Poetryvision Song Contest

Efter att ha bevistat två Poetry Slam-SM och deltagit i ett antal tävlingar samt sett många melodifestivaleurovisionrelaterade tävlingar har jag konstaterat en sak. Poetry Slam och Eurovision Song Contest är i grund och botten samma sak. I alla fall finns det stora likheter mellan den discoglittriga musiktävlingen och den lite mer skitiga och ovårdade poesitävlingen.

Båda evenemang har ursprungligen en grund i kulturen – den ena i musik och den andra i poesi, dessa sammanfaller också ofta men  inte nödvändigtvis i Eurovision-sammanhang. Man vill skapa ett intresse för kulturen, vill göra oss till engagerade tittare/lyssnare som i sin tur engagerar sig i verksamheten. Hur gör man då detta? Jo, genom att göra det hela till en tävling.

För att ta sig till den stora finalen krävs att man tar sig igenom en eller två deltävlingar följt av en final – vilket  gör att man sedan får representera sin stad/region/land. På detta sätt försöker man vaska fram de vassaste bidragen. Men betyder det nödvändigtvis att vissa bidrag är bättre än andra?  Går det att säga att Karin Boyes ”Visst gör det ont…” är bättre eller sämre än Kristina Lugns senaste diktsamling? Den personliga smaken regerar, majoriteten avgör, men det är inte alla som får göra sina åsikter hörda. Tävlingen gör det extra spännande men det gör också att leken blir desto mer allvarlig. Dåliga poäng kan ge upphov till sura, ledsna och arga miner – för det är svårt att inte ta det personligt.

Båda evenemang pågår under en specifik period, varje år på olika platser och har både lekledare, tävlande, publik och jury.  En stor skillnad är att den ena tävlingen visas på TV framför miljontals tittare på bästa sändningstid medan det andra bevistas av hundratals besökare på en teater eller annan kulturscen under fyra dagar. Det kan bero på inriktningen – poesi anses ännu idag som något högtidligt och svårförståeligt av många, man har fördomen om att det bara är för kultureliten.  I Eurovision finns inte heller några krav på att texten ska vara skriven av den som framför den.

Men ändå – är skillnaden verkligen så stor? Vad är det som hindrar SM i Poetry Slam från att bli ett TV-sänt evenemang? Tänk dig själv en framtid med SM i Poetry Slam på en direktsänd gala med kändisar på scenen, där publiken ringer in och röstar. Poetry Slam- poeter har redan synts på TV i exempelvis programmet Spoken Word – tyvärr med låga tittarsiffror. Å andra sidan skulle evenemanget då tappa en del av sin charm – småskaligheten och känslan av ”vi är en enda stor familj”. Frågan är dock – vad är det som Eurovision har som inte Poetry Slam har, som gör att folk vill se det hela på TV? Är det för lite glitter och glamour? Är det de känslospäckade inom poesin, att folk helt enkelt inte vill bombarderas av känslor, tankar och riktiga ord istället för allmänt skval?

Poetiska evenemang

Jag har tidigare skrivit om SM i Poetry Slam och har dröjt med bilderna så därför beslutade jag mig för att lägga upp ett par av de jag har tagit. Ursäkta de något dassiga färgerna. För att se flera bilder jag har tagit kan du kika på:  http://thepinkprincess.bilddagboken.se

Dödsstjärnan - mina vänner som tillsammans har en poesigrupp.

Henrik Bergkvist - vinnaren av improesigrenen

Jurygrupper - så kan de se ut!

Hallandslaget framför ett teampiece, ett gruppframträdande.

Vår publik.

Mer publik och vänner.

Lusten

Mitt i all den där melankolin finns någonting annat, någonting  fint som skiner igenom. Jag tar på mig vita ljusa kläder och då känns det lite bättre att andas.

Kanske är det det som gör det, eller kanske är det bara insikten om att jag har gått vidare och det känns inte så jobbigt som jag trodde. Det är fint med kaka och prata lite med folk man känner och höra på bra musik (lyssna här det är helt fantastiskt). det är fint att bli inbjuden på någon slags spontangrillfest av sina vänner. Det är fint att ha vänner, allting bleknar när man har fina vänner. Och jag kan fortfarande minnas känslan av hur det var innan, därför betyder det så mycket mer.

Någonstans där en insikt om att jag vill hem igen så jag kan få sätta mig och skriva. När jag tittar i TV-tablåerna hittar jag ingenting lockande utan tänker att jag ska skriva på min roman igen istället. Att jag vill skriva, att jag känner lust att skriva igen, det är fantastiskt. Att jag vill borra ned mig i min roman och verkligen lära känna karaktärerna, bygga dem och bygga en fantastiskt historia.

Luften utifrån för med en doft av pannkakor.

Årets högtid

Jag sitter i min lägenhet igen och undrar hur det egentligen gick till. Hur konstigt det känns att gå på Norrköpings gator igen, att inte spatsera längs Fyrisån eller dricka vin nedanför domkyrkan. Att inte sova fem personer inträngda i ett litet rum eller att äta frukost på ett vandrarhem med andra poeter.

Det jag insett under evenemanget är att Poetry Slam är min religion och SM är det stora tältmötet som min religion anordnar som samlingspunkt för alla troende en gång om året. Alla tävlande är mina medtroende, alla MC:s och underhållare är mina präster, pastorer och predikanter. Vi tillber den stora Gud som är språket och kreativiteten. Vi har deltagit i ett antal olika ceremonier där vi dyrkat poesin och sjungit våra högst personliga psalmer inför de som vill höra.

SM är en familjehögtid, en högtid för den brokiga skara människor som utgör den  så kallade Slam-familjen. Och på många sätt är det en familj. Vi möts inte särskilt ofta och när vi väl gör det innebär det mycket kärlek men också familjegräl. Sedan är vi lättade över att åka åt varsitt håll efter några intensiva dagar men saknar kärleken och längtar redan då tills nästa möte. Under SM i Poetry Slam är jag ett barn i familjen tillsammans med andra, så olik alla men med så mycket gemensamt. Kanske inte förståelse men ibland mer förståelse än än från andra och en delaktighet i någonting större.

Resultatet är jag nöjd med, jag gjorde bra uppläsningar och kom på 39:e plats av 48. Som bäst kom vår Anna som kom på en 20:e plats, Jon kom på 2:a plats i improesin och vår kära Dödsstjärnan vann tävlingen i triathlon. Vi hejade även ivrigt på f.d. östgöten Vilska som tog en fjärdeplats i den individuella tävlingen och vann lagtävlingen med sitt Malmö-lag. Vinnarna var värdiga, klassen på poesin var hög och det var fullsatt nästan alla dagar. Därmed har det varit ett fantastiskt SM fyllt av nya historier att berätta. Nästa års SM går av stapeln på Gotland, vilket jag självklart ser fram emot.

Det jag inte är nöjd med var det som hände någon gång från torsdag eftermiddag till natt. När vi återvände hem till rummet den natten var dörren till rummet olåst och vi upptäckt till vår förskräckelse att min datorväska med dator, adaptrar, tågbiljetter, samt Annas dator, systemkamera och Johans mp3-spelare och rakapparat var stulna. Tjuven/tjuvarna kom troligen in genom fönstret då det fanns ett skoavtryck i fönstret. Fönstret ligger på andra våningen men cirka 1,5 meter under finns ett tak man kan gagna sig av. Vi polisanmälde det hela men chansen att återfå sakerna är små.

Den intensiva veckan har ersatts av ett stort ”vad nu?” och plötsligt är det inte självklart vad jag nu behöver fylla mina dagar med. Nu är det meningen att livet ska återgå till sin trista vardagslunk men jag känner mig inte riktigt redo att lämna känslan. Känslan av gemenskap, inspiration och delaktighet vill jag ska sitta i länge.

En fotografisk miniturné

Vad som skulle ha blivit en lugn och ensam Valborg förvandlades plötsligt till tjugofyra timmar fart och fläkt med mina vänner i den feministiska Kören Stön. Ett telefonsamtal och fyrtio minuter för att ta på mig kläder och sminka mig, sedan satt jag på pendeln och bussen iväg mot Motala där de skulle uppträda. Vi tittade på elden och hade en finfin förfest på bussen till Linköping. Detta ledde till att jag valde att stanna i staden och gick med i mitt allra första 1:a maj-tåg vilket var spännande.

Smart som jag var tog jag kameran med mig och fick många intressanta fotografier. Jag fick chansen att vara vad som i min fotokurs kallas observerande och interagerande fotograf, dels att observera kören och fotografera dem medan de inte såg, men även att vara en i gänget. Jag inser att jag har mycket att lära mig, bland annat om vad som är bra ljus och inte men det känns lite som att jag ändå börjat få en känsla för fotografi.

Två av körens tuffa brudar. Gillar verkligen hur de posar och blickarna.

Hela gänget är samlat precis efter uppträdandet. Lite cd-omslagskänsla kan jag tycka.

Förberedelser i logen inför föreställningen. Målning av tatueringar, mustacher m.m. Gillar att alla tittar åt olika håll, verkar lite fundersamma och så.

Svartvitt

Som en del i min fotografikurs har vi fått i uppgift att göra om ett foto från färg till svartvitt. Vet ännu inte om detta är mitt slutgiltiga resultat men ni kan i alla fall få se ungefär hur det är tänkt. Tjejen på bilden är min f.d. arbetskamrat från Sommardesignkontoret, Katarina.

Katarina före retusch

Katarina efter retusch

Katarina efter retusch

Katarina före retusch

Fotografiuppgift 1

Nu har det hunnit gå ett tag sedan jag skrev sist, men det beror mycket på att energin inte är på topp. Jag har arbetat med skoluppgifter, bland annat slagits med den fotokurs jag läser på distans i Jönköping där vi skulle fotografera två näringsverksamheter och kommunicera vad vi tänker om dessa. Nu när jag är klar och har lämnat in uppgiften tänkte jag att det kan vara på sin plats att visa upp dessa bilder. Inga större bearbetningar är gjorda eftersom kursen handlar om komposition och liknande snarare än om bildbehandling. Kommentera gärna om du känner för det!

St. Johannes Kyrka, Norrköping

Stadsbiblioteket, Norrköping

Att arbeta sig framåt framtiden till

I tisdags var jag på ytterligare en jobbintervju, denna gång i Trosa, en liten småstad vid kusten. Jag lyckades komma i tid (tåget var bara sent på tillbakavägen till Norrköping) tyckte jag fick bra kontakt under intervjun (eller intervjuerna, den var uppdelad i två delar med olika människor närvarande) men det är alltid svårt att veta hur någon annan upplever en. Det är också lätt att vara efterklok, ”jag kanske borde sagt sådär istället”. Beskedet väntas i alla fall närmare slutet av månaden och jag hoppas verkligen att det leder någon vart. Studera i all ära, men nu vill jag faktiskt ut och göra saker.

De flesta av mina frilansuppdrag är just nu färdiga, men jag har ett längre projekt utan deadline som jag tänker ta itu med i helgen. Jag har också  fått ett nytt projekt på gång, att göra en hemsida/blogg åt en duktig musiker, något som ska bli roligt.

Studierna lunkar på,  i veckan har jag lekt mycket med kameran, gått på promenader och försökt ta intressanta bilder. Ett experiment var bland annat att leka med rörelseoskärpa. Jag släckte ned och täckte för i lägenheten, smällde av kameran och gick fram och satte mig framför den, vilket blev ett ganska intressant resultat:

Annars har jag försökt komma igång med min php-kurs, där en deluppgift är att göra ett så kallat ER-diagram, ett diagram över hur databaserna är tänkt att se ut. Eftersom dessa tabeller dock är lite tråkiga så bestämde jag mig för att göra dem i samma grafiska profil som jag ska använda till bloggen. Lite roligare kanske?

Kuppproduktion

Det krävs mycket arbete för att göra exempelvis en logotyp, det inser jag när jag väl är färdig med min andra logotyp någonsin. Denna gången var arbetsgivaren mer krävande vilket är både roligt och utmanande. Efter en hel del velande och diskussioner fram och tillbaka har jag nu blivit klar med mitt frilansprojekt för Kuppproduktion. Resultatet kan ni se på hemsidan i form av en ny logotyp och en del ändringar i hemsidedesignen med ny header, en riktig startsida och lite småändringar här och var. Här nedan kan ni även se det visitkort jag har gjort för företagets del. För er som inte känner till Kuppproduktion är det min vän Emil Åkerös företag som arbetar med kultur, HBT och lite annat. Vi har ett samarbete helt enkelt.

Visitkort Kuppproduktion