Marcus Birro-gate

Ingen som har koll på nyheter kan väl ha missat den senaste dagarnas turer kring Marcus Birro. En man som i princip baserat hela sin karriär på att gråta ut i medierna efter diverse oförrätter. En litteraturens martyr. Till er som missat det – Marcus Birro outar sig själv som kandidat för partiledarposten i KD för att sedan bli sparkad från sitt nya jobb som programledare på TV4. Kanske inte helt konstigt eftersom programledarrollen var i ett debattprogram där politik är en viktig fråga. Tänk dig själv Fredrik Reinfeldt som nyhetsuppläsare på SVT. Kan vi lita på att hans nyheter inte är tagna utifrån Moderaternas synvinkel?

I sin egen krönika hos Expressen går Birro hårt åt den så kallade objektiviteten. Han menar att det råder journalistisk åsiktsfobi i landet och att objektiviteten bara är en mask.

Objektiviteten är ett ideal – en dröm om ett samhälle där nyheterna vi får oss tillhanda inte är färgade av någon annans åsikter. Men vad vore vi utan detta ideal? Tänk dig själv länder där det inte finns åsiktsfrihet, där objektivitet inte är en självklarhet eller ens ett ideal. Där medierna ägs av staten, som ser till att vrida nyheterna till sin egen fördel. Som förvandlar information och nyheter till propaganda. Är det propagandaland vi vill ha? Ett land där journalister och nyhetspersonal väljer bort nyheter för att påverka publiken och låter sina åsikter färga. Medborgarna tillåts inte skapa sin egen uppfattning utifrån ”objektiv” information. ” Nu har regeringen tagit beslut om det här och det är ju helt stört egentligen.”

Alla vi som arbetar med information på något sätt vet att objektivitet är omöjligt. Det är omöjligt att inte ha en åsikt om det som händer. Det är omöjligt att inte ha en åsikt eller känsla inför svält, katastrofer, politiken. Men idealet måste ändå finnas där. Vi som informerar medborgare måste så långt som möjligt ge medborgarna nyheter som inte är förvanskade. Texter som inte är påverkade av vår religion, ideologi eller politiska åsikter. Och därför är det självklart att en programledare som ska leda ett debattprogram inte kan vara en partiledarkandidat. Kan vi lita på att han i sin roll är rättvis eller objektiv? Objektivitetsidealet skadas.
Åsikter har vi alla men de kan vi spara till tillfällen där de hör hemma. Vi måste hålla kvar vid objektivitetsidealet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *