Kategori: Poetiskt

Pendlarliv

Nytt år, ny start, nya chanser. Det där med nyår blir mindre och mindre för varje år, mest en gräns mot någonting annat. För min del innebär det nya året ett annat slags liv. Ett pendlande liv. Upp 05.30 och ned i säng kl.22.00.

Jag har precis tillbringat första dagen på mitt nygamla jobb i Norsjö kommun. Ny tjänst på samma arbetsplats med samma människor. Den absurda känslan av att återvända. Vandra i samma korridorer, men med nya arbetsuppgifter och nytt ansvar. Gamla kamrater som hejar glatt och överraskat. Ännu är allting lite osäkert, exakt vad som ska göras, hur det ska se ut och när det blir klart. Men jag har tre månader säkerhet, tre månader av arbetskamrater och någonstans att vara på dagarna. Tre månaders säkerhet är bättre än ingen säkerhet.

Jag märker att jag börjar växa upp, med en längtan efter en fastare tillvaro och utan ständiga flyttar och växelverkan mellan jobb och arbetslöshet. Världen runtomkring mig förändras.

Tillgänglighet, webb (och lite poesi)

Nu när det är Kärleksvecka försöker jag på så många intressanta aktiviteter som möjligt – bara för att passa på när det händer någonting. Jag tror det är viktigt, om inte annat för att vidga sina vyer och för att inte bli komplett tokig.

I onsdags valde jag att gå på en föreläsning som hölls av Entreprenörscentrum, som hjälper egenföretagare i Västerbotten med stöd av olika slag. Presentationen av centrumet gjorde mig också sugen på att starta upp på riktigt – skaffa mig ett riktigt företagsnamn och hitta ett fint kontor i Norsjö där jag kan sitta och webbdesigna eller göra trycksaker.

Den utlovades att vara en intressant föreläsning och det var den onekligen. Lars-Göran Wadén är en man som har jobbat som telefonist, journalist och nu slutligen som föreläsare – som reser runt och pratar om tillgänglighet och hur det är att inte kunna gå. Jag har tänkt en del på webbtillgänglighetsfrågan i och med vår nya webb och jag har även en del broschyrer i ämnet. Det var dock inte så mycket fokus på det utan en hel del på den fysiska miljön. Om hur vi ser på den som har en funktionsnedsättning.

Det mest intressanta är att vi kallar människor handikappade. Ett handikapp blir det först när personen råkar in i en situation den inte kan hantera. Exempelvis om jag skulle sättas in som ekonomichef – jag skulle vara helt handikappad. Om samhället vore tillgängligt för alla så skulle det inte finnas några handikapp. Den viktigaste punkten var att kunna bli sedd för den man är, en människa precis som andra, att vill bli behandlad som alla andra. Inte att behöva gå på en särskild toalett ett gå till en speciell entré. Om man har ett funktionshinder finns en särskild toalett för det, är inte det diskriminering? Om någon hade satt en bild att bara mörkhyade fick gå på den toaletten, då hade det varit rasism och straffbart. Men funkisar har inga rättigheter på det sättet. Men en lag är på gång som kommer att göra otillgänglighet straffbart. Tragiskt att det ska behöva gå så långt.

Inne i föreställningen var det någonting som kändes bekant i hur han framförde sin föreläsning. Det var lite som en föreställning, den var väldigt scenisk och han använde sin röst mycket på ett sätt som var mycket berörande. Någonstans slog det mig att jag måste fråga om han har hållit på med scenpoesi. Vilket jag gjorde – och fick reda på att han har tävlat i Poetry Slam, bland annat Borås Open men utan några större framgångar.

– Vet du vem Ingela Wall är? undrar han.
– Ja! Vi har turnerat med henne och Emil Jensen med vår  skrivarklass.
– Hon gick i min skrivarklass i Gävle.
Världen visade sig vara otroligt liten, en slammare i Norsjö! Det var trevligt att kunna prata om mitt intresse med nån som vet vad det innebär. Dessutom en slammare som känner samma människor som en själv. Detta tillsammans med Nyfiket i måndags gjorde mig väldigt sugen på att ge mig in i SM. Inte för att jag har någon egentlig chans men i alla fall för att få uppträda med poesi på scen. Någonting jag saknar med det lilla Norsjö!

Poetry Slam har väckt intresset för en sovande konstart

I ett debattinlägg på Uppsala Nya Tidning förklarar fristadsförfattaren Anisur Rahman att Poetry Slam är döden för poesin. Det är oförenligt att skriva poesi och att framträda med sina texter, trots att poesin föddes ur det muntliga. Det dödar språket och det dödar musiken i poesin, menar han. Kontentan är att om man håll på med Poetry Slam kan man aldrig bli en ”sann” poet.

Vad han dock inte tar upp är det faktum att Poetry Slam tvärtom har återupplivat den slumrande konstarten. Ungdomarna suckade när det var poesi på schemat. Vi matades med 1800-1900-talsdikt som inte var relevant för vår generation och de flesta i min klass trodde att all poesi var sådan. Tråkig och skriven för en liten klick människor. För den lilla skara som skrev var poesi någonting man gjorde på sin kammare eller dagbok. Under min generation började man publicera sig själv på  hemsidor som Sockerdricka eller Lunarstorm. De nutida poeterna visste vi ingenting om och hade vi vetat någonting hade vi lärt oss att poesi inte var populärt bland kreti och pleti. Poesi var någonting för en minoritet intellektuella.

Vad hände sedan? Ja, Poetry Slam hände. Bob Hansson hände. Emil Jensen hände. Navid Modiri hände. Daniel Boyacioglu. Johannas Anyuru. Måste jag nämna fler exempel på poeter som har blivit kända delvis genom sin medverkan i Poetry Slam? Poeter som har deltagit i evolutionen som gjort poesi folklig. De skriver poesi som folk läser och vill lyssna på. Som till och med UNGDOMARNA läser. Poesin inspirerar dem till att fortsätta läsa annan poesi. Helt plötsligt skriver folk poesi själva. Vissa av dem till och med ställer sig framför främlingar och kastar ut sitt hjärta för allmän beskådan. Det finns ingenting som Poetry Slam. Det finns ingenting som slår kicken när man står på scen eller väntar på poängen.

Rahman skriver att det är oförenligt att vara en ”sann” poet och att samtidigt uppträda med poesi. En ”sann” poet har inte tid med petitesser som att stå på scen. Det går dock utmärkt ihop eftersom poesi ursprungligen är till för scenen, inte för boksidorna. Idag har vi dessutom större krav på våra poeter – vi vill att de gör framträdanden. Jag själv har personligen varit på diktläsningar av ”sanna” poeter och jag förstår inte tjusningen. Inget framträdande, ingen inlevelse, bara ord som läses på ett tråkigt sätt. Hur ska jag kunna bli berörd om inte själva poeten är berörd eller vill beröra oss? Det räcker inte längre med bara orden. Och det här är ingenting negativt, tvärtom. Det kallas för utveckling.

För Rahman verkar det finnas en ”sann” och en ”falsk” poet. Det finns en rätt väg och en fel väg, vägar som han har bestämt. Men vi människor är alla individer och har rätt att bestämma själva vilken poesi som vi gillar mer eller mindre. Det finns ingen poesi som är mindre värd än någon annan, som är mer ”sann” än någon annan. Jag har full rätt att tycka att Solja Krapu är bättre än Edit Söderholm. Hur kan poesi som inspirerar andra till att skriva någonting vara någonting dåligt?

Inte heller finns det någonting som säger att jag inte kan utvecklas genom att läsa och skriva scenpoesi. Som skribent ska man självklart läsa många olika typer av texter men det finns ju även variationer och saker att lära sig från scenpoesin. Att säga att det inte finns känslor i Poetry Slam kan man bara säga om man inte har varit på tillräckligt många. Varför kan inte en ”sann” poet vara komisk? Humor och skratt är i högsta grad känslor och kan påverka många människor, precis som dikter som får dig att gråta. Det finns mängder av ”sanna” poeter som skriver komiskt. Det finns många exempel på dikter som svämmar över av känsla. En av de jobbigaste dikter jag har skrivit handlade om min vän och jag började nästan gråta varje gång jag läste den. Vem kan påstå att det inte ligger känsla bakom det?

Med Poetry Slam och genom andra samtida poeter har det kommit en ny slags poesi – den som inte strävar efter att vara komplicerat. Den som inte strävar efter att skapa så svåra symboler och mystik så endast ”experterna” kan ta till sig den. Poesi kan förmedla känsla utan svåra metaforer, på det sättet kan poesin bli mer direkt och ofta nå fram bättre än dikter av ”sannare” poeter. Poesi för alla, inte bara för de redan publicerade och de som läst litteraturvetenskap. Det är inte hos dessa som poesin gör nytta. Troligen kommer de även överföra poesiintresset på nästa generation.

Så varför säga att Poetry Slam dödar poesin? Det har ju just återuppväckt oss.

en annan vinkel härifrån

benen borde åtminstone stå
kanske till och med springa gå
men sitter sig istället lealösa
medan andras fötter flyttar jobb
köper bostadsrätter i centrum
och planerar för samboskap

benen borde börja gå snart
peka åt något annat håll än inåt
de behöver bli vinklade härifrån
till någon annan fast plats
där rötter finns att trassla in sig i

tårna gräver sig nedåt betongen
ofrivilligt krafsande i studentrummet
bland blocket-billy och ikea-skräp
för det finns inget annat sätt
hellre gräva där man sitter
det är åtminstone en rörelse

men andras fötter vinklar sig fint vidare
längs jordsand grusasfalt guldestrad
till nya ytor där de kan växa
till fotfasta grävfasta bofasta
och sådär härligt fotriktiga

fötterna borde kräva sig framåt men
vem har förlagt mina fotfästen
vem har stökat bort mitt fasta jobb
med betald fyraveckorssemester
vem har gömt min bostadsrätt och min stad
och sambon med fyra katter

kan inte en påstå att benen rör sig i motvind
för det finns inget drag inte en enda pust
fötterna trampar och hålet djupnar
snart når inte nedersta steget på repstegen

det är ett idogt jobb att vänta
på någon annans jord
på någon annans blåst
på en annan vinkel härifrån

Poetryvision Song Contest

1 kommentar

Efter att ha bevistat två Poetry Slam-SM och deltagit i ett antal tävlingar samt sett många melodifestivaleurovisionrelaterade tävlingar har jag konstaterat en sak. Poetry Slam och Eurovision Song Contest är i grund och botten samma sak. I alla fall finns det stora likheter mellan den discoglittriga musiktävlingen och den lite mer skitiga och ovårdade poesitävlingen.

Båda evenemang har ursprungligen en grund i kulturen – den ena i musik och den andra i poesi, dessa sammanfaller också ofta men  inte nödvändigtvis i Eurovision-sammanhang. Man vill skapa ett intresse för kulturen, vill göra oss till engagerade tittare/lyssnare som i sin tur engagerar sig i verksamheten. Hur gör man då detta? Jo, genom att göra det hela till en tävling.

För att ta sig till den stora finalen krävs att man tar sig igenom en eller två deltävlingar följt av en final – vilket  gör att man sedan får representera sin stad/region/land. På detta sätt försöker man vaska fram de vassaste bidragen. Men betyder det nödvändigtvis att vissa bidrag är bättre än andra?  Går det att säga att Karin Boyes ”Visst gör det ont…” är bättre eller sämre än Kristina Lugns senaste diktsamling? Den personliga smaken regerar, majoriteten avgör, men det är inte alla som får göra sina åsikter hörda. Tävlingen gör det extra spännande men det gör också att leken blir desto mer allvarlig. Dåliga poäng kan ge upphov till sura, ledsna och arga miner – för det är svårt att inte ta det personligt.

Båda evenemang pågår under en specifik period, varje år på olika platser och har både lekledare, tävlande, publik och jury.  En stor skillnad är att den ena tävlingen visas på TV framför miljontals tittare på bästa sändningstid medan det andra bevistas av hundratals besökare på en teater eller annan kulturscen under fyra dagar. Det kan bero på inriktningen – poesi anses ännu idag som något högtidligt och svårförståeligt av många, man har fördomen om att det bara är för kultureliten.  I Eurovision finns inte heller några krav på att texten ska vara skriven av den som framför den.

Men ändå – är skillnaden verkligen så stor? Vad är det som hindrar SM i Poetry Slam från att bli ett TV-sänt evenemang? Tänk dig själv en framtid med SM i Poetry Slam på en direktsänd gala med kändisar på scenen, där publiken ringer in och röstar. Poetry Slam- poeter har redan synts på TV i exempelvis programmet Spoken Word – tyvärr med låga tittarsiffror. Å andra sidan skulle evenemanget då tappa en del av sin charm – småskaligheten och känslan av ”vi är en enda stor familj”. Frågan är dock – vad är det som Eurovision har som inte Poetry Slam har, som gör att folk vill se det hela på TV? Är det för lite glitter och glamour? Är det de känslospäckade inom poesin, att folk helt enkelt inte vill bombarderas av känslor, tankar och riktiga ord istället för allmänt skval?

Lusten

Mitt i all den där melankolin finns någonting annat, någonting  fint som skiner igenom. Jag tar på mig vita ljusa kläder och då känns det lite bättre att andas.

Kanske är det det som gör det, eller kanske är det bara insikten om att jag har gått vidare och det känns inte så jobbigt som jag trodde. Det är fint med kaka och prata lite med folk man känner och höra på bra musik (lyssna här det är helt fantastiskt). det är fint att bli inbjuden på någon slags spontangrillfest av sina vänner. Det är fint att ha vänner, allting bleknar när man har fina vänner. Och jag kan fortfarande minnas känslan av hur det var innan, därför betyder det så mycket mer.

Någonstans där en insikt om att jag vill hem igen så jag kan få sätta mig och skriva. När jag tittar i TV-tablåerna hittar jag ingenting lockande utan tänker att jag ska skriva på min roman igen istället. Att jag vill skriva, att jag känner lust att skriva igen, det är fantastiskt. Att jag vill borra ned mig i min roman och verkligen lära känna karaktärerna, bygga dem och bygga en fantastiskt historia.

Luften utifrån för med en doft av pannkakor.

Årets högtid

Jag sitter i min lägenhet igen och undrar hur det egentligen gick till. Hur konstigt det känns att gå på Norrköpings gator igen, att inte spatsera längs Fyrisån eller dricka vin nedanför domkyrkan. Att inte sova fem personer inträngda i ett litet rum eller att äta frukost på ett vandrarhem med andra poeter.

Det jag insett under evenemanget är att Poetry Slam är min religion och SM är det stora tältmötet som min religion anordnar som samlingspunkt för alla troende en gång om året. Alla tävlande är mina medtroende, alla MC:s och underhållare är mina präster, pastorer och predikanter. Vi tillber den stora Gud som är språket och kreativiteten. Vi har deltagit i ett antal olika ceremonier där vi dyrkat poesin och sjungit våra högst personliga psalmer inför de som vill höra.

SM är en familjehögtid, en högtid för den brokiga skara människor som utgör den  så kallade Slam-familjen. Och på många sätt är det en familj. Vi möts inte särskilt ofta och när vi väl gör det innebär det mycket kärlek men också familjegräl. Sedan är vi lättade över att åka åt varsitt håll efter några intensiva dagar men saknar kärleken och längtar redan då tills nästa möte. Under SM i Poetry Slam är jag ett barn i familjen tillsammans med andra, så olik alla men med så mycket gemensamt. Kanske inte förståelse men ibland mer förståelse än än från andra och en delaktighet i någonting större.

Resultatet är jag nöjd med, jag gjorde bra uppläsningar och kom på 39:e plats av 48. Som bäst kom vår Anna som kom på en 20:e plats, Jon kom på 2:a plats i improesin och vår kära Dödsstjärnan vann tävlingen i triathlon. Vi hejade även ivrigt på f.d. östgöten Vilska som tog en fjärdeplats i den individuella tävlingen och vann lagtävlingen med sitt Malmö-lag. Vinnarna var värdiga, klassen på poesin var hög och det var fullsatt nästan alla dagar. Därmed har det varit ett fantastiskt SM fyllt av nya historier att berätta. Nästa års SM går av stapeln på Gotland, vilket jag självklart ser fram emot.

Det jag inte är nöjd med var det som hände någon gång från torsdag eftermiddag till natt. När vi återvände hem till rummet den natten var dörren till rummet olåst och vi upptäckt till vår förskräckelse att min datorväska med dator, adaptrar, tågbiljetter, samt Annas dator, systemkamera och Johans mp3-spelare och rakapparat var stulna. Tjuven/tjuvarna kom troligen in genom fönstret då det fanns ett skoavtryck i fönstret. Fönstret ligger på andra våningen men cirka 1,5 meter under finns ett tak man kan gagna sig av. Vi polisanmälde det hela men chansen att återfå sakerna är små.

Den intensiva veckan har ersatts av ett stort ”vad nu?” och plötsligt är det inte självklart vad jag nu behöver fylla mina dagar med. Nu är det meningen att livet ska återgå till sin trista vardagslunk men jag känner mig inte riktigt redo att lämna känslan. Känslan av gemenskap, inspiration och delaktighet vill jag ska sitta i länge.

Frälsningen är nära

Första regeln är att jag inte får prata om det.

Men.

Jag kan inte låta bli att göra det. Jag måste få skriva om min frälsning. Och om ni nu förväntar er frälsning av det religiösa kan ni däremot vända om i dörren och gå, för det här är mycket bättre än så. Det är bättre än droger, det är beroendeframkallande, underbart men utan den taskiga bakfyllan efteråt.

Det jag talar om är såklart det nya Facebook-fenomenet Dikt Club startad av min idol Navid Modiri. Ni vet han med bandet (Gudarna), 365saker.se, P3:s Frank och även Filmkrönikan. Hursomhelst fick han idén till att skapa en klubb som går ut på att poeter ”slåss” mot varandra, men hjälp av vadå? Ord – såklart. Det är en tävling i ordkonstnäreri, vem som kan komma på fyndigast sätt att äga den andra personen i matchen. Undertecknad är med i en match mot en främling. Jag har inte en aning om vad jag har gett mig in i, men det känns fantastiskt.

På två dagar har gruppen nästan tvåhundra medlemmar vilket är mycket för att vara en klubb som handlar om poesi. Främlingar slåss mot varandra. Människor som känner varandra slåss mot varandra. Det slåss med haikus, det slåss med sonetter och tvåradingar. Det slåss med rim och det slåss utan rim.

Om det här vore en sekt skulle jag gladeligen gå in i den och tappa omvärlden runt omkring. Så upphetsande är det.

Kulturnatten

Kulturnatten kom, gick och segrade. Ett impulsbeslut gjorde att min ena bror kom på besök i stan, det var mycket trevligt att visa honom stan och låta honom träffa mina vänner. I alla fall:

Vi i Kaosföreningen hade många aktiviteter, från 18 till nästan midnatt på Stadsmuséet plus ett tillfället 15-16 i Stadsbiblioteket i Norrköping (som jag missade). Först Poetry Slam, sen två releasefester Matildas och Martins böcker, en öppen scen följt av gruppoesi med Dödsstjärnan. Alla evenemang var välbesökta vilket värmer. Till vårt Poetry Slam var det fullproppat i Grå Huset och folk fick stå upp. Fframförallt var det helt nytt folk som vi inte sett på våra evenemang tidigare, vilket alltid är rolig som kulturutövare och föreningsmänniska. Jag valde att tävla och läsa upp en ny dikt, följt av en nyare klassiker.  Som vanligt fick jag låga poäng, runt 4- 5 från de olika jurygrypperna men valde som vanligt att inte bry mig om detta. Det blev snart klart för mig att det idag var humor som mest lockade jurygrupperna.

Detta kan jag tycka är tråkigt, att det är oftast är humor som går hem. Jag förstår, det som är roligt är det som människor minns och vill minnas. Man vill nog ogärna bli påmind om ångest och andra negativa känslor.
Jag försöker komma tillbaka till mitt skrivande och skriva från hjärtat och försöka få ned känslor i dikten men uppenbarligen träffade jag inte någons strängar tillräckligt mycket och jag undrar vad som krävs för att poesin ska träffa rätt. På ett sätt är jag inte intresserad av att bli bäst eller vinna SM i Poetry Slam men respons är alltid trevligt att få ibland. Jag vill tro på att Poetry Slam även i framtiden ska finnas, att det ska vara till för alla typer av poesiskrivande människor men det blir allt tydligare att det är svårt att komma ifrån likriktningen. Vi influeras och inspireras av varandra.

Jag tänker inte använda den mall som en hel del poetryslampoeter har idag, jag har försökt och det fungerade inte. Även om jag levt med poesi och Poetry Slam i många år nu och inte kan leva utan det kan jag inte låta bli att ibland tröttna på fenomenet. Vart finns alla duktiga poeter, de som sitter hemma framför datorn och sedan lägger dikterna i byrålådan? Det är er jag vill blåsa liv i…

Vaknade med en fin känsla

1 kommentar

Det var som på film, det var som på 1800-talet.
Det var fest, jag hade min finaste klänning, jag stod och pratade med min familj i en liten cirkel.
Någonting fick mig att vända mig om och titta mot ingången,
jag såg dig. Jag såg dig våra ögon möttes lite för länge.
Jag återvände blicken men kände dina ögon kittla mig i nacken när du
kom fram till oss och började tala. Jag sa ingenting men
vi tittade på varandra och jag visste att vi båda visste.
Jag visste att det var du.