Anställning nästa?

En dag senare ringer mobiltelefonen och jag tänker att det är från säljjobbet jag sökt eftersom det är de som brukar ringa mig och ha okända mobiltelefonnummer. Inse då min förvåning när det är en herre som säger att han ringer från Tekniska Högskolan i Jönköping, där jag har sökt jobb som webbredaktör. Hoppet är väckt igen, jag ska förbereda mig väl och få dem att inse att det är precis mig de behöver. Tjänsten innebär två månader heltid från och med augusti och sedan ytterligare några månader deltid så jag hoppas verkligen. Oavsett om det blir cirka sex månaders jobb eller mer så är det verkligen vad jag behöver för att orka nu. Dessutom jobbar min vän Maria på samma skola så det vore kul. 🙂

Dagen efteråt ringde det dessutom från ett annat jobb jag sökt så det blir dessutom en intervju i augusti om inte den här första går vägen.  Känns som en fin topp efter midsommar, glass, god mat och besök av min bästa vän.

Att söka jobb man inte vill ha

Ibland får man för sig saker, som att söka sommarjobb. Inget fel i det, i år slängde jag in två ansökningar till hemtjänstjobb eftersom jag har tidigare erfarenhet både från denna kommun och andra. Förra veckan blev jag därför uppringd av en kvinna från en hemtjänstavdelning i Norrköping och vi kom överens om att träffas i måndags.

Jag är nästan helt medveten om vad som hände.

Ett: Jag var inte beredd. Tidigare intervjuer inom vård har nämligen inte varit lika ”allvarliga” som ”vanliga” intervjuer utan har mer handlat om när jag kan börja. Det var dåligt av mig att anta det, men innerst inne berodde det nog på att jag inte ville ha jobbet.

Min icke-beredskap gjorde att jag inte kunde svara så bra på deras frågor om mina egenskaper, hur jag skulle reagera i en situation o.s.v.

Två: Jag lät vag, velig och tveksam, som om jag inte kunde ta beslut och då finns det ingen anledning för dem att tro att jag kan ta snabba beslut om någons liv skulle vara på spel. En del av osäkerheten kom från intervjuaren, jag hade en klump i magen under hela intervjun.

Tre: Rena sakfel. Jag har de sista tre åren trott att namnet på planeringsverktyget egentligen är journalsystemet, att TES alltså är journalsystemet. Problemet är att TES är ett verktyg som bara vissa på arbetsplatsen får röra och definitivt inte sommarvikarier. Detta fick jag reda på under intervjun.

Fyra: Är vi beredda på att göra allting för pengar? Min tanke var att om jag hade en sådan klump i magen under intervjun och kände att jag inte längre vill arbeta inom vården – hur skulle då arbetsplatsen kunna se ut? Jag går hellre fattig ett tag till än att jobba med någonting jag absolut inte trivs med. När jag gick därifrån var dessutom min önskan att jag inte skulle få jobbet, då är det någonting som är snett.

Hursomhelst ringde hon precis och jag fick inte jobbet. Det känns jätteskönt. Jag har i alla fall lärt mig att inte söka jobb jag inte vill ha, och att jag inte vill arbeta inom vården längre. För mig innebär det troligen en fattig sommar men så vitt jag vet innebär det en ledig sommar, kanske den sista jag kommer få. Desto större anledning att njuta av den…

Några rosor

Efter mycket vardag och tristess har de senaste dagarna börjat lysa. Lite mer rosor helt enkelt. Igår fick jag tillbringa kvällen med mina goda vänner på Queer Deluxe, med alkohol och mycket dans till bra musik. Jag stannade nästan tills de stängde och det var roligt att bara få komma ut och träffa folk igen. Som distansstudent blir dagarna lite enahanda.

Idag hände dock två positiva saker. Det är nu klart att jag ska ta en annan kamrats plats i Östgötalaget som ska representera under SM i Poetry Slam. Det känns fantastiskt roligt och oerhört läskigt. Jag har hållit på med detta så länge och aldrig tagit mig vidare, helt plötsligt uppenbarade sig en chans och jag kände att jag måste utmana mig själv och ta den. Vi anordnade SM förra året men nu får jag se SM från den andra sidan, de tävlandes. Det kommer bli mycket poesi, mycket människor och säkert en hel del festligheter, och det bästa: jag har inget ansvar under evenemanget! Så nu blir det till att sätta sig och försöka skriva lite nya texter, någonting som jag har varit sugen på under ett längre tag.

Sedan fick jag veta att jag eventuellt har min sommar tryggad. De ringde från ett hemtjänstarbete jag har sökt och frågade om jag ville komma på samtal på måndag. Så det ska jag, de har haft en del avhopp från sin sommarjobbsstyrka. Det är inte det drömjobb inom kommunikation jag längtar efter men det ger mig pengar, erfarenheter och någonting att göra. En senare fråga blir ju om jag ska ta det eller inte. De vill antagligen inte ha fler avhopp.

Två minuter

Ibland går allting så fort att man inte hinner förstå vad som händer och sen är det plötsligt och ofrivilligt över.

Ett Stockholmsnummer var vad jag hann registrera innan jag lyfte på luren. Ja, det var angående en tjänst som du sökt hos oss. Äntligen, tänkte jag. Klart jag fortfarande är intresserad, sa jag, och började leta reda på min ansökan för att minnas exakt vad arbetet handlade om. Jag gjorde dock misstaget att tänka högt och fråga vilken inriktning arbetet hade eftersom mitt kategorisystem för jobbansökningar är lite knepigt. Förtydligade att jag har sökt väldigt många jobb och då är det inte helt lätt att hitta.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Hon blev plötsligt som förbytt och blev osäker. Från att antagligen ha velat erbjuda mig en intervju sa hon någonting om att ”Nja, då vet jag inte” och ”Jag måste få tänka lite på det här” och sedan var det över. På mindre än två minuter hade jag förstört min chans att få komma på intervju. På mindre än två minuter hade hon funnit mig icke värdig till en intervju.

De jag har talat med som har jobb och har haft med rekryterare tycker att detta låter väldigt märkligt. Att när en rekryterare har ett seriöst intresse av någon person så är det klart att man ger någon mer än två minuter innan man dömer denna.

På ett plan kan jag förstå – om man verkligen är intresserad av ett jobb och hoppas på det så minns man. Denna gång mindes jag att jag hade sökt jobbet men inte exakta detaljer eftersom det var en dryg månad sedan jag sökte. Vet inte arbetsgivare och rekryterare idag att vi som söker arbete aldrig kan satsa på att skriva en enda ansökan till ett arbete och hoppas på det? Jag söker minst ett arbete per dag och över ett par månader blir det många arbeten att hålla i huvudet. Min okunskap verkade tolkas som rent ointresse, vilket är konstigt eftersom jag inte vet hur många som skulle söka arbeten som de egentligen inte vill ha.

Efter en del ångest och resonerande med mig själv beslutade jag mig för att vara modig och ringa upp dagen därpå och visa att jag är intresserad. Fick veta att det var marknadschefen som hade ringt men fick inte tag på henne och min känsla är att hon inte kommer ringa upp. Två minuter för att få ett första intryck av hur en människa är. Det var synd på ett roligt arbete men såhär i efterhand vet jag inte om jag var riktigt kvalificerad. En newbie som jag som marknadskoordinator hos ett känt varumärke inom livsmedel.

Nästa gång vet jag i alla fall hur jag inte ska svara i telefonen när någon ringer om en jobbansökan jag skrivit.

Besked 2

Efter mer än en månads väntan fick jag till slut besked om jobbet i Östhammar, att det har gått till en annan sökande. Fick veta att denna hade kunskaper både från TV, radio, informationsenheter och hade en journalistutbildning – jag blev åtminstone bräckt med vilket vilket kändes skönt.

Jag är inte särskilt besviken eftersom jag ändå varit inställd på ett nej. Det som var positivt var feedbacken jag fick från hon som ringde. De hade tyckt jag var trevlig, öppen och rak, vilket gav ett väldigt positivt intryck. Det som saknades var lite för lite erfarenhet och eventuellt lite fel inriktning – men hon tyckte definitivt jag var inne på rätt spår och att jag borde fortsätta söka jobb inom samma inriktning. Så helt fel är jag inte! 🙂 Tycker för övrigt att fler rekryterare borde vara sådana – det är inte helt lätt att komma på att ställa sådana frågor när man väl tagit sig till intervju.

Fler blogginlägg kommer framöver, jag har mycket jag vill skriva om som behöver sägas.

Att arbeta sig framåt framtiden till

I tisdags var jag på ytterligare en jobbintervju, denna gång i Trosa, en liten småstad vid kusten. Jag lyckades komma i tid (tåget var bara sent på tillbakavägen till Norrköping) tyckte jag fick bra kontakt under intervjun (eller intervjuerna, den var uppdelad i två delar med olika människor närvarande) men det är alltid svårt att veta hur någon annan upplever en. Det är också lätt att vara efterklok, ”jag kanske borde sagt sådär istället”. Beskedet väntas i alla fall närmare slutet av månaden och jag hoppas verkligen att det leder någon vart. Studera i all ära, men nu vill jag faktiskt ut och göra saker.

De flesta av mina frilansuppdrag är just nu färdiga, men jag har ett längre projekt utan deadline som jag tänker ta itu med i helgen. Jag har också  fått ett nytt projekt på gång, att göra en hemsida/blogg åt en duktig musiker, något som ska bli roligt.

Studierna lunkar på,  i veckan har jag lekt mycket med kameran, gått på promenader och försökt ta intressanta bilder. Ett experiment var bland annat att leka med rörelseoskärpa. Jag släckte ned och täckte för i lägenheten, smällde av kameran och gick fram och satte mig framför den, vilket blev ett ganska intressant resultat:

Annars har jag försökt komma igång med min php-kurs, där en deluppgift är att göra ett så kallat ER-diagram, ett diagram över hur databaserna är tänkt att se ut. Eftersom dessa tabeller dock är lite tråkiga så bestämde jag mig för att göra dem i samma grafiska profil som jag ska använda till bloggen. Lite roligare kanske?

Plötsligt slår världen ut sina vingar…

… och visar sina riktiga färger. Och det är fint. Det känns i alla fall hoppfullt. Varför?

Det började med arbetsintervjun. Efter lite små bussproblem så kom jag fram, hann äta och skaffa mig ett bibliotekskort (min samling uppgår nu till 33 stycken) innan det var dags. Intervjun kändes positiv, ett trevligt och glatt gäng, och jag kände mig mer avslappnad än på min sista intervju, det kändes mer som ett samtal om än med stundvis svårabesvarade frågor. Beskedet om jag går vidare väntar tills slutet av veckan.

Efter att ha ringt min mor, och en… f.d. arbetsgivare kan vi kalla det (som hade ringt mig) tog det kanske några minuter innan nästa samtal kom. Från ett annat jobb jag sökt, som vill ha mig på intervju. Kände mig plötsligt väldigt uppskattad, undrade vad som plötsligt gjort att jag är så attraktiv. Det känns bra, kanske är det min tur nu. Vore skönt att komma vidare i livet.

Intressant var också att jag kan se ett tema i vilka som velat ha mig på intervju. Man kan ju bara spekulera i varför.

  • Kuststad
  • Småstad med närhet till större stad
  • Kommunjobb
  • Jobb med delvis informatörsinriktning

Nya tider?

Hoppet är det sista som lämnar en, brukar de säga. Jag kämpar på med mina kurser, söker jobb och har snart avslutat ännu ett frilansprojekt. Så om du vill ha en hemsida, logotyp eller annat så står jag till buds! Det är alltid lika skönt, känslan av att bli färdig med någonting, att ha uppnått någonting. Det blir en sak mindre på listan över saker som ska hinnas med. Dock är det lika skönt att komma igång med nya och spännande projekt.

På gårdagens Poetry Slam med Kaosföreningen hade jag beslutat mig för att inte tävla på grund av lite sjukdom, men för att det skulle bli någon tävling fick jag lov att ställa upp. Detta innebär att jag på grund av detta är direktkvalificerad till finalen, vilket är jättekul! För de som inte vet har jag hållit på med scenpoesi sedan 2004, har vunnit två slam, men alltid varit lite bitter för att jag alltid precis missat att ta mig till final. Mina chanser att komma till laget är sådär, men jag är glad för en finalplats.

Den andra nyheten jag fick var tidigare i förmiddags när jag intet ont anande fick ett telefonsamtal – från Östhammar kommun där jag sökte ett jobb som webbredaktör i höstas! De frågade om jag ville komma på intervju – och det är väl ingen egentlig fråga för någon som söker heltidsarbete. På tisdag är det sagt att jag ska ta mig upp till Uppsala och sedan till Östhammar, vilket tar nästan hela dagen men det är det värt. Om jag får det innebär det en tjänst som sträcker sig över två år, vilket vore underbart! Till detta tillfälle har jag fått en uppgift, att skriva en webbartikel, vilket jag avser göra i helgen. Alltid trevligt med goda nyheter så här innan helgen börjar!

En möjlig början

Dagen kom och den gick. Det började med tidig morgonföreläsning, ordsammansättningar och en gruppindelning till en uppgift vi ska göra. Följt av en titt på uppsatsen inför imorgon och sen började resandet. Det känns som att jag rest hela dagen, och när jag tittade på kartan så förstod jag varför det tog sån tid att ta sig dit. Tåget från Alvesta var försenat (surprise surprise!) men kom ikapp så tåget var helt enligt tidtabell.

Var riktigt nervös när jag kom till kommunen och blev intervjuad av fyra personer med olika frågor. Informatören som en liten hjälpreda som försökte få mig att trycka på vissa saker, han som har rollen jag söker, projektledare och en från personalavdelningen.
Jag förberedde mig för intervjun, tänkte på vilka frågor som kan komma men det är inte möjligt att veta allt de kommer fråga. Det var ett par pinsamma gånger jag fick blackout och inte visste vad jag skulle svara. Okej att vara medveten om hur man är men jag är inte medveten om varenda liten detalj om mig själv vilket gör det svårt att svara på vissa frågor.

Känslan var att de gillade vissa saker jag sa medan de blev osäkra på andra och det är såklart omöjligt att avgöra om jag får jobbet. Däremot fick jag en bättre bild av var arbetet mer exakt går ut på vilket gjorde att det kändes ännu mer lockande. Kanske inte Drömjobbet men ändå ett jobb jag tror kan vara utvecklande. Nu har de två veckor på sig och mitt liv ligger verkligen i deras händer. Om jag får jobbet förändras allt på nytt.

Kluvenheten

Först en väntan som inte vill ta slut, en tid som inte vill närma sig och varje dag känns som en väntan på någonting annat. Retsam är tiden.
Plötsligt är det dagen före och väntan har aldrig funnits. Det är inte ens tjugofyra timmar, inte ens tjugofyra mil till någonting som kan avgöra min närmaste framtid och det skrämmer.
Det skrämmer mig att jag kanske får jobbet. Att jag kanske en dag får kliva ut ur studentlivet och faktiskt kliva in i den värld som innebär fast månadslön och ingen skit man behöver betala tillbaka efter att arbetet är klart. Det skrämmer att folk ska ta förgivet att jag sitter inne med kunskap som inte de har. Det skrämmer att få ansvar. Det skrämmer att en dag behöva kliva ut ur den studentvärld jag varit en del av i så många år. Att kliva ut ur det som så länge varit tryggheten. Att behöva flytta till en ny stad så småningom, starta upp ett nytt liv med nya människor. Men allt detta är steg som en gång måste tas och de flesta har gått igenom dem men många kanske inte vid svåra tider som denna.

Nya saker skrämmer lika mycket som de kittlar. Att inte veta framtiden, ha alla möjligheter i detta avlånga land. Då kan man längta och tänka sig bort.