Frågor

Under de sista åren har mitt skrivande skett allt mer sporadiskt. Från att i början ha varit en besatthet, en storm, till att ebba ut och ta slut. Till att börja om igen och sedan kännas som ett litet djur som sitter på axeln och viskar. Kom igen nu. Du borde. Du borde ju. Flera följetonger och ett tjugotal dikter per år blev ett knappt påbörjat romanprojekt och en dikt på ett år.

Jag vill skylla ifrån mig. På liv, på tid. Nytt jobb, ny fritid och ny kärlek. Men det är en ekvation som många andra lever i – och klarar av. Däremot är min nutid betydligt mer lugn och harmonisk än min ungdom – kanske är det sant att man skriver bäst när man är olycklig.

Istället för att sätta ännu ett tomt mål om att skriva ett skelett till den där fantastiska romaniden väljer jag att inte sätta något mål i år. Åtminstone inte just nu.

Jag har börjat det nya året med att gå med i en ny skrivarcirkel som jag hoppas kan man hjälpa mig med min stiltje. Redan första träffen skulle vi försöka svara på varför vi skriver. Någonting jag inte längre kan svara på och att fundera på det ger fler frågor än svar.

Det började som en lust men blev till ett tvång, ett borde. Att göra det till ett borde gör att det automatiskt blir mindre roligt. Men hur gör man för att känna lust, inte tvång? Kan skrivandet alltid vara lustfyllt? Vem blir jag om jag inte skriver, släpper det som alltid utmärkt mig som person? Skriver jag för min egen skull eller skriver jag för andra? Vad gör skrivandet för mig?

Frågor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *