Vissa veckor är bättre än andra men idag känns den nya veckan ungefär som att snubbla i ett hål. Inget stort hål men tillräckligt stort för att jag ska störas av det. Som att jag sprungit en lång sträcka och plötsligt dör energin, och jag sitter fast i det lilla hålet.
Solen skiner utomhus och allt ser fint ut men inomhus är det grått. Här är det vardag och göra samma saker dag ut och dag in, variationen består i vilka jobb jag söker eller i vilka skoluppgifter jag just nu tar itu med. Eller att försöka hitta på olika saker på kvällarna med folk jag känner men det tycks inte hjälpa.
Känslan är att jag borde göra någonting annorlunda. Någon klok människa har sagt att ”Du kommer alltid att få vad du har fått om du alltid gör som du har gjort” men just nu kan jag inte komma så långt att jag vet vad jag borde göra annorlunda. Vad kan jag göra mer än att söka jobb och fortsätta plugga för att kunna få ihop poängen i slutet av terminen? Det är klart det går att göra saker annorlunda. Ringa samtal om jobb, hårdsatsa på jobb jag verkligen vill ha. När jag i själva verket tycker det finns jättemånga jobb som verkar roliga. Jag står och trampar vatten medan det ser ut som att resten av världen tycks ta sig vidare.
Jag får ju inte ge upp men ibland känns det inte som att det finns någonting som hindrar en från att göra det. Med hundratals sökta jobb på över ett års tid kryper den stora hopplösheten närmare. Och jag förstår inte varför. Är jag så total oantällningsbar?