Mitt i all den där melankolin finns någonting annat, någonting  fint som skiner igenom. Jag tar på mig vita ljusa kläder och då känns det lite bättre att andas.

Kanske är det det som gör det, eller kanske är det bara insikten om att jag har gått vidare och det känns inte så jobbigt som jag trodde. Det är fint med kaka och prata lite med folk man känner och höra på bra musik (lyssna här det är helt fantastiskt). det är fint att bli inbjuden på någon slags spontangrillfest av sina vänner. Det är fint att ha vänner, allting bleknar när man har fina vänner. Och jag kan fortfarande minnas känslan av hur det var innan, därför betyder det så mycket mer.

Någonstans där en insikt om att jag vill hem igen så jag kan få sätta mig och skriva. När jag tittar i TV-tablåerna hittar jag ingenting lockande utan tänker att jag ska skriva på min roman igen istället. Att jag vill skriva, att jag känner lust att skriva igen, det är fantastiskt. Att jag vill borra ned mig i min roman och verkligen lära känna karaktärerna, bygga dem och bygga en fantastiskt historia.

Luften utifrån för med en doft av pannkakor.