Kategori: Funderingar

Informatören vs. journalisten

I webbtidningen Frilansjournalisten intervjuade man tidigare i år f.d. journalisten Pär Längby som har gått från att vara just journalist – till att bli informatör. Informatör och journalist är på många sätt två syskonyrken – besläktade med varandra men ändå väldigt olika i sitt utförande. Två syskonyrken – lika i grunden men inte i utförandet.

Han diskuterar bland annat hur andra journalister som arbetat som blivit informatörer har fått bli grindvakter – alltså personer som bestämmer vad som går ut. På så sätt går det att styra informationsflödet för att exempelvis bara ta upp positiva saker och ”dölja” det som är mindre positivt. Bland annat har vi i Norsjö gått från att styra vilka nyheter (från media) som syns på vår sida till att det idag syns alla nyheter oavsett värde. Kommunens först skyldighet är mot medborgarna och det är det perspektivet vi måste arbeta för.

För mig är informatören en multijournalist anställd på exempelvis en myndighet eller kommun. Både journalister och informatörer har en lojalitet – att informera kommunmedborgarna. Arbetsuppgifterna liknar på många sätt varandra:

  • Textproduktion
  • Fotografi
  • Uppdatering av webben

Den stora skillnaden enligt mig är att som informatör har jag dubbla lojaliteter. Förutom lojalitet mot medborgarna har jag en annan slags lojalitet mot min arbetsplats – i detta fall kommunen. Både informatören och journalisten måste lämna texter för korrektur för att fakta ska vara rätt – skillnaden är att min arbetsgivare har större möjlighet att tycka till om texten. Om de tycker att texten inte säger rätt saker kan de komma med åsikter och jag måste göra mitt jobb. På det sättet är jag mer som en marknadsförare. Journalistiken verkar därför anses lite mer högt stående – det där oberoendet är lite finare.

Ett annat problem som diskuteras i artikeln är att som informatör gå över till att bli journalist. Jag stötte på det problemet när jag läste min kurs i journalistik – slutuppgiften innebar nämligen att få en text publicerad i en dagstidning. Därför kontaktade jag min journalistbekant på lokaltidningen. Allt verkade okej tills jag på högre ort fick ett nej – det skulle bli väldigt förvirrande om jag som informatör skrev en artikel i journalistrollen. Såhär i efterhand kan jag förstå det – som informatör är jag insyltad i kommunens verksamhet och förväntas inte kunna vara objektiv.

Jag fick nästa chans då min journalistbekant i sin tur hänvisade en kvinna till mig – att jag skulle vara frilansande journalist. Frilansare har jag varit, men aldrig som journalist. Glatt tackade jag dock ja till det betalda uppdraget. Min bekant var den som först hade fått uppdraget men tackat nej – antagligen på grund av lojaliteten. Att som journalist arbeta åt ett företag/organisation blir väldigt underligt – kan man verkligen bli objektiv? Även om jag gör en journalistikt riktig intervju kan de ändå ha åsikter om slutresultatet på ett helt annat sätt.

Det här var lite av mina funderingar kring vad som skiljer informatörer från journalister. Dock tror jag att vi har mycket att lära ifrån varandras yrkesroller – men mer om det någon annan gång. Vad tycker du – hur stor skillnad är det mellan yrkena?

Förväntningar på informatörsrollen

I rapporten ”Vad gör en informatör” från 2003 (Högskolan i Trollhättan/Uddevalla) skriver Charlotta Carlström och Jennie Strandberg om informatörsrollen utifrån ett arbets- och organisationspsykologiskt perspektiv. Ett ganska intressant perspektiv och med mycket jag kan känna igen mig i. I stort sett handlar det om en omorganisation som har gjort att tre informatörer har blivit anställda (helt nya arbetsroller) – och rapporten behandlar vilka förväntningar de själva och deras arbetsgivare har angående deras roller i organisationen. Informatörerna själva säger generellt att huvudfokus för dem är den interna kommunikationen, mellan deras arbetsgivare menar att det är den externa kommunikationen som är huvuduppgiften. Och även om rapporten är åtta år gammal är den fortfarande relevant och intressant.

Under mina nio månader som informatör har jag själv funderat mycket på min roll i organisationen. Jag kom liksom de tre personerna i rapporten, in under en omorganisation där långtifrån allt var färdigt. Dock fanns det redan en informatörspost med vissa inarbetade arbetsuppgifter. Men eftersom jag var helt ny inom informatörsyrket blev det precis som de i rapporten att jag fick starta från noll. Börja med att lära känna organisationen. Vilka personer gör vad, vilka kan jag fråga om det här? För mig som dessutom var ny i den kommunala verksamheten blev också detta helt nytt – hur drivs egentligen en kommun?

Jag var även osäker på vilka förväntningar som ställdes på mig, som nyanställd och som grön på arbetsmarknaden. Jag visste ungefär vilka slags arbetsuppgifter jag skulle arbeta med men inte vilka slags krav det fanns. Kanske hade jag blivit mer lugnad om jag visste att ingen krävde att jag skulle kunna allt. Innan jag började var jag rädd för att avslöja mig som någon slags bluff – att jag inte skulle uppfylla min arbetsgivares krav. Vilket jag innan jag slutade fick lära mig att jag hade gjort – med råge. Att komma in som helt ny, få en vecka med den ordinarie informatören och sedan helt ta över – bland annat ett stort arbete med kommunens nya webbplatser. Det har varit en jättekul och utmanande merit.

Det jag har funderat på i rollen är – vad ska gå igenom mig och vad ska inte göra det? Det finns nämligen inget sådant dokument som förklarar det. Vissa trycksaksproduktioner gör personalen helt själv utan att konsultera mig som har ansvar för grafiska profilen. Vissa kommunnyheter får jag veta först när de kommer i tidningen – för det finns ingenting formulerat som säger att chefer måste informera mig först av alla. Eller pressrollen – i större kommuner skulle det vara mig folk ringer för att fråga om de nyheterna medan här går det bättre att ringa direkt till personen som har informationen. Vem ska jag vara och vilka förväntningar har andra på mig? Tänk om det hade funnits ett sådant dokument för alla nyanställda eller för yrkesroller.

Det jag kom fram till är att det är svårt att definiera informatörsrollen. Inte nog med att den ser olika ut på olika arbetsplatser, den ser även olika ut vid olika tillfällen och beroende på vem som ger ett uppdrag. Och alla har sin egen uppfattning om vad en informatör ska göra. För vissa hade jag lite sekreteraruppgifter – delta i politiska möten och se till att informationen kommer ut. För andra var jag akut-kanalen – dit man vänder sig när ett större rör har sprungit läck och vattnet behöver stängas av. Utåt sett mot medborgarna var jag den person man klagar till när man tycker saker om hemsidan – oavsett om det är saker som går att förändra eller ej. Samt att jag var den jobbiga människa som påpekar att dina presentationer inte får ha logotypen i det hörnet. Men den definitionen skulle behövas – vad förväntas jag klara av? Det är svårt att kastas in som helt ny, oavsett om det är en helt ny tjänst eller om du är ny i tjänsten. Det skulle troligen hjälpa att få veta sådant – om inte annat för att slippa vara förvirrad och uppstressad.

Du är bara så tråkig som du gör dig

De flesta har någon gång klagat på att det finns för lite att göra i deras hemstäder. Att det aldrig händer någonting.

Då har de aldrig varit i Norsjö.

I en kommun med cirka 4300 invånare, alltså cirka 3% av befolkningen i min tidigare kommun (Norrköping) finns det runt 150 olika föreningar. Utöver föreningar har man tre studieförbund med flera olika studiecirklar och även olika slags grupper som inte är officiella föreningar. Att säga att Norsjöborna är ett engagerat folk är inte överdrivet. Eller att det finns en klick människor som engagerar sig i många olika saker.

Det går kanske inte att jämföra med utbudet jag är van vid i Norrköping. Det är inte lika många konserter med bra popartister, inte lika många Poetry Slams, konstutställningar, biofilmerna visas två gånger och den mest exotiska restaurangmaten som står till buds är pizza. Jag kan sakna det som Norrköping erbjuder men Norsjö är någonting helt annat – därför går det att njuta av det. Storstadsstressen finns inte här. Jag saknar inte att gå på stan och trängas med folk vart jag än går. Jag saknar inte att höra fulla människor stappla förbi utanför min lägenhet alla dagar och tider i veckan.

Bara för att utbudet inte är samma är det inte sämre. Det går att hålla sig sysselsatt i Norsjö – om man verkligen vill. Jag går på stickkaféer på Petras café där jag hjälper till att sänka medelåldern, och med start i helgen ser jag fram emot Kärleksveckan. En vecka fylld av musikcaféer, filmvisningar, en hälsofestival och framförallt en gala – Norsjögalan. Förmodligen kommer jag att ansluta mig till någon fler grupp eller förening, plus att jag försöker träna och skriva.

Jag vet dock att det finns många som stannar hemma istället och klagar på att det aldrig händer någonting på deras ort. Istället för att leta sig till aktiviteter eller att starta upp egna grupper. Kontentan är att om jag kan hålla mig sysselsatt i Sveriges nionde minsta kommun, då borde du också kunna göra det – oavsett var du bor. Det handlar i slutändan inte om utbudet – utan om viljan.

Poetry Slam har väckt intresset för en sovande konstart

I ett debattinlägg på Uppsala Nya Tidning förklarar fristadsförfattaren Anisur Rahman att Poetry Slam är döden för poesin. Det är oförenligt att skriva poesi och att framträda med sina texter, trots att poesin föddes ur det muntliga. Det dödar språket och det dödar musiken i poesin, menar han. Kontentan är att om man håll på med Poetry Slam kan man aldrig bli en ”sann” poet.

Vad han dock inte tar upp är det faktum att Poetry Slam tvärtom har återupplivat den slumrande konstarten. Ungdomarna suckade när det var poesi på schemat. Vi matades med 1800-1900-talsdikt som inte var relevant för vår generation och de flesta i min klass trodde att all poesi var sådan. Tråkig och skriven för en liten klick människor. För den lilla skara som skrev var poesi någonting man gjorde på sin kammare eller dagbok. Under min generation började man publicera sig själv på  hemsidor som Sockerdricka eller Lunarstorm. De nutida poeterna visste vi ingenting om och hade vi vetat någonting hade vi lärt oss att poesi inte var populärt bland kreti och pleti. Poesi var någonting för en minoritet intellektuella.

Vad hände sedan? Ja, Poetry Slam hände. Bob Hansson hände. Emil Jensen hände. Navid Modiri hände. Daniel Boyacioglu. Johannas Anyuru. Måste jag nämna fler exempel på poeter som har blivit kända delvis genom sin medverkan i Poetry Slam? Poeter som har deltagit i evolutionen som gjort poesi folklig. De skriver poesi som folk läser och vill lyssna på. Som till och med UNGDOMARNA läser. Poesin inspirerar dem till att fortsätta läsa annan poesi. Helt plötsligt skriver folk poesi själva. Vissa av dem till och med ställer sig framför främlingar och kastar ut sitt hjärta för allmän beskådan. Det finns ingenting som Poetry Slam. Det finns ingenting som slår kicken när man står på scen eller väntar på poängen.

Rahman skriver att det är oförenligt att vara en ”sann” poet och att samtidigt uppträda med poesi. En ”sann” poet har inte tid med petitesser som att stå på scen. Det går dock utmärkt ihop eftersom poesi ursprungligen är till för scenen, inte för boksidorna. Idag har vi dessutom större krav på våra poeter – vi vill att de gör framträdanden. Jag själv har personligen varit på diktläsningar av ”sanna” poeter och jag förstår inte tjusningen. Inget framträdande, ingen inlevelse, bara ord som läses på ett tråkigt sätt. Hur ska jag kunna bli berörd om inte själva poeten är berörd eller vill beröra oss? Det räcker inte längre med bara orden. Och det här är ingenting negativt, tvärtom. Det kallas för utveckling.

För Rahman verkar det finnas en ”sann” och en ”falsk” poet. Det finns en rätt väg och en fel väg, vägar som han har bestämt. Men vi människor är alla individer och har rätt att bestämma själva vilken poesi som vi gillar mer eller mindre. Det finns ingen poesi som är mindre värd än någon annan, som är mer ”sann” än någon annan. Jag har full rätt att tycka att Solja Krapu är bättre än Edit Söderholm. Hur kan poesi som inspirerar andra till att skriva någonting vara någonting dåligt?

Inte heller finns det någonting som säger att jag inte kan utvecklas genom att läsa och skriva scenpoesi. Som skribent ska man självklart läsa många olika typer av texter men det finns ju även variationer och saker att lära sig från scenpoesin. Att säga att det inte finns känslor i Poetry Slam kan man bara säga om man inte har varit på tillräckligt många. Varför kan inte en ”sann” poet vara komisk? Humor och skratt är i högsta grad känslor och kan påverka många människor, precis som dikter som får dig att gråta. Det finns mängder av ”sanna” poeter som skriver komiskt. Det finns många exempel på dikter som svämmar över av känsla. En av de jobbigaste dikter jag har skrivit handlade om min vän och jag började nästan gråta varje gång jag läste den. Vem kan påstå att det inte ligger känsla bakom det?

Med Poetry Slam och genom andra samtida poeter har det kommit en ny slags poesi – den som inte strävar efter att vara komplicerat. Den som inte strävar efter att skapa så svåra symboler och mystik så endast ”experterna” kan ta till sig den. Poesi kan förmedla känsla utan svåra metaforer, på det sättet kan poesin bli mer direkt och ofta nå fram bättre än dikter av ”sannare” poeter. Poesi för alla, inte bara för de redan publicerade och de som läst litteraturvetenskap. Det är inte hos dessa som poesin gör nytta. Troligen kommer de även överföra poesiintresset på nästa generation.

Så varför säga att Poetry Slam dödar poesin? Det har ju just återuppväckt oss.

Hur säger man till ett företag att de behöver hjälp med sin grafiska design?

1 kommentar

Igår hade jag mitt första samtal med en kvinna som ska agera min jobbcoach för ett tag framöver. Eftersom det var det första samtalet blev det mycket snack om vem jag är och vart jag vill komma med coachningen. Mitt mål är såklart att hitta ett jobb. Det känns i alla fall positivt, det är någonting som bryter av i vardagen och där jag kan få stöd i hur jag ska tänka kring jobbsökandet. Någon som ger mig deadlines och uppdrag som motiverar mig framåt.

Jag fick ett tips om ett företag som sökte en lokalvårdare men efter att ha surfat in på deras hemsida insåg jag att de behövde hjälp med annat. I mina ögon skulle de behöva en ny grafisk profil, en ny och mer lättuppdaterat hemsida och framförallt någon som arbetar med dessa frågor. Jag vet i och för sig inte om de har någon i nuläget men hemsidan sade mig att de behövde hjälp. Efter att jag googlade deras företag fick jag också upp information som fanns på olika hemsidor eller forum. Där kommenterade man och gav mycket negativ kritik på företagets tjänster. Detta fick mig att fundera att de skulle behöva någon som hjälper dem att bevaka vad som skrivs om dem. De har tidigare använt sig av ett mycket udda sätt att marknadsföra sig, så jag vet att de är öppna för lite mer galna idéer. Den stora frågan är dock – hur säger man till ett företag att de behöver hjälp och att den hjälpen borde vara jag?

Nätverk och sociala medier – en ny början?

Någonting i ett samtal med min ena lillebror (som har utsett sig till min livscoach) insåg jag att saker måste förändras. Det är inte hållbart att tro att det hjälper att gör samma sak om och om igen (söka jobb på AMS-annonser) eftersom det hittills inte lett någonstans. Jag har nog vetat om det hela tiden men har inte velat inse det. Jag blev högst medveten när det var jobbsökarmässa på AMS i Norrköping. Det var människor överallt på den lilla ytan. Köer för att få lämna sitt CV, ungdomar, medelålders, äldre, alla var där. Jag har gått på cirka sju intervjuer – så jag vet att jag är inne på rätt spår men varje gång har beslutet varit nekande – för lite erfarenhet. Jag har erfarenhet men jag kommer aldrig upp i de tre åren man behöver ha. Det är därför jag frilansar, för att få erfarenhet – men just nu är inte egenföretagandet min dröm.

Det var det som var anledningen till att jag satte igång min jobbsökartävling. Konceptet finns sedan tidigare men jag tänkte att någonting kanske det leder till. Jag vet att det finns människor med kontakter inom det jag vill arbeta. Samtidigt består mitt nätverk till stora delar av unga människor i samma situation som jag – de är ivriga att få komma ut och arbeta med kommunikation. Med andra ord råder slagsmål och en del med kontakter kanske därför väljer att hålla dem för sig själv, vilket är helt förståeligt.

Jag har dock fått ett par tips som är värda att kolla upp, det gäller bara att ta mod till sig – jag som aldrig vänjer mig vid att ringa upp främlingar. Jag har träffat en ny bekant som säger sig ha kontakter att förmedla vilket låter hoppfullt. Dessutom har jag fått kontakt med en kvinna som utbildar sig till coach och skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med ett par timmars coachning – gratis. Om man har F-skattesedel får man nämligen ingen hjälp av AMS, det räknas då som att man är självförsörjande. Sedan har jag även mängder av kreativa idéer för hur jag ska kunna visa vad jag kan, olika möjligheter att göra kreativa CV. Jag har redan börjat men har idéer där jag både tänker använda fotografi och min gamla hederliga teknik ordkollage.

Det känns i alla fall lite hoppfullare nu. Jag har gjort någonting annorlunda, jag har tänkt annorlunda, jag försöker. Imorgon är en ny månad, en ny vecka och jag har dessutom påbörjat en ny dagbok. Det känns alltid positivt, som att börja på en ny vit sida i livet som jag kan fylla med vad jag vill. Förhoppningsvis många sidor jag kan fylla med mitt nya framtida arbete.

Skepticism nödvändig som egenföretagare

3 kommentarer

Att ha ett eget företag, även om jag inte helt försörjer mig på det, innebär att vara utsatt. I och med att du skaffar F-skattesedel hamnar du i en massa register som alla möjliga konstiga typer har tillgång till. Du får brev om att köpa det och det, du får samtal från folk som försöker sälja dig produkter och tjänster. Tyvärr får du även samtal från blufföretag, vilket jag fick erfara igår eftermiddag.

En trevlig ung tjej ringde till mig och berättade att en kompis hade rekommenderat henne. Hon jobbade för ett webbföretag och just idag hade hon ett projekt där hon skulle hitta kunder till ett projekt i Östergötland. Jag skulle få en gratis hemsida och sökmotoroptimering, samt marknadsföring av min hemsida. Det enda jag behövde betala vara dryga femhundra kronor i månaden  för ett serverutrymme. Jag invände att det var dyrt eftersom jag inte kör heltid på företaget och knappast har några sådana pengar men hon sa att om de inte drog in kunder åt mig så var det deras problem och då skulle inte jag förlora någonting på det.

Jag var på väg till Linköping för att intervjua en bekant för en uppgift till journalistkursen när hon ringde. Jag erkänner att jag sa ja först efter velande, tänkte att det låter ju inte som någonting jag kunde förlora på. Jag skulle lämna mina uppgifter och sen ville hon faxa mig ett papper så därför gick jag till biblioteket. När jag fick pappret insåg jag att det var ett kontrakt jag skulle binda upp mig på, under ett år. Jag försökte förklara att jag inte kunde ta ett så stort beslut på femtio minuter, varpå hon sa att hon förstod men försökte förstå vad det var jag tyckte kändes fel. Hon skulle på ett möte och var tvungen att sammanställa så därför var det bråttom.Jag förstod inte förrän i efterhand att hon var en försäljare.

Efter mycket velande från min sida och pressande från hennes sida sa jag till slut nej och bad om ursäkt. Sedan gick jag iväg till min bekant. Jag tänkte att jag då i alla fall måste söka information om företaget för att se om de är vad de verkar. Efter en sökning på Andreas Christian Effiency Online AB fick jag dock ett något chockartat besked. Det är ett välkänt företag, kände för att pressa människor in i avtal som de sedan aldrig kan ta sig ut ur. Om man vägrar betala blir det inkasso, kronofogde och stämningar. Jag fann även att företaget har varit med i ett avsnitt av Insider, då under namnet Ace Online men idag under namnet Nordic Ace. Hemsidorna de levererar är allt annat än professionella.

Jag vill därför tacka min magkänsla som kände obehag vid samtalet med kvinnan och till slut fick mig att sparka bakut efter hennes pressande. Jag är verkligen glad för att jag inte skrev på avtalet, det var en 50/50 chans att jag skulle ha gjort det. Många kanske tänker nu att jag är ovanligt lättlurad men dessa säljare är väldigt smarta och använder tidspress och taktiker som ”de andra jag har pratat med var väldigt tacksamma för att få vara med”, ”vill du inte ha en gratis hemsida?” för att få mig att känna mig dum som tackade nej. Därför vill jag utfärda en varning för detta företag som just nu ringer runt till småföretag, säkerligen inriktade på de som är relativt nystartade.

Hur duktig på att ljuga vs. hur mycket självkänsla måste man ha för att kunna få ett jobb?

4 kommentarer

Ett samtal tre dagar efter intervjun är förhoppningarna krossade igen. Investerade timmar i en ny stad, timmar av förberedelser inför intervjun känns plötsligt lika smart som att kasta sin nyaste favoritägodel i närmaste vattendrag. Innerst inne vet jag att jag förmodligen har lärt mig någonting på det och när jag gick från intervjun var det inte direkt med en segerkänsla i maggropen. Jag var positiv och glad och dolde mitt pessimistiska drag, jag gjorde det bästa jag kunde. På något vis kände jag på mig att jag inte skulle få jobbet efteråt, men jag hoppades ändå.

Jag ställde de obligatoriska frågorna och fick fram att den person de valt hade liknande erfarenheter som mig fast hade arbetat i en liknande position tidigare. Så återigen var det erfarenheten som fällde mig, men inte med lika mycket som tidigare. Fem intervjuer. Det måste betyda någonting att de har valt att kalla mig? Det känns som att jag är inne på rätt spår, för alla intervjuer jag varit på har haft någon form av informatörsinriktning.

Det som också kom fram till slut som ett tips till nästa intervju är att jag måste våga lite mer, våga föra fram vad jag praktiskt har arbetat med tidigare. Återigen tycks det handla om självkänsla. Från min barndom minns jag kvartssamtal som handlade om att ”du kan mer än du tror att du kan”. Det som alltid varit ett hinder för mig i mina studier tycks nu ha blivit ett hinder för mig att ta mig in i arbetslivet överhuvudtaget. Jag börjar undra hur många jobb jag egentligen har gått miste om på det sättet.

Jag ska inte påstå att jag varken har hög eller låg självkänsla, jag är nöjd med mitt utseende och min personlighet. Jag är mycket starkare än jag var för fem år sedan. Jag vet att jag har ordets gåva men har fortfarande inte den självkänslan inför det grafiska jag har gjort, det är för nytt. Det räcker med att titta på mina forna klasskamrater. Jag tänker att om jag hade haft en starkare tro på mig själv så hade jag kunnat föra fram mer hur mycket arbetsgivaren behöver mig – och det hade kunnat ge mig den anställning jag förtjänar.

Självkänslan blir dock inte bättre intervjuer. Det blir den där första glädjen över att de har valt mig till intervju men självkänslan får sedan en dal varje gång jag inte får ett jobb. Tankarna om varför jag inte fick jobbet attackerar – även om det går att få svar från den f.d. potentiella arbetsgivaren. Enligt dem var det erfarenheten som avgjorde men jag tror absolut att min blygsamhet kan ha påverkat. Och i så fall – hur bra självkänsla måste man inte då ha för att kunna få ett jobb? Antingen måste man vara en god skådespelare som kan låtsas att man kan eller så behöver man vara övertygad om att  ”jag är bäst i världen”. Eller vad säger ni?

Världen går vidare

Allting går vidare nu. Folk köper bostadsrätter, blir sambos, gifter sig, skaffar barn, blir farmödrar. Folk gör slut, fasta jobb eller kommer igång med sitt frilansande på riktigt. De säger att man inte ska jämföra sig med andra, men är det verkligen möjligt? Även om jag jämförde mig med mig själv skulle det fortfarande se illa ut.

Saker går vidare men jag står kvar på samma punkt som för ett år sedan.
Jag bor kvar i samma lägenhet i samma stad med för hög hyra.
Jag är fortfarande arbetslös men med ännu mindre hopp om framtiden.
Jag kan inte minnas vad en relation är eller vad det ska vara bra för.
Jag ser i stort sett likadan ut, kanske lite snyggare möjligtvis.
Jag beter mig i stort sett på samma sätt, fortfarande för feg för att bryta mig ut.

Känslan av någonting måste hända snart, växer för varje dag. Någonting måste förändras, något nytt måste komma in i mitt liv. Och jag vet, ingenting händer om inte jag gör någonting. Men det är så mycket i mitt liv jag inte själv kan påverka.  Jag söker jobb nästan varje dag, jag går på alla kulturgrejer jag kan hitta och hänger med mina vänner så ofta jag kan. Det har lett till tre intervjuer under ett års tid (plus två för sommarjobb) samt en irriterande obesvarad och kortvarig besatthet. Jag längtar efter den dagen då någon till slut ringer och säger att ”vi vill gärna anställa dig”, men det känns mindre och mindre som att den dagen någonsin kommer att komma. ”Det händer när du minst anar det” säger de men i  mitt fall översätts det till ”aldrig”.

I förvirringen spontanansökte jag till en ettårig journalistlinje på folkhögskola, som nu vill ha mig på intervju i juni. Jag saknar det journalistiska skrivandet för att kunna arbeta med det jag vill så tänker att det vore en idé. Men det skulle innebära att använda ytterligare ett år CSN, vilket inte är min dröm. Och jag älskar folkhögskola, jag älskar att bo på internat och umgås med människor varje dag men samtidigt känns det lite som att gå bakåt i utvecklingen.  Tillbaka till tiden före universitetet. Fast hellre det än en termin av fruktlösa distansstudier som isolerar och frustrerar. Jag tror inte jag orkar en termin till i denna lägenhet, därför måste någonting nytt komma.

Snart säger de, snart händer det.
Närdå, och hur kan ni vara säkra på det?

Effektivitet

1 kommentar

De senaste dagarna har gått ganska fort vilket beror på att jag har haft roligt – jag har gjort det jag verkligen vill göra. Eftersom jag fått in ett nytt webbprojekt som jag ska börja med som även kan innebära fler framtida samarbeten var tanken att jobba bort en del som legat och släpat. Därmed har jag gjort om hela min portfolio-sida, gjort en affisch för RFSL Linköping och även fått upp Anna Lundqvists hemsida, en väldigt duktig musiker. Det har varit väldigt roligt, det finns ingenting som att sitta och leka med olika designelement, färger och form, pilla med bilder och koda html/css. Då går tiden som fortast.

Inspirationen till detta har jag fått av min vän Mårten som lobbat för effektivitetsgurun David Allen och hans metoder. Jag har inte börjat använda de metoderna ännu men jag har i alla fall börjat förbereda mig för det. Jag har lånat hans bok ”Få det gjort!” vilket säkerligen kommer bli intressant läsning. Hans grundtanke är att genom att ha översikt samtidigt som jag vet vad som behöver göras för stunden kan man skapa mindre oro och stress och samtidigt bli mer effektiv. Detta är verkligen nödvändigt just nu när jag som distansstudent måste sätta upp mina egna deadlines och tider.  Hoppas på att lära mig mycket av det och få lite mer kontroll över mitt arbete.