Kluvenheten

Först en väntan som inte vill ta slut, en tid som inte vill närma sig och varje dag känns som en väntan på någonting annat. Retsam är tiden.
Plötsligt är det dagen före och väntan har aldrig funnits. Det är inte ens tjugofyra timmar, inte ens tjugofyra mil till någonting som kan avgöra min närmaste framtid och det skrämmer.
Det skrämmer mig att jag kanske får jobbet. Att jag kanske en dag får kliva ut ur studentlivet och faktiskt kliva in i den värld som innebär fast månadslön och ingen skit man behöver betala tillbaka efter att arbetet är klart. Det skrämmer att folk ska ta förgivet att jag sitter inne med kunskap som inte de har. Det skrämmer att få ansvar. Det skrämmer att en dag behöva kliva ut ur den studentvärld jag varit en del av i så många år. Att kliva ut ur det som så länge varit tryggheten. Att behöva flytta till en ny stad så småningom, starta upp ett nytt liv med nya människor. Men allt detta är steg som en gång måste tas och de flesta har gått igenom dem men många kanske inte vid svåra tider som denna.

Nya saker skrämmer lika mycket som de kittlar. Att inte veta framtiden, ha alla möjligheter i detta avlånga land. Då kan man längta och tänka sig bort.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *