Västersta Värmland

I torsdags var det dags för mig att återigen fara ut på språng, då det var dags för mig att gå på jobbintervju. Denna gång var det Säffle som hade turen att få mig levererad.

Resan dit var lång. Tyvärr är inte kommunikationerna riktigt anpassade för när man behöver åka till andra sidan Vänern från Norrköping. Jag tog dock den resa som tog minst tid och hade minst byten, bara två stycken. Dock var det fyrtio minuter väntetid i Katrineholm och cirka 80 minuter i Karlstad. På hemvägen var det ungefär likadant. Resan gick i alla fall utan problem. Säffle visade sig vara en liten och mysig stad med många fina gamla hus. Till min besvikelse så visade det sig att Värmland bara har ett bibliotekskort så det var inte möjligt att få Säfflekortet de tidigare haft.

Efter en dryg timmes väntan gick jag bort till kommunhuset där den nuvarande informatören väntade på mig. Vi fick en liten pratstund innan det var dags för intervjun så det var trevligt. Vi kom att diskutera en av de trycksaker som nyligen hade blivit gjorda och vi hade ganska olika åsikter om vad som var bra och mindre bra. Intervjun kändes också väldigt bra, avslappnad, sådär att det gick att skämta lite och att vi ibland hamnade på sidospår. Omfattande är ett bra ord, det känns som att de ställde precis alla frågor jag hade förväntat mig att de skulle ställa. Och återigen är jag en av fem som valts ut från 40 sökande. Procenten är alltid för att jag ska få komma på intervju men att aldrig komma längre än så. Jag hoppas verkligen, det känns som ett kul och utmanande jobb. Ett årsvikariat är i alla fall ett jobb, även om det innebär en flytt till de värmländska skogarna.

Världen går vidare

Allting går vidare nu. Folk köper bostadsrätter, blir sambos, gifter sig, skaffar barn, blir farmödrar. Folk gör slut, fasta jobb eller kommer igång med sitt frilansande på riktigt. De säger att man inte ska jämföra sig med andra, men är det verkligen möjligt? Även om jag jämförde mig med mig själv skulle det fortfarande se illa ut.

Saker går vidare men jag står kvar på samma punkt som för ett år sedan.
Jag bor kvar i samma lägenhet i samma stad med för hög hyra.
Jag är fortfarande arbetslös men med ännu mindre hopp om framtiden.
Jag kan inte minnas vad en relation är eller vad det ska vara bra för.
Jag ser i stort sett likadan ut, kanske lite snyggare möjligtvis.
Jag beter mig i stort sett på samma sätt, fortfarande för feg för att bryta mig ut.

Känslan av någonting måste hända snart, växer för varje dag. Någonting måste förändras, något nytt måste komma in i mitt liv. Och jag vet, ingenting händer om inte jag gör någonting. Men det är så mycket i mitt liv jag inte själv kan påverka.  Jag söker jobb nästan varje dag, jag går på alla kulturgrejer jag kan hitta och hänger med mina vänner så ofta jag kan. Det har lett till tre intervjuer under ett års tid (plus två för sommarjobb) samt en irriterande obesvarad och kortvarig besatthet. Jag längtar efter den dagen då någon till slut ringer och säger att ”vi vill gärna anställa dig”, men det känns mindre och mindre som att den dagen någonsin kommer att komma. ”Det händer när du minst anar det” säger de men i  mitt fall översätts det till ”aldrig”.

I förvirringen spontanansökte jag till en ettårig journalistlinje på folkhögskola, som nu vill ha mig på intervju i juni. Jag saknar det journalistiska skrivandet för att kunna arbeta med det jag vill så tänker att det vore en idé. Men det skulle innebära att använda ytterligare ett år CSN, vilket inte är min dröm. Och jag älskar folkhögskola, jag älskar att bo på internat och umgås med människor varje dag men samtidigt känns det lite som att gå bakåt i utvecklingen.  Tillbaka till tiden före universitetet. Fast hellre det än en termin av fruktlösa distansstudier som isolerar och frustrerar. Jag tror inte jag orkar en termin till i denna lägenhet, därför måste någonting nytt komma.

Snart säger de, snart händer det.
Närdå, och hur kan ni vara säkra på det?

Snart?

De säger att det är snart det händer. Att det händer plötsligt, när man inte riktigt är redo för det. Jag fortsätter försöka och hoppas, trots att hoppet innerst inne är dött. Utsikterna inför att få ett jobb är minimala och utsikterna att få ett jobb med rätt inriktning är ännu mindre. Ett år senare har jag inte kommit det minsta närmare mitt mål och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.

Tiden går, går, går, går och går. Det är allt. Inga intervjuer, inget jobb, ingenting.

Studier i humaniora och teknologi är olika och kan inte jämföras

Via en länk i en kamrats Facebook hittade jag ett inlägg om att studenter och andra tycker att humaniorautbildningar får för lite resurser och lärarledd tid.  På min utbildning GDK (som är ungefär hälften teknologisk och hälfte humanistisk) har jag varit medvetna om detta, medan vi har egen Mac-sal, i början av varje period har vi flera föreläsningar i veckan och ofta flera per dag. Skillnaden blev uppenbar efter att läst kurser både på GU och sedan på LiU, där vi har haft enstaka föreläsningar och mycket egen studietid. Detta ledde till att jag tappade studiemotivationen, fick ingenting gjort och pluggade knappast de 100% jag skulle.

Därför kan jag delvis förstå att man vill ha mer lärarledd tid, samtidigt så tänker jag praktiskt. Studier är främst till för att ge människor kunskaper som de kan använda till sitt arbetsliv, det är en genomgångsfas. Jag själv studerade litteraturvetenskap en termin vilket såhär i efterhand var ganska bortkastad tid. Det var roligt att läsa böcker men det är få kunskaper därifrån jag har nytta av. I och med vår ”självförverkligande-generation” vill vi arbeta med det vi gillar och pluggar därför sådant som bara är roligt. Men ska vi verkligen kunna läsa kurser bara för att det är kul, som exempelvis 7,5hp i Harry Potter-kunskap? Det är i princip att skicka ut ungdomar i arbetslöshet. En ökad knytning till arbetsliv hade kanske gjort det bättre men vad finns det för konkreta yrken för litteraturvetare?

Humaniorastudenterna är idag många, det utbildas fler än vad det finns jobb och många blir arbetslösa akademiker. Hur många tjänster som litteraturvetare finns det? Eller konstvetare? Eller genusvetare? Eller filosofer? Och hur många tjänster finns det som ingenjör inom el, teknik eller data? Även om många humanioraämnen är viktiga, som exempelvis genusvetenskap så finns det begränsade arbeten att söka. I en tid av kris, hur många anställer hellre en genusvetare än en byggingenjör på sin arbetsplats? Som utbildad inom kommunikation/design sitter jag mittemellan dessa, men jag har åtminstone högst konkreta kunskaper som jag kan använda i mitt arbete.

Sedan tar inte debattartikeln upp det faktum att det är stora skillnader mellan humaniora-utbildningar och tekniska utbildningar. Behövs det verkligen lika mycket lärarledd tid i en kurs i pedagogik som i en kurs i programmering eller analys i en variabel? Min bild av humaniora-utbildningar är att de oftast är mer analytiska och reflekterande i sin karaktär medan en hel del tekniska kurser handlar om att banka in kunskaper om hur det ska vara, antingen är det rätt eller fel. Därför behöver dessa elever mycket stöd, medan humanistiska utbildningar tjänar mer på diskussioner och analyser.

Med andra ord – det går inte att jämställa tekniska och humaniora-utbildningar då dessa i grunden  är olika. Saker kan självklart förbättras men att förvänta sig att universitetet ska ge lika mycket resurser till studenter som läser litteratur som till studenter som väljer att arbeta med att forska inom medicin eller bygga samhällen är en utopi. Trots allt kan inte vi studenter påverkar själva vilka jobb som finns på arbetsmarknaden – om vi inte startar eget företag.

Trying new things

Idag tog jag itu med någonting som jag borde ha gjort för länge sedan men bara skjutit upp för att bara tanken på det kändes jobbigt. I och med att jobbsökandet inte direkt rör sig framåt insåg jag att jag måste göra någonting annorlunda och det var då tanken dök upp. Att jag borde ringa upp till de företag där jag har sökt jobb och där jag inte ännu har skickat in ansökan.

Första steget blev alltså att ringa till ett jobb jag hade sökt för att ta reda på hur deras process i anställandet gick. Såklart hade de tagit ut fem stycken till intervju men jag passade ändå på att fråga och kom fram till att de som gick vidare hade antingen jobbat som journalister, informatörer eller liknande och var någonstans i 30-40-årsåldern. Arbetsgivaren hade gått efter egenskaperna men det var uppenbart att erfarenhet också var en stor faktor. Av det drog jag slutsatsen att de ville ha någon som fort kunde hoppa in i rollen och inte hade så stor uppstartssträcka. Så även om jag hade skrivit en bra ansökan hade jag i alla fall ingen chans – men jag kan inte få erfarenhet förrän jag får något arbete.

Samtal nummer två blev till ett jobb jag funderar på att söka men som verkade lite flummigt beskrivet, för att ta reda på exakt vad jobbet gick ut på, vad de letar efter för person o.s.v. Det blev lite mer konkret men inte mycket mer. Där fick jag poängterat att det var personliga egenskaper de mest gick efter, de ville ha någon social och utåtriktad läste jag mellan raderna. Eftersom det ändå är i Linköping tänker jag nog söka.

Efteråt konstaterade jag att jag inte förstod från första början varför jag hade varit så orolig. Det kändes inte alls särskilt jobbigt att ringa, mest spännande att höra vad de hade att säga. Med det har jag kommit fram till en ny taktik – jag har blivit betydligt petigare med vilka jobb jag söker, jobb där jag är uppenbarligen underkvalificerad går bort. Eftersom jag söker färre jobb kan jag också ta mig mer tid att undersöka och skriva ansökan.

Det blir lätt att jag tänker att ”det finns alltid någon med mer erfarenhet” och det gör det ju faktiskt. Min nästa utmaning är att försöka hitta företag dit jag kan skicka spontanansökningar. Med tanke på vilket brett fält jag kan tänka mig att arbeta inom är detta väldigt svårt. Bara i Norrköping finns hur många reklam/marknadsföringsföretag som helst.j

Hål i vägen

Vissa veckor är bättre än andra men idag känns den nya veckan ungefär som att snubbla i ett hål. Inget stort hål men tillräckligt stort för att jag ska störas av det. Som att jag sprungit en lång sträcka och plötsligt dör energin, och jag sitter fast i det lilla hålet.

Solen skiner utomhus och allt ser fint ut men inomhus är det grått. Här är det vardag och göra samma saker dag ut och dag in, variationen består i vilka jobb jag söker eller i vilka skoluppgifter jag just nu tar itu med. Eller att försöka hitta på olika saker på kvällarna med folk jag känner men det tycks inte hjälpa.

Känslan är att jag borde göra någonting annorlunda. Någon klok människa har sagt att ”Du kommer alltid att få vad du har fått om du alltid gör som du har gjort” men just nu kan jag inte komma så långt att jag vet vad jag borde göra annorlunda. Vad kan jag göra mer än att söka jobb och fortsätta plugga för att kunna få ihop poängen i slutet av terminen? Det är klart det går att göra saker annorlunda. Ringa samtal om jobb, hårdsatsa på jobb jag verkligen vill ha. När jag i själva verket tycker det finns jättemånga jobb som verkar roliga. Jag står och trampar vatten medan det ser ut som att resten av världen tycks ta sig vidare.

Jag får ju inte ge upp men ibland känns det inte som att det finns någonting som hindrar en från att göra det. Med hundratals sökta jobb på över ett års tid kryper den stora hopplösheten  närmare. Och jag förstår inte varför. Är jag så total oantällningsbar?

Att söka jobb man inte vill ha

Ibland får man för sig saker, som att söka sommarjobb. Inget fel i det, i år slängde jag in två ansökningar till hemtjänstjobb eftersom jag har tidigare erfarenhet både från denna kommun och andra. Förra veckan blev jag därför uppringd av en kvinna från en hemtjänstavdelning i Norrköping och vi kom överens om att träffas i måndags.

Jag är nästan helt medveten om vad som hände.

Ett: Jag var inte beredd. Tidigare intervjuer inom vård har nämligen inte varit lika ”allvarliga” som ”vanliga” intervjuer utan har mer handlat om när jag kan börja. Det var dåligt av mig att anta det, men innerst inne berodde det nog på att jag inte ville ha jobbet.

Min icke-beredskap gjorde att jag inte kunde svara så bra på deras frågor om mina egenskaper, hur jag skulle reagera i en situation o.s.v.

Två: Jag lät vag, velig och tveksam, som om jag inte kunde ta beslut och då finns det ingen anledning för dem att tro att jag kan ta snabba beslut om någons liv skulle vara på spel. En del av osäkerheten kom från intervjuaren, jag hade en klump i magen under hela intervjun.

Tre: Rena sakfel. Jag har de sista tre åren trott att namnet på planeringsverktyget egentligen är journalsystemet, att TES alltså är journalsystemet. Problemet är att TES är ett verktyg som bara vissa på arbetsplatsen får röra och definitivt inte sommarvikarier. Detta fick jag reda på under intervjun.

Fyra: Är vi beredda på att göra allting för pengar? Min tanke var att om jag hade en sådan klump i magen under intervjun och kände att jag inte längre vill arbeta inom vården – hur skulle då arbetsplatsen kunna se ut? Jag går hellre fattig ett tag till än att jobba med någonting jag absolut inte trivs med. När jag gick därifrån var dessutom min önskan att jag inte skulle få jobbet, då är det någonting som är snett.

Hursomhelst ringde hon precis och jag fick inte jobbet. Det känns jätteskönt. Jag har i alla fall lärt mig att inte söka jobb jag inte vill ha, och att jag inte vill arbeta inom vården längre. För mig innebär det troligen en fattig sommar men så vitt jag vet innebär det en ledig sommar, kanske den sista jag kommer få. Desto större anledning att njuta av den…

Några rosor

Efter mycket vardag och tristess har de senaste dagarna börjat lysa. Lite mer rosor helt enkelt. Igår fick jag tillbringa kvällen med mina goda vänner på Queer Deluxe, med alkohol och mycket dans till bra musik. Jag stannade nästan tills de stängde och det var roligt att bara få komma ut och träffa folk igen. Som distansstudent blir dagarna lite enahanda.

Idag hände dock två positiva saker. Det är nu klart att jag ska ta en annan kamrats plats i Östgötalaget som ska representera under SM i Poetry Slam. Det känns fantastiskt roligt och oerhört läskigt. Jag har hållit på med detta så länge och aldrig tagit mig vidare, helt plötsligt uppenbarade sig en chans och jag kände att jag måste utmana mig själv och ta den. Vi anordnade SM förra året men nu får jag se SM från den andra sidan, de tävlandes. Det kommer bli mycket poesi, mycket människor och säkert en hel del festligheter, och det bästa: jag har inget ansvar under evenemanget! Så nu blir det till att sätta sig och försöka skriva lite nya texter, någonting som jag har varit sugen på under ett längre tag.

Sedan fick jag veta att jag eventuellt har min sommar tryggad. De ringde från ett hemtjänstarbete jag har sökt och frågade om jag ville komma på samtal på måndag. Så det ska jag, de har haft en del avhopp från sin sommarjobbsstyrka. Det är inte det drömjobb inom kommunikation jag längtar efter men det ger mig pengar, erfarenheter och någonting att göra. En senare fråga blir ju om jag ska ta det eller inte. De vill antagligen inte ha fler avhopp.

Två minuter

Ibland går allting så fort att man inte hinner förstå vad som händer och sen är det plötsligt och ofrivilligt över.

Ett Stockholmsnummer var vad jag hann registrera innan jag lyfte på luren. Ja, det var angående en tjänst som du sökt hos oss. Äntligen, tänkte jag. Klart jag fortfarande är intresserad, sa jag, och började leta reda på min ansökan för att minnas exakt vad arbetet handlade om. Jag gjorde dock misstaget att tänka högt och fråga vilken inriktning arbetet hade eftersom mitt kategorisystem för jobbansökningar är lite knepigt. Förtydligade att jag har sökt väldigt många jobb och då är det inte helt lätt att hitta.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Hon blev plötsligt som förbytt och blev osäker. Från att antagligen ha velat erbjuda mig en intervju sa hon någonting om att ”Nja, då vet jag inte” och ”Jag måste få tänka lite på det här” och sedan var det över. På mindre än två minuter hade jag förstört min chans att få komma på intervju. På mindre än två minuter hade hon funnit mig icke värdig till en intervju.

De jag har talat med som har jobb och har haft med rekryterare tycker att detta låter väldigt märkligt. Att när en rekryterare har ett seriöst intresse av någon person så är det klart att man ger någon mer än två minuter innan man dömer denna.

På ett plan kan jag förstå – om man verkligen är intresserad av ett jobb och hoppas på det så minns man. Denna gång mindes jag att jag hade sökt jobbet men inte exakta detaljer eftersom det var en dryg månad sedan jag sökte. Vet inte arbetsgivare och rekryterare idag att vi som söker arbete aldrig kan satsa på att skriva en enda ansökan till ett arbete och hoppas på det? Jag söker minst ett arbete per dag och över ett par månader blir det många arbeten att hålla i huvudet. Min okunskap verkade tolkas som rent ointresse, vilket är konstigt eftersom jag inte vet hur många som skulle söka arbeten som de egentligen inte vill ha.

Efter en del ångest och resonerande med mig själv beslutade jag mig för att vara modig och ringa upp dagen därpå och visa att jag är intresserad. Fick veta att det var marknadschefen som hade ringt men fick inte tag på henne och min känsla är att hon inte kommer ringa upp. Två minuter för att få ett första intryck av hur en människa är. Det var synd på ett roligt arbete men såhär i efterhand vet jag inte om jag var riktigt kvalificerad. En newbie som jag som marknadskoordinator hos ett känt varumärke inom livsmedel.

Nästa gång vet jag i alla fall hur jag inte ska svara i telefonen när någon ringer om en jobbansökan jag skrivit.