Etikett: jobbintervju

En informatör, tillsvidare…

Efter många års kamp har det äntligen hänt. Jag har blivit erbjuden en tillsvidaretjänst som informatör – som jag glatt har tackat ja till. Eller sex månader provanställning först men sen så!

Som jag nämnt tidigare har jag varit på tre intervjuer – alla i Norr- och Västerbotten. Den först kändes riktigt bra, den andra helt okej medan den sista inte alls kändes särskilt bra. Det är alltid svårt att avgöra om man gjort ett bra intryck eller inte, men jag brukar ta det utifrån hur kontakten med intervjuarna var. Om intervjun känns trevlig och informell eller om den känns stel och svår. Det var det förstnämnda jobbet jag fick – där jag fick en kontakt som kändes informell, glad och nästan lite flirtig. Direkt efteråt undrade jag om de inte tyckte jag var flamsig.

Precis när jag kommit hem från min sista intervju ringde de från den första och erbjöd mig jobbet. Jag tackade ja direkt – det kändes helt rätt, det jobb jag helst ville ha. Mycket på grund av närheten till Ume – jag kan pendla därifrån! Ett litet plus var också att de kunde bumpa min lön rätt bra.  Nog för att jag gillar småkommuner men någonting jag har lärt mig sedan förra året är att det är svårt att bilda sig ett liv på en mindre ord om du inte redan har någon medföljande familj.

Så i april är det jag som flyttar drygt 15 mil söderut till ett nytt liv. Inget klart med bostad ännu men det kommer. Spännande och otroligt läskigt. Hoppas de vet vad de har gett sig in i. 🙂

Att bilda sig fasta punkter

Det blir alltmer sporadiskt mellan inläggen numera, men det är ju så – tiden är inte oändlig, det märker jag nu. Det tar också tid att vänja sig in vid nya rutiner och orka ta sig energi att göra saker som inte är arbete.

På mitt 7.30-16.00-jobb finns tiden – till att fundera, planera och lägga upp det praktiska. Jag ska under februari månad besöka cirka 12 olika småskaliga förnyelsebara energianläggningar. Vindkraft, solkraft, vattenkraft, bergvärme… Den anläggning som är längst bort ligger utanför Östersund och den närmaste ligger i Skellefteå. Det blir en hektisk månad när jag ska besöka alla anläggningarna, fotografera, intervjua och sedan skriva. Denna vecka och nästa blir det fokus på förberedelser, som exempelvis layouten. Tillsammans med andra mindre uppdrag min projektledare ger mig.

På fritiden handlar allt om att prioritera. Ibland har jag inte ens tid med mina måsten. Tänka på vad som är mest akut, vad har jag lovat, vad är viktigast för min framtid. Med jobb och pendling har jag varje kväll cirka fyra timmar att lägga på självvalda aktiviteter. 20 timmar totalt på vardagar.

Om jag vill träna – då innebär detta två timmar för att ta sig till och från träning samt själva träningen. Om jag gör detta tre gånger i veckan försvinner sex timmar, fyra på vardagar. Imorgon ska jag även börja i kör vilket innebär att två timmar i veckan försvinner. Totalt sex timmar. Samtidigt måste jag prioritera att söka jobb och en jobbansökan kan ta mellan en och ett par timmar beroende på, kanske två jobb sökta per vecka, vilket också blir 3-4 timmar, alltså tio timmar totalt. Lägg sedan till praktiska göromål i lägenheten – med allt vad det innebär att vara nyinflyttad. Jag har ett djur som kräver sin uppmärksamhet och jag har egna projekt – exempelvis min roman. Det mesta som inte är ett måste går på sparlåga.

Framtiden ser dock ljus ut. Jag har varit på en jobbintervju förra veckan som kändes bra och nästa vecka har jag två till – samtliga i Norrbotten/Västerbotten. Känner mig lyckligt lottad som verkar så intressant för arbetsgivarna – då har jag kanske gjort någonting rätt.

Denna dag för ett år sedan.

Den här tiden förra året, den femte november, hade jag nyligen blivit uppringd av någon på Norsjö kommun som tyckte att jag skulle komma på jobbintervju hos dem. Som tyckte att jag skulle packa en väska och gå på intervju på tisdagen.

Jag gick på intervjun utan att känna att jag gjorde särskilt bra ifrån mig. Samma kväll som intervjun hade de ringt min ena referens och dagen efteråt ringde de min andra. Dagen efter intervjun mitt på dagen hade jag blivit med mitt första längre heltidsjobb. Åter i Norrköping packade jag och mamma ihop lägenheten på ett par dagar.  Drygt en vecka efter intervjun gjorde jag mitt inträde på kommunen.

Ingen hade nog en aning vad som väntade. Ytterligare en vecka senare var jag ensam på min post som informatör, något panikslagen. Men trots det lyckades jag med upptåget att bygga kommunens nya webbsidor (med hjälp såklart), bygga ut nätverket av webbredaktörer och införa ett större fokus på tillgänglighet. Bättre information till medborgarna och bättre information till medarbetarna. Och mina förändringar och förslag ledde till många andra viktiga förändringar. Det krävs inte mer än nio månader för att göra ett bestående intryck.

Tyvärr är det så med mammavikariat – de tar ju slut till slut. Men den erfarenhet jag har fått där har varit ovärderlig för min karriär. När jag tidigare sökte mer än tvåhundra jobb och hade 7-8 intervjuer har jag nu sökt kanske 30-40 jobb och gått på 4-5 intervjuer. Heja oddsen! Med andra ord finns det chans för den som vill ha en kommunikatör.

Arbetssökande

Jag är åter tillbaka i det träsk som kallas arbetslöshet, men denna gång är det på riktigt. Denna gång har jag haft en faktiskt anställning som har tagit slut. Jag är inskriven i både facket och a-kassan. Allt det här är nytt för mig. Att gå till Arbetsförmedlingen och skriva in sig, att få en bunt papper att fylla i som jag inte har en aning om hur jag ska fylla i. Allt för att få någon slags försörjning. Enligt svaret jag fick innebär detta att jag inte kan ha kvar min F-skattesedel för att göra uppdrag. Men som tur är finns det andra lagliga sätt att frilansa på.

Det är en konstig tanke det där – för tio månader sedan kunde jag inte förstå tanken på att jag varje månad skulle ha en lön. Nu kan jag inte förstå tanken att det inte längre  kommer att betalas ut lön varje månad.

Sen förvirringen. Jag borde sätta upp en plan för vad jag ska göra av min tid men det är svårt att planera framåt medan jag väntar besked från flera jobbintervjuer. Jag planerade en lugn vecka men fick istället köra de 45 milen upp till Pajala. Något som en sovnätter och resa tog cirka tre dagar. Samtidigt ska min enda vän i Norsjö flytta härifrån denna helg och det gör utsikterna för att bo kvar mycket tråkigare. Jag har svårt att se framför mig vad de ska bli av det hela.

Framtiden är idag

Jag har fått jobb. Absurt men sant, redan i veckan åker jag norrut för att gå bredvid hon som har tjänsten just nu. Det finns ett rum som står tomt där jag jag får bo tills jag hittar en lägenhet. Detta är dock inte särskilt svårt eftersom Norsjö inte är någon stor ort med bostadsbrist. Så allting är förändrat, allting är nytt och jag är både nervös och rädd. Det är nu det händer, det är nu jag ska bli en med lön och arbetsplats. Det är stort, det är en helt ny del av livet som börjar. Allt som jag har slitit för det sista året. Helt plötsligt, bara sådär när jag började försöka ändra mitt sätt att söka jobb.

Av självklara skäl är därför jobbtipstävlingen avlyst eftersom jag lyckades helt på egen hand. Dock vill jag skänka ett stort tack till alla som har hjälpt till med tips och råd!

Det jag har lärt mig är att Platsbanken kan vara värd – beroende på vilket typ av jobb man söker. Min strategi i slutet var att söka jobb jag ville ha men som låg i mindre orter – där är det färre som söker. Är man beredd att flytta så är det inga problem. Eftersom informatörsjobb på kommuner är skyldiga att utlysas blir konkurrensen stor – då det inte finns några dolda jobb här. Mitt råd är därför – var beredd att flytta och sök dig till ställen dit andra inte söker. Det skadar inte att ha en nisch – exempelvis kommunikation och kultur – vilket var anledningen till att Sthlm ville ha mig på intervju. Lägg inte heller hela din energi på att söka på AMS-annonser utan använd många olika jobbsökarmetoder om du söker jobb som inte är på kommuner, landsting o.s.v.

Längtar framtiden

Denna blogg tar ett par dagars paus nu eftersom dess ägare har flugit norrut. En månad försenad anställningsprocess ledde till ett samtal i torsdags. Samtalet ledde till bokade biljetter hem till mina föräldrar och en bokning av en intervju i Norsjö i Västerbottens inland. Ett informatörsvikariat på ett år. Ien liten ort som ligger ganska nära mitt föräldrahem, det vill säga två timmar bort. Intervju är mycket men vid det här laget är intervju inte allt. Jag vet att oavsett om intervjun går galant är det ingen garanti till ett jobb. Inte ens om jag kommer på en andra intervju är det någon garanti.

Hade under gårdagen ett samtal med min coach om hur jag ska peppa mig själv inför intervjun. Så idag och imorgon blir det jag som påminner mig själv om bra saker jag har gjort som får mig att känna mig avslappnad och säker. Och se till att spela massor med bra musik som peppar. Familjen i massor. Min yngsta bror ska följa med mig till Norsjö också. Det ska bli fint. Det ska bli mitt jobb.

Jag längtar framtiden. Jag längtar till att få kunna ringa till mamma och säga: ”Jag har fått jobb!”. Jag längtar efter att kunna skriva på Facebook att jag äntligen har tagit mig ut ur min situation. Jag längtar efter att packa ihop alla mina grejer och flytta, oavsett om det är till samma stad eller tvärs över landet. Jag längtar efter en lägenhet som inte är en studentlägenhet.

En dröm är alltid bara en dröm…

Efter att ha tillbringat halva dagen hos en vän kom jag tillbaka till lägenheten för att mötas av ett mejl. Tack för att du sökte jobb hos oss men vi har gått vidare med en annan sökande. Detta var alltså det jobb jag åkte på intervju till och ägnade en hel dag åt när jag kunde ha gjort någonting annat istället. Istället för att bli uppringd blev jag avfärdad med ett mejl, utan förklaring. Mitt försök att få tag i någon av de som intervjuade mig föll platt men jag kommer försöka igen. Feedback måste jag åtminstone få och få veta varför jag inte fick arbetet. Ständigt en av fem men aldrig den som någon vill ha. Det verkar vara mitt öde att alltid falla på mållinjen. Jag fick hopp och hoppet dog lika fort. Det spelar uppenbarligen ingen roll hur bra ifrån sig man göra på intervjun, hur positiv man än är och hur säker man än verkar. En mening i ett mejl var vad jag var värd. Därmed blir det också dags att återigen skriva upp sig på distanskurser. Ingen lösning jag gillar men jag måste få in pengar på något sätt. Å andra sidan ser det ut att bli mycket frilansarbete till och med september.

Det tråkiga beskedet vägdes dock upp av denna helgs eskapader. Min bästa vän kom på besök och jag hade en efterfödelsedagsfest med många goda vänner på plats i fredags. Det var tårta, dans, vin och ännu mer dans. Jag fick kattmat och kattleksaker till mina nya vän som flyttar in nästa helg. Min fiskedamm var ett populärt mål för kvällen och kvällens samtalsämne var hästar. Kvällens låt var Queen med Don’t Stop Me Now. Annars har det varit lugna gatan, mycket film och äta godsakerna som blev över efter festandet.

Min bästa vän har också lyckats få jobb i Norrköping. Ett kortare deltidsjobb men det ger pengar och erfarenhet. Hon har liksom jag många års studier bakom sig med vitt skilda ämnen vilket gör en examen svår. Detta innebär att jag utöver en katt även kommer få en annan inneboende ungefär två veckor. Roligt och utmanande men det ska nog gå bra när det finns en hel stad att hitta på saker i. Vi har även lite tokigheter planerade för den tiden hon kommer hit för att bo i Norrköping. Imorgon börjar veckan igen och då blir det frilansarbetande och annat. Som en enda lång väntan på lördag då katten flyttar in. Förhoppningsvis ska han göra det lite lättare att bo och leva i denna stora men ändå lilla stad.

Västersta Värmland

I torsdags var det dags för mig att återigen fara ut på språng, då det var dags för mig att gå på jobbintervju. Denna gång var det Säffle som hade turen att få mig levererad.

Resan dit var lång. Tyvärr är inte kommunikationerna riktigt anpassade för när man behöver åka till andra sidan Vänern från Norrköping. Jag tog dock den resa som tog minst tid och hade minst byten, bara två stycken. Dock var det fyrtio minuter väntetid i Katrineholm och cirka 80 minuter i Karlstad. På hemvägen var det ungefär likadant. Resan gick i alla fall utan problem. Säffle visade sig vara en liten och mysig stad med många fina gamla hus. Till min besvikelse så visade det sig att Värmland bara har ett bibliotekskort så det var inte möjligt att få Säfflekortet de tidigare haft.

Efter en dryg timmes väntan gick jag bort till kommunhuset där den nuvarande informatören väntade på mig. Vi fick en liten pratstund innan det var dags för intervjun så det var trevligt. Vi kom att diskutera en av de trycksaker som nyligen hade blivit gjorda och vi hade ganska olika åsikter om vad som var bra och mindre bra. Intervjun kändes också väldigt bra, avslappnad, sådär att det gick att skämta lite och att vi ibland hamnade på sidospår. Omfattande är ett bra ord, det känns som att de ställde precis alla frågor jag hade förväntat mig att de skulle ställa. Och återigen är jag en av fem som valts ut från 40 sökande. Procenten är alltid för att jag ska få komma på intervju men att aldrig komma längre än så. Jag hoppas verkligen, det känns som ett kul och utmanande jobb. Ett årsvikariat är i alla fall ett jobb, även om det innebär en flytt till de värmländska skogarna.

Hur duktig på att ljuga vs. hur mycket självkänsla måste man ha för att kunna få ett jobb?

4 kommentarer

Ett samtal tre dagar efter intervjun är förhoppningarna krossade igen. Investerade timmar i en ny stad, timmar av förberedelser inför intervjun känns plötsligt lika smart som att kasta sin nyaste favoritägodel i närmaste vattendrag. Innerst inne vet jag att jag förmodligen har lärt mig någonting på det och när jag gick från intervjun var det inte direkt med en segerkänsla i maggropen. Jag var positiv och glad och dolde mitt pessimistiska drag, jag gjorde det bästa jag kunde. På något vis kände jag på mig att jag inte skulle få jobbet efteråt, men jag hoppades ändå.

Jag ställde de obligatoriska frågorna och fick fram att den person de valt hade liknande erfarenheter som mig fast hade arbetat i en liknande position tidigare. Så återigen var det erfarenheten som fällde mig, men inte med lika mycket som tidigare. Fem intervjuer. Det måste betyda någonting att de har valt att kalla mig? Det känns som att jag är inne på rätt spår, för alla intervjuer jag varit på har haft någon form av informatörsinriktning.

Det som också kom fram till slut som ett tips till nästa intervju är att jag måste våga lite mer, våga föra fram vad jag praktiskt har arbetat med tidigare. Återigen tycks det handla om självkänsla. Från min barndom minns jag kvartssamtal som handlade om att ”du kan mer än du tror att du kan”. Det som alltid varit ett hinder för mig i mina studier tycks nu ha blivit ett hinder för mig att ta mig in i arbetslivet överhuvudtaget. Jag börjar undra hur många jobb jag egentligen har gått miste om på det sättet.

Jag ska inte påstå att jag varken har hög eller låg självkänsla, jag är nöjd med mitt utseende och min personlighet. Jag är mycket starkare än jag var för fem år sedan. Jag vet att jag har ordets gåva men har fortfarande inte den självkänslan inför det grafiska jag har gjort, det är för nytt. Det räcker med att titta på mina forna klasskamrater. Jag tänker att om jag hade haft en starkare tro på mig själv så hade jag kunnat föra fram mer hur mycket arbetsgivaren behöver mig – och det hade kunnat ge mig den anställning jag förtjänar.

Självkänslan blir dock inte bättre intervjuer. Det blir den där första glädjen över att de har valt mig till intervju men självkänslan får sedan en dal varje gång jag inte får ett jobb. Tankarna om varför jag inte fick jobbet attackerar – även om det går att få svar från den f.d. potentiella arbetsgivaren. Enligt dem var det erfarenheten som avgjorde men jag tror absolut att min blygsamhet kan ha påverkat. Och i så fall – hur bra självkänsla måste man inte då ha för att kunna få ett jobb? Antingen måste man vara en god skådespelare som kan låtsas att man kan eller så behöver man vara övertygad om att  ”jag är bäst i världen”. Eller vad säger ni?

Ytterligare en stad med vatten

Efter en ganska sömnlös natt var det i måndags dags att åka till Jönköping. Jag möttes av skyltar om tågförseningar, men som tur var inte åt mitt håll. Rösten hade vid det laget repat sig så pass att jag kunde prata och bli förstådd, efter att i lördags vaknat upp helt utan röst. Jag var inte ens särskilt nervös, jag har hunnit vara på ett par intervjuer ändå och börjar bli rätt rutinerad.

På något sätt kan jag tycka att åka på intervjuer, det är lite som internetdejting. Man åker för att träffa någon som eventuellt kan förändra ens framtid på kort eller lång sikt, för att vem den andra är och känna efter huruvida man passar för den andra. Det finns i båda fall den där lilla nervositeten precis ögonblicket innan träffen: ”Vad fan håller jag på med egentligen, borde jag verkligen vara här?”

Jag hoppas i alla fall att jag gjorde ett gott intryck, det kändes lite tudelat. Varje intervju är unik och människorna som intervjuer likaså, det är svårt att veta innan vilken typ av människor man kommer att möta. Som alltid ställdes jag inför frågor jag inte riktigt hade repeterat, men jag kunde i mina ögon i alla fall ge tillfredsställande svar. Jag vet att jag gjorde mitt bästa och mer går inte att göra. Jag vet att jag är kvalificerad för tjänsten, det handlar bara om att de ska vara beredd att gå vidare med någon som är rätt färsk på arbetsmarknaden. 24 sökande till en webbredaktörstjänst och fyra intervjuer.  Efteråt träffade jag min vän Maria för en fika och lyckades dessutom med bravaden att skaffa mig två bibliotekskort på samma dag. Det ni!

Vid den här tiden nästa vecka är jag förmodligen på väg norrut till min familj och hoppas då ha ett positivt besked. Men man vet ju aldrig. Det är det som är det fina och det jobbiga.