Hur söker vi egentligen jobb?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någonting som jag har funderat på sista tiden är vad som gör att vi söker vissa jobb men inte andra – även när de är till synes lika varandra.

Innan mitt första jobb i Norsjö kanske jag var på 7-8 jobbintervjuer. Jag minns inte utantill hur många sökande de hade, men jag minns att min första intervju som webbadministratör i Nybro kommun hade kanske 70 sökande och jag visste knappt vad jag gav mig in på. Sen var det även jobbet i Östhammar. Vanligt var att de flesta jobb hade omkring Nybros siffror eller mer – och då sökte jag nästan bara till småkommuner. Östhammar däremot hade väldigt få, om jag inte minns fel kring 20-30. Anledningen upptäckte jag i en uppgift jag fick inför intervjun – i kommunen ligger ett kärnkraftverk och en del av arbetsuppgifterna var att informera om arbetet med slutförvaringen. Alltså – jobb som verkar läskiga är vi nog mindre villiga att söka till.

När jag sökte jobb till Norsjö kommun var det cirka 20 ansökande till detta. Ett nästan ett år långt mammavikariat i en liten inlandskommun i Västerbotten. Kanske inte så konstigt att få sökte – det ligger i en liten kommun ganska långtifrån allt annat. Att det var ett mammavikariat bidrog nog också – antingen måste man bo på pendlingsavstånd eller så måste man vara redo att flytta. Så det är logiskt.

Om vi sedan går vidare. Jag var på jobbintervju i både Jokkmokk och Pajala – småkommuner i Norrbotten som ligger långt norrut – cirka 30 respektive 40 sökande för vardera tjänst. Båda informatörstjänster, den första tillsvidare och det andra ettårigt med möjlighet till förlängning. Bättre arbetsvillkor med andra ord men samhällena i sig är ännu mer otillgängliga – svårt att ta sig dit och långt till närmaste större stad. Både hade meriterande om man pratade något minoritetsspråk, exempelvis samiska eller meänkieli (tornedalsfinska). Speciellt Pajala förvånade mig med att ha dubbelt så många sökande på tjänsten som Norsjö. Pajala är knappast en akademikerstad, utan en gruvstad. En gissning är att tillsvidareaspekten lockade. Sen i Pajala kan jag gissa att folk har sökt jobb som bor på finska sidan, vilka pratar svenska och minoritetsspråk.

En intervju i Luleå hade cirka 50 sökande för totalt sex tjänster – ovanligt många platser för att vara i norr. Detta låter mer logiskt eftersom Luleå ändå är en större stad med cirka 70.000 i kommunen.

Sen har vi två jobb jag sökte i Skellefteå – en administratör/informatör och en informatörs-tjänst. Cirka 70 respektive 32 sökande. De 70 sökande kan bero på att det var en delad tjänst och fler med administrativ bakgrund sökte till den tjänsten. Däremot – att en tillsvidaretjänst som informatör på heltid fick 32 sökande tycker jag är konstigt. Ett långsiktigt jobb med bra arbetsuppgifter i en stad av lagom storlek – och knappt fler sökande än i Jokkmokk. Skellefteå är en kommun också på cirka 70.000.

Det jag drar som slutsats är att större kommun inte automatiskt innebär fler sökande på tjänsten. Utan faktorer som hur lång tjänsten är och inriktningen spelar roll. Om vi däremot jämför med storkommuner som exempelvis runt Stockholm (som är mycket större) vet vi att storleken spelar roll – det finns nog nästan inte en tjänst där som inte har flera hundra sökande.

Ett svar tror jag att jag fick i samband med en till jobbintervju i Umeå. 90 sökande på en heltid tillsvidaretjänst som informatör/webbredaktör. Ovanligt många för att vara i norra Sverige. Och nästa tjänst jag sökte till – ateljist i Umeå – hade hela 272 sökande. Helt sjukt många för att vara i norra Sverige. Vad har dessa två jobb gemensamt? Båda är heltid tillsvidare, men framförallt är de inom privat sektor, den ena på resebolag och den andra på en reklambyrå. Min slutsats här är att de som söker jobb kanske hellre söker sig till privat sektor på grund av det högre löneläget? Samtidigt – vi som är arbetslösa – kan vi göra så stor skillnad mellan jobben? Ett jobb är ett jobb, trots allt.  Är arbetssökande så petiga?

Hade varit intressant att se en undersökning på detta, kanske finns det redan någon. Vad tror ni – vad har ni sett för mönster i hur folk söker jobb?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *