur.
    Inga snötyngda tallar på vintern, inga stora härliga skogar att vandra i.

Fördelen med att bo i Norra Sverige är att det är färre som söker på varje jobb. Det är färre som är beredda att flytta norrut. På några jobb jag har sökt och varit på intervju på var det mellan 20-40 sökande. I Skellefteå något fler, kanske 60-70 sökande.  Tyvärr finns konkurrensen även här, men vi är många färre som slåss. Samma sak är det med småstäder i södra Sverige. Färre vill flytta till Säffle än till Göteborg. Det är betydligt lättare att hitta bostad också. Med lite trixande hittar du lätt en ganska billig hyresrätt eller bostadsrätt. Därför – var inte rädd för att söka jobb på mindre orter du som är nyutexaminerad eller inte har hunnit skaffa någon familj ännu. Det är inget fel på norra Sverige oavsett vad alla fördomar säger.

Därför satsar jag på Skellefteå. Det är en stad jag vill bo i, 70.000 i kommunen är inte fy skam. Det målet kommer allt närmare eftersom det snart börjar bli dags att flytta dit. Det finns en lägenhet som står redo och jag är jättepepp på det. Mitt nästa steg är att höja mitt jobbsökande ett snäpp och börja göra spontanansökningar till företag som kan tänkas behöva kommunikationshjälp. Känner du någon? Säg gärna till.

Finns det en framtid för informatören?

October 13th, 2011 § 0 comments § permalink

Jag har funderat en del på hur framtiden för informatören ser ut, och det är en spännande diskussion. Vissa menar att informatören  är död. Andra menar att rollen kommer att förändras till någonting helt annat. (pdf). Klart är i alla fall att rollen kommer att förändras, tillsammans med samhället.

Jag tror inte på att informatören är död, tittar man på jobbannonserna verkar informatören i allra högsta grad vara vid liv och blir till och med allt vanligare. Fler kommuner som tidigare inte haft någon anställd med en kommunikationsfunktion har börjat inse värdet i att ha en professionell person i sin stab som ägnar sig åt detta. Istället för att ha kommunikatörens uppgifter utspridda på fem personer som jobbar åt helt olika håll. Däremot kanske titeln informatör är missvisande – det handlar inte längre bara om att informera.

Även om alla människor idag är samproducenter av information och kommunikation betyder inte detta att informatören blir överflödig. Informatören behövs, för att hålla ihop kommunikationen och för att göra uppgifter som inte alla kan: göra trycksaker, ta hyfsade fotografier, skriva pressmeddelanden och sköta om webben. Det behövs någon som kan teorierna bakom kommunikation, som vet vilka kanaler och målgrupper vi ska vända oss till. Det behövs även någon som är kommunikationspolis och det är ingenting fel med detta. Det är omöjligt att kontrollera all kommunikation, men om vi vill att varumärket ska vara någorlunda starkt utåt måste vi försöka hålla ihop det.

Det är ingen tvekan om att informatörsrollen kommer att förändras, precis som den genomgår förändringar just i detta nu. En del av arbetsuppgifterna kommer vi att behålla, en del kommer att försvinna och många kommer att tillkomma. Kolla bara på hur det ser ut i tidningsvärlden – färre läser papperstidningar. Kommer det finnas dagstidningar att göra annonser till? Kommer vi att bli mer som journalisterna eller kanske gå mer åt marknadshållet – ge medborgarna vad de vill ha?

Hursomhelst – även i framtiden kommer det att behövas kommunikationsutbildade människor. Och även i framtiden kommer det att behövas informatörer. Kanske under annan titel och med andra uppgifter, förmodligen med andra slags kommunikationsteorier. Men ingenting kommer att döda informatören inom en snar framtid.

Anställ någon nybakad

October 11th, 2011 § 0 comments § permalink

2002 publicerade ett par mediestudenter på Södertörns högskola en rapport om jobbannonser för de om arbetar på webben. Rapporten handlar om personer som arbetar som informatörer eller i liknande arbetsroller. Efter att ha läst rapporten kan jag tycka att fortfarande 2011 finns det mycket som fortfarande stämmer ännu idag.

De två studenterna har jämfört kvalifikationerna i utannonserade tjänster inom informationsfältet och jämfört det med vilka kunskaper de personer som fick tjänsterna har. Detta för att se strukturer i annonserna – beskriver arbetsgivarna sina idealbilder eller anställde de faktiskt personer som hade vad de sökte efter? När man söker arbete är det många som anser att arbetsgivarna överdriver – när de till exempel kräver att den de vill anställa ska ha fem års erfarenhet m.m. Någonting som skulle kunna fungera som en grind – om du inte har dessa egenskaper precis, sök inte jobbet – gör inte alltid det då de arbetssökande inte tar annonserna på orden. Men hur är det egentligen?

Någonting de kommer fram till är att i många jobbannonser är kraven för vad man behöver kunna väldigt vaga. Detta gör det svårt att säga om annonserna stämmer överens med slutresultatet. Från min egen erfarenhet skulle jag tro att man är medvetet vag i sina beskrivningar för att fånga upp så många intressanta personer som möjligt. Om man är för konkret och snäv riskerar man att tappa människor som hade kunnat vara intressanta. De kan hitta kompetens de inte ens visste att de vill ha.
Vad de kommer fram till i fråga om utbildning, kunskaper och erfarenhet är att många av de som blir anställda antingen anser att de har mer kunskap än vad som efterfrågades eller att de hade samma kunskap som efterfrågades. Efter några intervjuer kom de även fram till att det vanligaste är att de som redan har jobb söker jobb.

Det finns även personer som blivit anställda trots att de anser sig vara underkvalificerade. Detta kan enligt rapporten bero på att man istället har gått efter personliga egenskaper. Själv vill jag nästan lägga till mig själv i denna kategori – innan Norsjö hade jag ingen direkt informatörserfarenhet utan spridd erfarenhet utifrån studier, frilans och sommarjobb. Kanske var det mina personliga egenskaper som vägde över?

Rapporten är inte överraskande – självklart vill arbetsgivarna ha erfaren personal som vet vad de gör. Det beror såklart på vilken slags tjänst det är och vad som pågår på kommunen i övrigt – det var lättare för mig att få ett mammavikariat än en tillsvidareanställning exempelvis. Dock tycker jag arbetsgivarna borde våga mer – våga ta in de nya. Här kommer några anledningar till att ta in färskingar på din arbetsplats:

  • När man är nyutexaminerad är man väldigt hungrig och sugen på att få börjar arbeta. Du får någon engagerad som mycket troligt kommer att överprestera.
  • Kunskaperna från studierna ligger färskt i minnet. Du kanske också lär dig någonting?
  • Ny på arbetsmarknaden – nya perspektiv. Du får nya ögon på din verksamhet av någon som ser allt för första gången.
  • Nya är inte lika dyra. Ur ett krasst perspektiv får du mer pengar över till annat.

Norsjös kommunhemsida 76% bättre sedan 2009

October 7th, 2011 § 0 comments § permalink

Idag publicerades rapporten “Information till alla?” av SKL, en rapport om kommunernas tillgänglighet kring deras webbinformation. Undersökningen av kommunernas webbtillgänglighet gjordes för första gången 2009. Ett fantastiskt initiativ som gör att kommunerna på ett enkelt sett kan se hur tillgängliga deras webbsidor är ur informationssynpunkt. I rapporten ingår även de frågor man har försökt få svar på vilket är ett jättebra verktyg att använda när man vill förbättra sin information. På så sätt kan hemsidorna bara bli bättre! Om jag en dag får arbeta på en kommun igen vore det jättekul att få använda mig av denna källa för att förbättra informationen på webbplatser.

Sammanfattningsvis bli kommunerna bara bättre och bättre på tillgänglig information på webben. Många kommuner har gjort stora förändringar sedan tidigare år. De som “vann” som hade högst tillgänglighet på all sin information var Umeå och Örebro. En Västerbottenskommun och en kommun jag har bott i. Kul!

Jag har på eget initiativ gjort en liten analys av Norsjö kommuns situation. Om du är nyfiken kan du ladda ned den här. Vi kan titta på ett par av faktorerna, de som har blivit betydligt bättre.

För-
skola
Äldre-omsorg Individ- och familje-omsorg Handikapp-omsorg Gator, vägar och miljö Tillstånd, näringsliv m.m. Kultur och Fritid Sök-
funktion
Medelvärde
2009 33 49 8 3 46 58 56 25 38
2010 47 81 46 25 61 83 73 50 57
2011 60 79 64 67 67 83 73 50 65

I den rapport som gjordes 2009 hade Norsjö mycket låga betyg med mycket röda ploppar (vilket betyder att det saknas mycket information). Jag började arbeta på kommunen hösten 2010 så därför är det bara 2011:s siffror som jag kan ansvara för. Tyvärr utfördes undersökningen under perioden maj-juni 2011 – och kommunhemsidan som jag har varit ansvarig för lanserades 8:e juni.

Med tanke på att inga större förändringar har skett sedan 2010 betyder detta att kommunens nya hemsida (som jag har varit helt ansvarig för) inte är med i beräkningen vilket känns jättetråkigt. Jag hade verkligen sett fram emot att dyka upp på listan över vilka som förbättrat sig mest sedan 2010. Som det är nu hamnar kommuner som jag vet har usel tillgänglighet på sina webbplatser till och med högre upp än Norsjö. Men jag kan nöja mig med siffrorna att den har blivit 76% bättre sedan 2009. Om de gör om undersökningen 2012 (vilket jag verkligen hoppas att de gör!) så räknar jag med att alla ploppar kommer att vara gula och många fler kommer att vara gröna.

Just nu hade det varit jätteroligt att få arbeta på någon av kommunerna med webb. Tänk vad mycket roligt man kunde ha med den här undersökningen!

Marcus Birro-gate

October 5th, 2011 § 0 comments § permalink

Ingen som har koll på nyheter kan väl ha missat den senaste dagarnas turer kring Marcus Birro. En man som i princip baserat hela sin karriär på att gråta ut i medierna efter diverse oförrätter. En litteraturens martyr. Till er som missat det – Marcus Birro outar sig själv som kandidat för partiledarposten i KD för att sedan bli sparkad från sitt nya jobb som programledare på TV4. Kanske inte helt konstigt eftersom programledarrollen var i ett debattprogram där politik är en viktig fråga. Tänk dig själv Fredrik Reinfeldt som nyhetsuppläsare på SVT. Kan vi lita på att hans nyheter inte är tagna utifrån Moderaternas synvinkel?

I sin egen krönika hos Expressen går Birro hårt åt den så kallade objektiviteten. Han menar att det råder journalistisk åsiktsfobi i landet och att objektiviteten bara är en mask.

Objektiviteten är ett ideal – en dröm om ett samhälle där nyheterna vi får oss tillhanda inte är färgade av någon annans åsikter. Men vad vore vi utan detta ideal? Tänk dig själv länder där det inte finns åsiktsfrihet, där objektivitet inte är en självklarhet eller ens ett ideal. Där medierna ägs av staten, som ser till att vrida nyheterna till sin egen fördel. Som förvandlar information och nyheter till propaganda. Är det propagandaland vi vill ha? Ett land där journalister och nyhetspersonal väljer bort nyheter för att påverka publiken och låter sina åsikter färga. Medborgarna tillåts inte skapa sin egen uppfattning utifrån “objektiv” information. ” Nu har regeringen tagit beslut om det här och det är ju helt stört egentligen.”

Alla vi som arbetar med information på något sätt vet att objektivitet är omöjligt. Det är omöjligt att inte ha en åsikt om det som händer. Det är omöjligt att inte ha en åsikt eller känsla inför svält, katastrofer, politiken. Men idealet måste ändå finnas där. Vi som informerar medborgare måste så långt som möjligt ge medborgarna nyheter som inte är förvanskade. Texter som inte är påverkade av vår religion, ideologi eller politiska åsikter. Och därför är det självklart att en programledare som ska leda ett debattprogram inte kan vara en partiledarkandidat. Kan vi lita på att han i sin roll är rättvis eller objektiv? Objektivitetsidealet skadas.
Åsikter har vi alla men de kan vi spara till tillfällen där de hör hemma. Vi måste hålla kvar vid objektivitetsidealet.

Vad gör dig unik?

September 29th, 2011 § 0 comments § permalink

I Sverige finns många människor som arbetar med kommunikation. Inte lika många som inom exempelvis vården men det finns ändå ett respektabelt antal informatörer, kommunikatörer och liknande runtom i landet.

När man har en dålig dag är det bra att försöka minnas de bra sakerna. Ibland känns det som att alla har mer erfarenhet, mer talang och har bättre egenskaper. När det gäller att hitta jobb har jag ännu inte hittat någon ny plats som tycker att jag är rätt för dem. Då kan det vara trevligt att titta på  DIK:s egen statistik över informatörsyrket.

Varför då undrar ni kanske? Om ni kikar på statistiken tillhör jag nämligen de 12% som har arbetat inom kommunal sektor. Jag var nästan säker på att den kommunala sektorn skulle vara störst då det på arbetsförmedlingen finns flest annonser för informatörer kommunalt. Det börjar även bli vanligare att småkommuner känner behovet och väljer att skapa helt nya informatörsjänster. De 12% innebär i alla fall att jag är relativt ovanlig. På många av intervjuerna har det varit den kommunala erfarenheten som varit ett starkt kort. Jag tror även en liten kommun är en fördel då det innebär att jag har fått lära mig exakt vilka delar en kommun består av – alltifrån sociala till tekniska, utveckling o.s.v. Om jag istället hade varit informatör för en mindre del av kommunen tror jag att jag hade haft svårare att se hur en kommun fungerar.

Om vi går vidare kan vi titta på vilken utbildning de som arbetar inom informatörsyrket oftast har. Nästan 60% av informatörerna har studerat media- och kommunikationsvetenskap. Min utbildning är lite mer svårplacerad – en kandidatexamen inom Grafisk Design och Kommunikation. Men grafisk design, medieproduktion och liknande känns mer som rätt “fack” för mig. Och det är bara cirka 2-3% av de som arbetar inom informatörsyrken som har en sådan examen. Vilket gör mig ytterligare unik.

Vi kan sedan gå djupare in i min utbildning, min kandidatexamen. Under hela utbildningen bar jag med mig känslan av att inte vara som alla andra. Jag var inte en superduperduktig illustratör, en het entreprenör eller en sylvass webbdesigner. När andra brann för att rita och illustrera pillade jag med halsband, handarbete och pärlplattor. Det jag hade var någonting annat – bredd. Jag hade studerat skrivande och nu skaffade jag mig också en bakgrund inom grafikens värld. Jag var någonting annat.

En sak som är lätt att glömma bort och som är långtifrån självklart är arbetserfarenheten. Med så många nyutbildade kommunikatörer som skickas ut i arbetslivet varje år är det fantastiskt att just jag blev utvald till att arbeta som informatör i Norsjö. Trots att jag endast hade frilanserfarenhet och min utbildning såg de någonting hos mig och som jag har överträffat.

Ibland kan det vara bra att fundera på det här, oavsett om du är arbetslös eller funderar på ditt liv i stort.  Vad är det som gör dig unik? Vad är det som gör att du är ovanlig och förtjänar ett bra jobb?