Jag gräver mig uppåt, norrut. Tre och en halv mödosamma timmar, ensam på fyra hjul med bara musiken och Carina Rydberg som sällskap. Jag tar mig uppåt rötterna till. Inte på grund av något löfte utan på grund av ett kanske. Du är en av sex utvalda kansken, som får komma hit till oss. För att se om du har en framtid här. Du tillhör en av den där sjättedelen som inte bara får ett ”tack men nej tack, lycka till”.
Och det känns lite fint. Rötterna. Det är klart åren har slagit till och de kanske är lite vissna men de finns där, i ett gult hus i den södra delen av det som kallas Tornedalen. Det är köttgryta och egenodlade egenplockade rotsaker. Det är nyheterna, alltid klockan sex och klockan sju och klockan nio. Och finns inte alltid lite efterrätt på kvällen? Huset som viskar och busar om nätterna.
Jag klättrar mig uppåt, bara två timmar till en eventuell framtid. Här räknas inte avstånden i mil, det räknas i timmar. De brukar kalla det glesbygd och avfolkningsbygd men jag förstår inte riktigt varför. Det finns så mycket här som ingen någonsin sett i andra delar av landet. Nästan var tjugonde minut vill jag stanna och ta bilder.
Det är någonting särskilt i hur Torneälven vindlar sig uppåt som en tunn skiljelinje mellan två systerländer. Hur skogen har börjat byta kläder till varmare gul och orange. Eller alla vita och gula hus. Rött är inte i majoritet. Svensson är inte i majoritet här.
