Jag har haft väldigt tur. Förutom att jag har fått ett jobb som med stor sannolikhet blir tillsvidarejobb lyckades jag efter en veckas annonsering på Blocket även hitta en bostad. Eller bostaden hittade mig. En hyresvärd kontaktade mig då hennes hyresgäst sedan 20 år skulle flytta ut. Det jag kan säga är att jag numera har förstahandskontrakt på en tvåa på 60 kvadrat – med adressen Kungsgatan i Umeå. Känns helt sanslöst, med tanke på att Umeå inte är ett lätt ställe att få en bra bostad, jag var beredd att bli tillfälligt inneboende. Det är bara några veckor kvar tills flyttlasset bär av och återigen ser lägenheten i Skellefteå ut som ett flyttlass.
På mitt nuvarande jobb är jag inne i den mest kritiska fasen – själv färdigställandet. Jag har varit på besök hos olika energianläggningar i vad som känns som halva Norrland och fått se mycket intressanta saker. Detta ska nu bli en broschyr – med färdiga reportage, redigerade bilder, framsida och lite specialsidor. Det är ett kreativt med något segt arbete att få texterna att lägga sig på plats. Om jag får möjlighet ska jag försöka se till att senare visa lite bilder från alla besök jag har fått göra. Den mest imponerande vyn var utan tvekan att få åka upp till Tärnaby – jag som aldrig har fått se ett riktigt fjäll.
Efter många års kamp har det äntligen hänt. Jag har blivit erbjuden en tillsvidaretjänst som informatör – som jag glatt har tackat ja till. Eller sex månader provanställning först men sen så!
Som jag nämnt tidigare har jag varit på tre intervjuer – alla i Norr- och Västerbotten. Den först kändes riktigt bra, den andra helt okej medan den sista inte alls kändes särskilt bra. Det är alltid svårt att avgöra om man gjort ett bra intryck eller inte, men jag brukar ta det utifrån hur kontakten med intervjuarna var. Om intervjun känns trevlig och informell eller om den känns stel och svår. Det var det förstnämnda jobbet jag fick – där jag fick en kontakt som kändes informell, glad och nästan lite flirtig. Direkt efteråt undrade jag om de inte tyckte jag var flamsig.
Precis när jag kommit hem från min sista intervju ringde de från den första och erbjöd mig jobbet. Jag tackade ja direkt – det kändes helt rätt, det jobb jag helst ville ha. Mycket på grund av närheten till Ume – jag kan pendla därifrån! Ett litet plus var också att de kunde bumpa min lön rätt bra. Nog för att jag gillar småkommuner men någonting jag har lärt mig sedan förra året är att det är svårt att bilda sig ett liv på en mindre ord om du inte redan har någon medföljande familj.
Så i april är det jag som flyttar drygt 15 mil söderut till ett nytt liv. Inget klart med bostad ännu men det kommer. Spännande och otroligt läskigt. Hoppas de vet vad de har gett sig in i.
Det blir alltmer sporadiskt mellan inläggen numera, men det är ju så – tiden är inte oändlig, det märker jag nu. Det tar också tid att vänja sig in vid nya rutiner och orka ta sig energi att göra saker som inte är arbete.
På mitt 7.30-16.00-jobb finns tiden – till att fundera, planera och lägga upp det praktiska. Jag ska under februari månad besöka cirka 12 olika småskaliga förnyelsebara energianläggningar. Vindkraft, solkraft, vattenkraft, bergvärme… Den anläggning som är längst bort ligger utanför Östersund och den närmaste ligger i Skellefteå. Det blir en hektisk månad när jag ska besöka alla anläggningarna, fotografera, intervjua och sedan skriva. Denna vecka och nästa blir det fokus på förberedelser, som exempelvis layouten. Tillsammans med andra mindre uppdrag min projektledare ger mig.
På fritiden handlar allt om att prioritera. Ibland har jag inte ens tid med mina måsten. Tänka på vad som är mest akut, vad har jag lovat, vad är viktigast för min framtid. Med jobb och pendling har jag varje kväll cirka fyra timmar att lägga på självvalda aktiviteter. 20 timmar totalt på vardagar.
Om jag vill träna – då innebär detta två timmar för att ta sig till och från träning samt själva träningen. Om jag gör detta tre gånger i veckan försvinner sex timmar, fyra på vardagar. Imorgon ska jag även börja i kör vilket innebär att två timmar i veckan försvinner. Totalt sex timmar. Samtidigt måste jag prioritera att söka jobb och en jobbansökan kan ta mellan en och ett par timmar beroende på, kanske två jobb sökta per vecka, vilket också blir 3-4 timmar, alltså tio timmar totalt. Lägg sedan till praktiska göromål i lägenheten – med allt vad det innebär att vara nyinflyttad. Jag har ett djur som kräver sin uppmärksamhet och jag har egna projekt – exempelvis min roman. Det mesta som inte är ett måste går på sparlåga.
Framtiden ser dock ljus ut. Jag har varit på en jobbintervju förra veckan som kändes bra och nästa vecka har jag två till – samtliga i Norrbotten/Västerbotten. Känner mig lyckligt lottad som verkar så intressant för arbetsgivarna – då har jag kanske gjort någonting rätt.
Jag börjar mitt nya år med lite mer hopp än tidigare – jag har nämligen fått framtiden tryggad för ett par månader framöver. Så den 2:a januari får jag komma tillbaka (nästan) till min gamla arbetsplats – Norsjö kommun.
Det känns väldigt ironiskt och typiskt. Först händer ingenting under flera månader, sedan händer allting samtidgt. En dag för ungefär en månad sedan satt jag ensam i min lägenhet i Norsjö och flyttpackade. Under samma dag ringde de om en jobbintervju i Umeå och ett projekt på Norsjö kommun. Det blev ingenting av Umeå, men jag höll kvar i Norsjö tills jag visste hur det gick. Tänk om jag hade vetat det tidigare – då kanske jag inte alls hade behövt flytta.
Jag håller som bäst på med att flytta in i en lägenhet i Skellefteå tillsammans med min bästa vän. Alla mina ägodelar är där men nästan ingenting är uppackat. Den senaste tiden har vi ägnat åt att göra lägenheten beboelig – måla, flytta ut gamla möbler och försöka få vår egen prägel på den lägenhet som tillhörde en 94-åring. Därmed kommer jag de närmaste månaderna att bli en pendlare – jag har hittat ett gäng som dagligen åker mellan Skellefteå och Norsjö.
Uppdraget jag ska göra är att vara förstärkning för en kvinna som arbetar med energiprojekt. Jag har tackat ja till att under tre månader göra en större trycksak som jag ska göra nästan helt själv. Planera intervjuer, göra intervjuer, skriva texter, fotografera och layouta hela trycksaken för att bli färdigt till ett evenemang längre fram i vår. Mycket bilkörande blir det, när jag åker runt i Västerbottens- och Norrbottenskommuner för att dokumentera småskaliga energilösningar. Det ska bli kul att få ansvara för ett sånt projekt och verkligen göra allt. Samt att få lära mig mer om de energilösningar som kan vara lösningen på vårt kommande energiproblem. Såklart ska det bli jättekul att komma tillbaka till Norsjö och träffa mina gamla arbetskamrater.
Dock fortsätter jag kämpa med att hitta ett tillsvidarejobb. Sista tiden har det funnits en hel del kommunikationsjobb i norra Sverige – även småkommunerna börjar se behovet. Än så länge söker jag de jobb som finns. Sitter just nu och planerar en jobbsökarkampanj som ska hjälpa mig att möta intressanta människor – vilket ska leda till jobb. Det kommer att bli superkul, så missa inte det!
Hursomhelst vill jag önska er en mycket god och mysig jul med massor av god mat, vänner och familj!
Någonting som jag har funderat på sista tiden är vad som gör att vi söker vissa jobb men inte andra – även när de är till synes lika varandra.
Innan mitt första jobb i Norsjö kanske jag var på 7-8 jobbintervjuer. Jag minns inte utantill hur många sökande de hade, men jag minns att min första intervju som webbadministratör i Nybro kommun hade kanske 70 sökande och jag visste knappt vad jag gav mig in på. Sen var det även jobbet i Östhammar. Vanligt var att de flesta jobb hade omkring Nybros siffror eller mer – och då sökte jag nästan bara till småkommuner. Östhammar däremot hade väldigt få, om jag inte minns fel kring 20-30. Anledningen upptäckte jag i en uppgift jag fick inför intervjun – i kommunen ligger ett kärnkraftverk och en del av arbetsuppgifterna var att informera om arbetet med slutförvaringen. Alltså – jobb som verkar läskiga är vi nog mindre villiga att söka till.
När jag sökte jobb till Norsjö kommun var det cirka 20 ansökande till detta. Ett nästan ett år långt mammavikariat i en liten inlandskommun i Västerbotten. Kanske inte så konstigt att få sökte – det ligger i en liten kommun ganska långtifrån allt annat. Att det var ett mammavikariat bidrog nog också – antingen måste man bo på pendlingsavstånd eller så måste man vara redo att flytta. Så det är logiskt.
Om vi sedan går vidare. Jag var på jobbintervju i både Jokkmokk och Pajala – småkommuner i Norrbotten som ligger långt norrut – cirka 30 respektive 40 sökande för vardera tjänst. Båda informatörstjänster, den första tillsvidare och det andra ettårigt med möjlighet till förlängning. Bättre arbetsvillkor med andra ord men samhällena i sig är ännu mer otillgängliga – svårt att ta sig dit och långt till närmaste större stad. Både hade meriterande om man pratade något minoritetsspråk, exempelvis samiska eller meänkieli (tornedalsfinska). Speciellt Pajala förvånade mig med att ha dubbelt så många sökande på tjänsten som Norsjö. Pajala är knappast en akademikerstad, utan en gruvstad. En gissning är att tillsvidareaspekten lockade. Sen i Pajala kan jag gissa att folk har sökt jobb som bor på finska sidan, vilka pratar svenska och minoritetsspråk.
En intervju i Luleå hade cirka 50 sökande för totalt sex tjänster – ovanligt många platser för att vara i norr. Detta låter mer logiskt eftersom Luleå ändå är en större stad med cirka 70.000 i kommunen.
Sen har vi två jobb jag sökte i Skellefteå – en administratör/informatör och en informatörs-tjänst. Cirka 70 respektive 32 sökande. De 70 sökande kan bero på att det var en delad tjänst och fler med administrativ bakgrund sökte till den tjänsten. Däremot – att en tillsvidaretjänst som informatör på heltid fick 32 sökande tycker jag är konstigt. Ett långsiktigt jobb med bra arbetsuppgifter i en stad av lagom storlek – och knappt fler sökande än i Jokkmokk. Skellefteå är en kommun också på cirka 70.000.
Det jag drar som slutsats är att större kommun inte automatiskt innebär fler sökande på tjänsten. Utan faktorer som hur lång tjänsten är och inriktningen spelar roll. Om vi däremot jämför med storkommuner som exempelvis runt Stockholm (som är mycket större) vet vi att storleken spelar roll – det finns nog nästan inte en tjänst där som inte har flera hundra sökande.
Ett svar tror jag att jag fick i samband med en till jobbintervju i Umeå. 90 sökande på en heltid tillsvidaretjänst som informatör/webbredaktör. Ovanligt många för att vara i norra Sverige. Och nästa tjänst jag sökte till – ateljist i Umeå – hade hela 272 sökande. Helt sjukt många för att vara i norra Sverige. Vad har dessa två jobb gemensamt? Båda är heltid tillsvidare, men framförallt är de inom privat sektor, den ena på resebolag och den andra på en reklambyrå. Min slutsats här är att de som söker jobb kanske hellre söker sig till privat sektor på grund av det högre löneläget? Samtidigt – vi som är arbetslösa – kan vi göra så stor skillnad mellan jobben? Ett jobb är ett jobb, trots allt. Är arbetssökande så petiga?
Hade varit intressant att se en undersökning på detta, kanske finns det redan någon. Vad tror ni – vad har ni sett för mönster i hur folk söker jobb?
Jag är en person som gillar att tänka i nya banor och komma på nya idéer. Som det här med att söka jobb exempelvis. Att söka jobb är för de flesta (och för mig) en ganska traditionell procedur. Jag hittar en intressant annons i Platsbanken, skriver ett proffsigt personligt brev och ett cv – allting snyggt designat och anpassat till varje tjänst. Ibland kommer jag på intervju. Ibland blir jag den sista personen som väljs bort innan anställning. Jobben söks av alltifrån 20-100 personer (men oftast i den undre kanten eftersom jag vill jobba och verka i norra Sverige).
Någonting jag upptäckt med tiden är att det inte räcker med en grym ansökan. Oavsett hur bra mitt brev är och hur proffsigt mitt cv ser ut så tycks det försvinna i mängden. Kanske för att jag inte har fem års erfarenhet inom mitt område.
Det är där jag fastnade lite – tills jag insåg att jag som grafisk formgivare och textskribent har en massa andra verktyg till förfogande. Om jag vill visa vad jag kan – då kan jag inte göra som alla andra. Därför valde jag att gå ett steg längre och ifrågasätta hur hela jobbansökan ska se ut. Det jag kom på var – varför inte visa vad jag kan genom en slags broschyr/berättelse om mig själv? Det visar både min idérikedom, mina kunskaper inom textproduktion och min grafiska förmåga.
Jag hittade ett format och jag gjorde ett manuskript – över vilken typ av bilder jag vill ha och vad de ska berätta om mig. Jag lånade min bror och ett kontor över en kväll där vi skapade en portabel fotostudio för att ta dessa bilder.
Resultatet blev någonting jag har valt att kalla för “Pekbok”. Jag har försökt inspireras av det ett enkelt språk som med korta meningar och få ord förklarar vem jag är. Här nedan kan ni se ett urval av bilderna och min pekbok. Jag blev väldigt nöjd med resultatet – vad tycker ni?
Den här tiden förra året, den femte november, hade jag nyligen blivit uppringd av någon på Norsjö kommun som tyckte att jag skulle komma på jobbintervju hos dem. Som tyckte att jag skulle packa en väska och gå på intervju på tisdagen.
Jag gick på intervjun utan att känna att jag gjorde särskilt bra ifrån mig. Samma kväll som intervjun hade de ringt min ena referens och dagen efteråt ringde de min andra. Dagen efter intervjun mitt på dagen hade jag blivit med mitt första längre heltidsjobb. Åter i Norrköping packade jag och mamma ihop lägenheten på ett par dagar. Drygt en vecka efter intervjun gjorde jag mitt inträde på kommunen.
Ingen hade nog en aning vad som väntade. Ytterligare en vecka senare var jag ensam på min post som informatör, något panikslagen. Men trots det lyckades jag med upptåget att bygga kommunens nya webbsidor (med hjälp såklart), bygga ut nätverket av webbredaktörer och införa ett större fokus på tillgänglighet. Bättre information till medborgarna och bättre information till medarbetarna. Och mina förändringar och förslag ledde till många andra viktiga förändringar. Det krävs inte mer än nio månader för att göra ett bestående intryck.
Tyvärr är det så med mammavikariat – de tar ju slut till slut. Men den erfarenhet jag har fått där har varit ovärderlig för min karriär. När jag tidigare sökte mer än tvåhundra jobb och hade 7-8 intervjuer har jag nu sökt kanske 30-40 jobb och gått på 4-5 intervjuer. Heja oddsen! Med andra ord finns det chans för den som vill ha en kommunikatör.
När man som jag har vanan inne att sitta och leta efter jobb finner man till slut att de flesta kommunikationsjobb tyvärr finns i södra Sverige i storstäderna. Framförallt i Stockholm. Det kan kännas lite hopplöst när jag sitter i Skellefteå och inte har någon ambition att någonsin flytta till Stockholm. Jag vill helt enkelt inte dit:
Det är extremt många personer som söker till dessa jobb.
Alla som redan bor i Stockholm och alla som vill flytta dit. Före mitt informatörsvikariat var det inte ovanligt med 2-300 sökande på en tjänst. Och många är extremt erfarna och specialiserade.
Det är svårt att hitta bostad.
Jag vet alltför många vänner som har flyttat runt i rivningskontrakt, tredje hand, ibland andra hand.
Det tar längre tid att ta sig från ena sidan Stockholm till den ena än att exempelvis köra till närmaste större stad i Norrbotten/Västerbotten.
Vi köar inte i 10km/h. Vi köar i 90km/h.
Det finns knappt någon natur.
Inga snötyngda tallar på vintern, inga stora härliga skogar att vandra i.
Fördelen med att bo i Norra Sverige är att det är färre som söker på varje jobb. Det är färre som är beredda att flytta norrut. På några jobb jag har sökt och varit på intervju på var det mellan 20-40 sökande. I Skellefteå något fler, kanske 60-70 sökande. Tyvärr finns konkurrensen även här, men vi är många färre som slåss. Samma sak är det med småstäder i södra Sverige. Färre vill flytta till Säffle än till Göteborg. Det är betydligt lättare att hitta bostad också. Med lite trixande hittar du lätt en ganska billig hyresrätt eller bostadsrätt. Därför – var inte rädd för att söka jobb på mindre orter du som är nyutexaminerad eller inte har hunnit skaffa någon familj ännu. Det är inget fel på norra Sverige oavsett vad alla fördomar säger.
Därför satsar jag på Skellefteå. Det är en stad jag vill bo i, 70.000 i kommunen är inte fy skam. Det målet kommer allt närmare eftersom det snart börjar bli dags att flytta dit. Det finns en lägenhet som står redo och jag är jättepepp på det. Mitt nästa steg är att höja mitt jobbsökande ett snäpp och börja göra spontanansökningar till företag som kan tänkas behöva kommunikationshjälp. Känner du någon? Säg gärna till.
Någonting som är oerhört viktigt när man inte har ett arbete att gå till är att skaffa sig rutiner och saker att göra. Denna sista vecka har jag tillbringat i Skellefteå som inneboende hos min mor, detta då arbetslösheten i en inlandskommun på 4300 invånare känns sådär lockande. Möjligheterna är större i en större stad.
Min nya rutin är att cykla till universitetsbiblioteket och sätta mig där och arbeta med olika projekt. En av mina personliga projekt är att läsa mer facklitteratur för att utveckla och fördjupa mitt kunnande. Jag har börjat med att läsa böcker jag själv äger, som jag av en av en anledning inte läst särskilt noggrant.
Den bok jag nu senast har läst är Marcus Gärdes bok “Typografins väg”. Vi hade Marcus Gärde som föreläsare på min utbildning och han var mycket intressant. Efter föreläsningen fanns möjligheten att köpa boken, någonting som många gjorde, inklusive personlig hälsning. Idag på GDK har jag förstått att den är kurslitteratur och att Marcus Gärde hållit i princip sadistiska workshops med studenterna under första året.
Hursomhelst – boken. Boken är mycket. Rubriker säger typografi men det är så mycket annat också. Guide till morgondagens typografer – det är undertiteln. I några sammanfattande kapitel tar den upp saker jag har läst under min kandidatutbildning: färglära, historia om mediernas uppkomst och en hel del annat. Den tar dock inte upp det vanligaste inom typografin – vilka olika slags teckensnitt det finns o.s.v. Vilket gör att jag kan tycka att Guide till morgondagens typografer känns missvisande – det framgår inte att detta inte är en grundbok. Jag ser snarare boken som en fördjupningsbok.
Jag gillar kapitlet om layout – som på ett enkelt sätt visar upp hur det fungerar med proportioner, hierarki och liknande i design. Detta på ett sätt som nästan vem som helst kan förstå, genom att jämföra det med musik och toner. Ett utmärkt stycke att gå tillbaka till och fundera över när jag sitter och designar och har fastnat.
Det som har gjort mig något rädd för att läsa den är att den är väldigt uttömmande i fråga om grids och layout. Sida upp och sida ned med olika grids, hur man gör grids, hur man matematiskt räknar ut olika grids, proportioner m.m. tills jag är helt bortvillad. Och det blir jag också, hoppar tyvärr över en hel del sidor av den anledningen. Däremot kan jag tänka mig att en del av det är intressant i efterhand, att använda som uppslagsverk att kolla på. Jag tycker också det är intressant att grids är någonting som egentligen har använts i flera tusen år före kristus.
En av behållningarna med boken är i mina ögon språket. Det är på sina håll mycket poetiskt och vackert, och som poetissa lockas jag av detta att läsa vidare. Som grafiker är boken en fröjd för ögat att läsa med vilsamma vackra teckensnitt i all sin enkelhet. Han skriver i boken att egentligen är det få som tänker att njuta av en vacker trycksak på det sättet. I formgivning handlar det ju mycket om att bara se till att läsare inte tänker på hur texten ser ut. Ungefär som att nyhetsläsare inte ska störa nyheterna, bara förmedla dem. Det är ju trots innehållet som är huvudsaken.
Detta är definitivt en bok jag kommer att behålla, för att kunna använda som ett litet uppslagsverk och också för att ha en vackert formgiven bok att titta på.
När man som jag söker arbete är det ibland svårt att hålla motivationen uppe. När företagen inte ringer om intervjuer och intervjubeskeden dröjer. Jag vet att jag har breda kunskaper som någon lyckligt företag därute kan ha stor nytta av – det gäller bara att hitta det företaget. Oavsett om det är ett offentligt eller privat företag. Oavsett om det kommer ta lång eller kort tid för mig att hitta dit.
Någonting som hjälper för motivationen är att göra mål för sig själv. Det kan vara stora eller små mål och planer hur man ska ta sig dit, men det hjälper att få en att känna att man faktiskt har gjort någonting bra. Att kunna göra ett kryss i listan. I mitt fall har jag gjort en jobbdagbok. Där skriver jag upp varje dag vad jag gör för att komma närmare att hitta ett jobb. Jag har även skaffat en jobbsökarkompis. Någon inom mitt fält att bolla jobbansökningar med och hur man gör för att söka jobb.
Ett av mina mål är att göra den här perioden av arbetslöshet till någonting som räknas. Att lägga ned tid på saker som annars inte blir gjorda – exempelvis den där romanen jag alltid velat skriva och de där dikterna som legat och skvalpat i bakhuvudet. Jag har även bestämt mig för att använda tiden för att utveckla mig själv på olika sätt. Fysiskt i form av förbättrad hälsa och karriärmässigt genom att vidareutbilda mig inom mitt eget område. Socialt genom att ägna mig åt olika sociala aktiviteter i Norsjö och Skellefteå.
Det hjälper också att ha stora mål. Ett stort mål kom bara häromdagen när det visar sig att jag och min bästa vän Kristin troligen i slutet av året kan få flytta in i en egen bostadsrätt i Skellefteå. Detta ger oss nämligen båda två varsitt mål – att fokusera vårt jobbsökande på Skellefteå. Detta innebär för min del att ta reda på nya sätt att söka jobb och inte bara ägna mig åt Platsannonser. Så om det finns något företag därute som har för mycket att göra och behöver en kommunikatör så står jag till förfogande.
