Som jag kanske har nämnt tidigare spontansökte jag häromveckan till en folkhögskola i Värmland där de hade en ettårig journalistlinje. De hade två datum där man kunde besöka skolan och bli intervjuad, och detta gjorde jag då igår.

Jag steg upp halvdöd klockan fem på morgonen för att ta tåget till Katrineholm. Redan där borde jag ha anat oråd när vårt tåg var försenat, men vi fick hoppa på ett tåg som egentligen inte skulle stanna där istället. Väl i Katrineholm gick det som det alltid går när man har en viktig tid att passa – tågen fick signalfel och en timme försvann i väntan. Här träffade jag på en tjej som har gått på våra Poetry Slam som också skulle till Molkom, så vi tog följe. Efter diskussioner med tågpersonal så bokade till slut tre taxibilar från Karlstad, då det visade sig att ca 12 personer skulle åka ut dit.

Eftersom jag redan har en folkhögskola att jämföra Molkom med så var det mycket som var sig likt. På en enda dag fick jag uppleva folkhögskolenostalgi och fått nya kunskaper. En skola utplacerad i ett litet samhälle, några mil från större städer, med gamla hus från tidigast 1700-talet. Folkhögskolerum som var kala och tråkiga. Vackra miljöer med naturen precis bakom knuten. Ett litet samhälle med en mataffär som samlingsplats och den värmländska dialekten som fick mig att fnittra hela vägen från kassan och till skolan.  Människor från hela landet var samlade och alla pratade med alla, som om vi var gamla bekanta redan. Sökande till tre utbildningar, där många av dem kuskade landet runt på jakt efter en bra skola.

Den stora skillnaden för mig mot min första folkisuppelvelse blev åldern. Vid lunchen samtalade jag med teaterfolket (och lyckades lite imponera på en tjej som hade sett Emil Jensen eftersom vi turnerat med honom) och alla verkade så mogna, sedan insåg jag att den äldsta vid bordet var tre år yngre. Oftast gör inte detta någon skillnad men under dagen insåg jag att ja, de åren gjorde skillnad. Medan jag tog det mesta med lugn och “äh, det ordnar sig alltid” var det många av ungdomarna som var fyllda av energi och allting togs på dödligt allvar. Jag kände mig mest som den kloka storasystern eller mamman, den som vill ta hand om och hjälpa de andra. Den stora insikten under dagen blev därför hur långt jag egentligen kommit och hur mycket jag utvecklats. En folkhögskolemiljö känns för mig som ett strävande mer bakåt än framåt.

Jag var först ut för intervju och undrar vilket intryck jag gav. Två lärare och två gamla elever deltog och bombarderade mig med frågor. Det mesta var bara att upprepa hur jag känner, varför jag vill läsa utbildningen o.s.v. De kändes lite sådär inställda till att jag inte är ute efter att bli renodlad journalist, men det kanske bara var min bild. De andra tjejerna på plats var ännu äldre än mig så det kändes litet som att vi var “gammeltantgänget”. Sedan följde ett samhällsprov med frågor om bl.a. väldigt mycket politik (där jag hade väldigt svårt) och att vi skulle skriva en notis och ett referat av två texter. Textskrivandet kändes bättre. Nu är det gjort och det är upp till andra att bestämma huruvida jag förtjänar en plats. Mitt huvud säger att jag inte kommer in men det är omöjligt att veta och jag är kluven inför vad jag vill.

På plussidan ligger att jag hade tid över att gå till biblioteket i Molkom, och har därför införskaffat mitt 35:e bibliotekskort (tror jag). Vi fick också en spännande resa hem när vi blev tvungna att panikspringa till bussen och min medresenär insåg att hon hade glömt sin kavaj på skolan. Jag träffade sedan en lookalike till en vän som jag blev tvungen att ta kort på. Tågresan hem tillbringade vi med ytterligare en folkhögskolesökande så det blev ännu mer socialprat. Det har nog aldrig varit så skönt att bara slänga av sig kläderna och stupa i säng. Det innebär en ineffektiv dag idag men det får det vara värt. En fantastisk dag med många intryck kräver processande.