“Oj, jag har hår under armarna, jag kan inte längre dansa eller vara mig själv…”

August 14th, 2010 § 3 comments § permalink

Det var en gång för länge sedan ett internationellt skönhetsföretag som många andra. Det gick hyfsat för företaget, de sålde bra men det lilla extra saknades. Företaget, Dove, insåg att det inte räckte som det var utan att de var tvungen att positionera sig på något sätt. De bestämde sig för att försöka komma på något nytt, någonting som gjorde att de inte verkade likadana som deras konkurrenter. Det de skulle komma på måste vara helt unikt och något helt nytt i skönhetsfabriken.

Svaret de kom fram till var “naturlig skönhet”.

De började använda sig av så kallade vanliga modeller – modeller som såg ut som vem som helst, plussizemodeller, rynkiga modeller, modeller med allt annat än “perfekta” kroppar. Affischtavlor, reklamfilmer och utskick gjordes där betraktarna fick bestämma vad deras skönhet var. Var kvinnan vissen eller vacker? Var kvinnan fet eller fin? De ifrågasatte de rådande normerna för utseende och hur lätt det är att få fram ouppnåeliga ideal. Forum uppfördes där idealen diskuterades och man ville komma åt de unga flickor som växer upp i normerna.Världen chockades inte, världen visste redan allt detta men fick det nu bekräftat genom en reklamkampanj för ett skönhetsföretag.

Företaget fortsatte att rida på vågen kring sin reklam om idealen, för att förhoppningsvis sälja mer produkter. Vilket i sig är en paradox – du är fin precis som du är men du blir ännu finare om du köper våra produkter. Sen en dag för inte så länge sedan började de sända en kampanj i Sverige som gick på tv. Varav en kvinna i tjugoårsåldern blev arg och kände sig tvungen att skriva ett inlägg.

Det är tydligt för mig att Dove, hur mycket än de försökt inpränta det, aldrig har gillat naturlig skönhet. De vill i själva verket bara framföra det de anser är naturlig skönhet – alltså naturligt som i att de flesta gör det. Det gäller en svensk reklam där en ung kvinna berättar om en deodorant hon använder som hjälper stubb under armarna att bli mjukare. Hon förklarar att hon är så glad nu för ÄNTLIGEN kan hon dansa utan att behöva tänka på annat, så självsäker blir hon av deodoranten. Fast det är klart att kvinnorna ska ha hjälp om det är så att större delen av dem inte vågar ha roligt eller röra på sig på grund av hår. Detta är egentligen det största problemet – om kvinnor inte kan vara stolta över sig själva när de har hår under armarna, då har vi inte kommit lika långt i vår utveckling som jag hade trott.

Detta är alltså deras ideal – riktiga kvinnor rakar sig under armarna, samtidigt som de gastar om naturlig skönhet hit och dit. Det konstiga är att hår egentligen är det naturliga. Vi får alla hår under någon del av vår uppväxt. Det är en naturlig del av puberteten och ett av de naturligt bevis på att vi är vuxna kvinnor. Det finns där av en anledning, det är knappast en slump att vi fick hår under armarna och inte under fotsulorna. Om hårlöshet som på små bebisflickor vore det naturliga – ja, då skulle vi se ut så under resten av våra liv. Hår är bland det naturligaste som finns men inte enligt Dove. “Tillbaka i fållan med er, ni måste vara naturliga och hårlösa.”

Det är få gånger jag har köpt produkter av Dove – men detta gör inte direkt att jag blir mer sugen på att köpa produkter från varumärket. Om ett företag säger sig stå för naturlig skönhet och att alla sorters utseende är vackra så måste de hålla det hela vägen. Många är de skönhetsföretag som satsar på onaturlig skönhet – men de är åtminstone öppna med det. Hellre det än ett företag som säger sig vara något annat än de andra – men i slutändan är precis samma. Fuck you, Dove.

Vaginaveckan

July 10th, 2010 § 0 comments § permalink

Jag vill skriva någonting, efter att den senaste veckan har hört och läst så mycket lärorika saker kring ämnet sexualitet. Därför blir detta inlägg som något slags tipsinlägg för att andra ska få uppleva det jag upplevt.

Det började i alla fall med att en bekant tipsade om att titta på serien Fyra Decennier av Sex, en slags dokumentärserie om utvecklingen av sexualitet från femtiotalet och framåt. Jag såg första avsnittet, jag såg andra och jag såg alla fyra. För någon som föddes på 80-talet och har missat mycket av de största förändringarna under 1900-talet, var det fantastiskt. Även om det handlade om USA är det på många sätt applicerbart på vårt eget land. Det som blir tydligt är hur långt vi har kommit sedan 50-talet då kvinnor fick äta p-piller i smyg och göra olagliga,  livsfarliga aborter. Till dagens samhälle där homosexuella får gifta sig i kyrkan och adoptera barn, och där transexuella förhoppningsvis inte längre måste tvångssteriliseras. Där pappor är barnlediga och alla unga flickor äter p-piller.

Apropå temat i serien råkade jag av en slump se filmen Mona-Lisas leende, en till synes trivial film men som handlar om just femtiotalet. Det blev en slags ifyllnad av dokumentärserien, som på ett påhittat men ändå trovärdigt sätt visade hur kvinnorna på ett college levde. En stor hysteri kring giftermål och familj, där studierna bara var en förvaring av flickorna tills att de hittade en lämplig gemål och gifte sig. Deras lärare krävde dock mer och tvingade istället sina elever att se bortom detta och tänka på sina egna karriärer, vilket var väldigt tungt för många av dem. Förändring gör ont.

Det blir även tydligt genom detta varför dagens feminism ser ut som den gör – som en motreaktion mot det som kom före oss. Medan man tidigare slogs för att kvinnor ens skulle få ha en sexualitet slåss många nu mot att kvinnan inte ska vara ett sexobjekt. I denna kontext blir det något absurt att slåss för att kvinnan ska sluta visas på ett sexuellt sätt – något som tidigare inte var tänkvärt. På många sätt är vi ett mer tillåtande samhälle men även ett mindre tillåtande samhälle – människor slåss för att göra “utvecklingen” ogjord. Det får mig att fundera på nästa generation kvinnor – kommer de slåss för sin rätt att få vara hemmafruar?

Som grädde på moset avslutade jag det hela genom att läsa The Vagina Monolgues av Eve Ensler, en bok jag hittade på en second hand-affär i Glasgow. En lättläst bok som är något svårare att ta in – den handlar om kvinnors syn på deras eget kön, något som förtjänar att läsas av både kvinnor och män. Det handlar om barnafödande, våldtäkt, att hitta sin klitoris, att vara lesbisk och allting annat som är relaterat till vaginan. Det är på så vis en förlängning av dokumentärerna, ett nutidsdokument lika väl som ett tidsdokument. Att vi idag faktiskt kan prata om vaginan, det är inte längre ett “därnere” eller “framstjärt”. Helt klart läsvärd för den som är det minsta intresserad.

Kontentan av det hela blir att vi har kommit oerhört långt i vårt land, vi är ett av de länder som ligger längst fram i utvecklingen. Det finns fortfarande mycket kvar att göra men det skadar inte att ibland påminna sig om vilken lång väg vi har kommit och vad som har gjorts tidigare. Det ger ett klarare perspektiv även på vad som behöver kämpas för  framtiden.