Norrflicka

Livet i Sveriges nionde minsta kommun sett till antalet invånare går sin gilla gång. Jag trodde det skulle vara jobbigt att flytta från en kommun med 130000 invånare till en med 4300 men det känns inte som någon större uppoffring. Livet går lite långsammare här och det är betydligt tystare än centrala Norrköping, men det är bara skönt. Avståndet till vännerna är dock tydligt. Det går inte bara att gå över och ta en kopp te längre.

Efter att ha varit sjuk och ganska passiv under en längre period har jag försökt börja komma igång med både träning och fritidsaktiviteter. Det är inte vad jag är van vid, så det blir att anpassa mun efter utbudet. Att simma i simhallen är gratis för kommunanställda så det kommer jag definitivt att utnyttja. Det finns vattengympa och det kommer att bli en grupp som håller på med zumba, något jag är nyfiken på.

När det gäller fritidsaktiviteter gäller det att passa på när det händer någonting. Jag har varit på ett stickcafé (jag och ett trettiotal kvinnor 50 och uppåt) och idag var jag på en inspirationsdag som kommunen anordnade. Linda Nederberg föreläste om prestationer och självkänsla. Det var inte mycket nytt men det var definitivt ett par av mina vänner som hade behövt vara där. I korthet – ditt värde avgörs inte av vad du gör eller hur du ser ut, utan du själv avgör ditt värde.

När jag var på väg till föreläsningen, cirka tio minuters promenad kände jag mig glad över att vara där jag är. Snön ligger tung på träden, det är kyligt ute, ingen blask och inget regn. Solen var på väg upp över träden. Istället för att gå hem efteråt frågade jag en kollega om vi kunde ta en promenad. Hon är till och med nyare än mig i Norsjö och detta var hennes första helg. Så vi gick genom Norsjö och bort till sjön där vi gick över isen på skoterspåren. Helt tyst förutom knarrande av skor och några enstaka skotrar som passerade. Solen steg högt. Det är då jag minns var jag kommer ifrån och var jag hör hemma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *