Etikett: jobbsökande

Framtiden är idag

Jag har fått jobb. Absurt men sant, redan i veckan åker jag norrut för att gå bredvid hon som har tjänsten just nu. Det finns ett rum som står tomt där jag jag får bo tills jag hittar en lägenhet. Detta är dock inte särskilt svårt eftersom Norsjö inte är någon stor ort med bostadsbrist. Så allting är förändrat, allting är nytt och jag är både nervös och rädd. Det är nu det händer, det är nu jag ska bli en med lön och arbetsplats. Det är stort, det är en helt ny del av livet som börjar. Allt som jag har slitit för det sista året. Helt plötsligt, bara sådär när jag började försöka ändra mitt sätt att söka jobb.

Av självklara skäl är därför jobbtipstävlingen avlyst eftersom jag lyckades helt på egen hand. Dock vill jag skänka ett stort tack till alla som har hjälpt till med tips och råd!

Det jag har lärt mig är att Platsbanken kan vara värd – beroende på vilket typ av jobb man söker. Min strategi i slutet var att söka jobb jag ville ha men som låg i mindre orter – där är det färre som söker. Är man beredd att flytta så är det inga problem. Eftersom informatörsjobb på kommuner är skyldiga att utlysas blir konkurrensen stor – då det inte finns några dolda jobb här. Mitt råd är därför – var beredd att flytta och sök dig till ställen dit andra inte söker. Det skadar inte att ha en nisch – exempelvis kommunikation och kultur – vilket var anledningen till att Sthlm ville ha mig på intervju. Lägg inte heller hela din energi på att söka på AMS-annonser utan använd många olika jobbsökarmetoder om du söker jobb som inte är på kommuner, landsting o.s.v.

Längtar framtiden

Denna blogg tar ett par dagars paus nu eftersom dess ägare har flugit norrut. En månad försenad anställningsprocess ledde till ett samtal i torsdags. Samtalet ledde till bokade biljetter hem till mina föräldrar och en bokning av en intervju i Norsjö i Västerbottens inland. Ett informatörsvikariat på ett år. Ien liten ort som ligger ganska nära mitt föräldrahem, det vill säga två timmar bort. Intervju är mycket men vid det här laget är intervju inte allt. Jag vet att oavsett om intervjun går galant är det ingen garanti till ett jobb. Inte ens om jag kommer på en andra intervju är det någon garanti.

Hade under gårdagen ett samtal med min coach om hur jag ska peppa mig själv inför intervjun. Så idag och imorgon blir det jag som påminner mig själv om bra saker jag har gjort som får mig att känna mig avslappnad och säker. Och se till att spela massor med bra musik som peppar. Familjen i massor. Min yngsta bror ska följa med mig till Norsjö också. Det ska bli fint. Det ska bli mitt jobb.

Jag längtar framtiden. Jag längtar till att få kunna ringa till mamma och säga: ”Jag har fått jobb!”. Jag längtar efter att kunna skriva på Facebook att jag äntligen har tagit mig ut ur min situation. Jag längtar efter att packa ihop alla mina grejer och flytta, oavsett om det är till samma stad eller tvärs över landet. Jag längtar efter en lägenhet som inte är en studentlägenhet.

Vikten av sociala nätverk som arbetssökande

Det är lätt att glömma hur värdefulla nätverk egentligen är. Inte nog med att nätverk kan hjälpa en att träffa nya vänner eller kan leda till arbete, de är också viktigt rent socialt. Jag har ett sådant nätverk som jag använder mig alldeles för lite av, ett nätverk för frilansare och småföretag inom media i Norrköping. Majoriteten av dessa kommer från min gamla klass från universitetet men nätverket växer och numera innehåller det förutom grafiker även webbdesigners, webbutvecklare, fotografer och en retuschör. Jag känner mig lite utanför eftersom jag inte lever med mitt företag på heltid men det är ändå värdefullt att gå dit.

Att träffa nätverket ger energi vilket är lätt att glömma bort mellan mötena. Det ger mig möjlighet att träffa kreativa människor en gång i veckan och få lite social kontakt. För mig som utöver frilans försöker finna ett arbete och har två distanskurser tillbringar jag det mesta av min tid hemma i lägenheten. Med hösten kommer energilösheten vilket leder till att jag ibland inte orkar träffa människor. Samtidigt som jag vet att jag mår mycket bra av det.

Idag tog jag med mig en bekant som gick året under mig på utbildningen och som jag även har grupparbetat med. Det kändes skönt att ha med sig någon i samma situation, som söker jobb och funderar på att frilansa men inte riktigt vet vad hon vill göra. Vi drömmer fortfarande om att hitta en anställning. Idag hade vi även ett par studenter som ännu inte har företag vilket gav en skön balans på samtalet. Det finns inte bara en typ av frilansare.

Samtalsämnena spretar men är alltid intressanta och det är svårt att hänga med i vad alla åtta personer pratade om. En av studenterna frågade hur vi går till väga för att söka arbete och vi diskuterade även det faktum att AMS inte ger något stöd till egenföretagare. Detta fick jag själv erfara när jag ville veta om det går att vara inskriven om man har F-skattesedel. Det gör det inte, oavsett hur mycket eller lite man tjänar. Det finns ingen förståelse för att det tar tid innan ett företag kan börja gå med vinst. Om detta intervjuade jag min vän Emil till en journalistikuppgift.

Hursomhelst gav mötet energi och hopp inför resten av veckan. Om de kan leva på sin dröm borde jag också kunna göra det. Det kräver bara att man måste kämpa och jag har lärt mig att det inte går att vara passivt arbetssökande. Resten av veckan blir det jag som skriver på spontanansökningasr och funderar på var jobben kan finnas.

Hur säger man till ett företag att de behöver hjälp med sin grafiska design?

1 kommentar

Igår hade jag mitt första samtal med en kvinna som ska agera min jobbcoach för ett tag framöver. Eftersom det var det första samtalet blev det mycket snack om vem jag är och vart jag vill komma med coachningen. Mitt mål är såklart att hitta ett jobb. Det känns i alla fall positivt, det är någonting som bryter av i vardagen och där jag kan få stöd i hur jag ska tänka kring jobbsökandet. Någon som ger mig deadlines och uppdrag som motiverar mig framåt.

Jag fick ett tips om ett företag som sökte en lokalvårdare men efter att ha surfat in på deras hemsida insåg jag att de behövde hjälp med annat. I mina ögon skulle de behöva en ny grafisk profil, en ny och mer lättuppdaterat hemsida och framförallt någon som arbetar med dessa frågor. Jag vet i och för sig inte om de har någon i nuläget men hemsidan sade mig att de behövde hjälp. Efter att jag googlade deras företag fick jag också upp information som fanns på olika hemsidor eller forum. Där kommenterade man och gav mycket negativ kritik på företagets tjänster. Detta fick mig att fundera att de skulle behöva någon som hjälper dem att bevaka vad som skrivs om dem. De har tidigare använt sig av ett mycket udda sätt att marknadsföra sig, så jag vet att de är öppna för lite mer galna idéer. Den stora frågan är dock – hur säger man till ett företag att de behöver hjälp och att den hjälpen borde vara jag?

Nätverk och sociala medier – en ny början?

Någonting i ett samtal med min ena lillebror (som har utsett sig till min livscoach) insåg jag att saker måste förändras. Det är inte hållbart att tro att det hjälper att gör samma sak om och om igen (söka jobb på AMS-annonser) eftersom det hittills inte lett någonstans. Jag har nog vetat om det hela tiden men har inte velat inse det. Jag blev högst medveten när det var jobbsökarmässa på AMS i Norrköping. Det var människor överallt på den lilla ytan. Köer för att få lämna sitt CV, ungdomar, medelålders, äldre, alla var där. Jag har gått på cirka sju intervjuer – så jag vet att jag är inne på rätt spår men varje gång har beslutet varit nekande – för lite erfarenhet. Jag har erfarenhet men jag kommer aldrig upp i de tre åren man behöver ha. Det är därför jag frilansar, för att få erfarenhet – men just nu är inte egenföretagandet min dröm.

Det var det som var anledningen till att jag satte igång min jobbsökartävling. Konceptet finns sedan tidigare men jag tänkte att någonting kanske det leder till. Jag vet att det finns människor med kontakter inom det jag vill arbeta. Samtidigt består mitt nätverk till stora delar av unga människor i samma situation som jag – de är ivriga att få komma ut och arbeta med kommunikation. Med andra ord råder slagsmål och en del med kontakter kanske därför väljer att hålla dem för sig själv, vilket är helt förståeligt.

Jag har dock fått ett par tips som är värda att kolla upp, det gäller bara att ta mod till sig – jag som aldrig vänjer mig vid att ringa upp främlingar. Jag har träffat en ny bekant som säger sig ha kontakter att förmedla vilket låter hoppfullt. Dessutom har jag fått kontakt med en kvinna som utbildar sig till coach och skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med ett par timmars coachning – gratis. Om man har F-skattesedel får man nämligen ingen hjälp av AMS, det räknas då som att man är självförsörjande. Sedan har jag även mängder av kreativa idéer för hur jag ska kunna visa vad jag kan, olika möjligheter att göra kreativa CV. Jag har redan börjat men har idéer där jag både tänker använda fotografi och min gamla hederliga teknik ordkollage.

Det känns i alla fall lite hoppfullare nu. Jag har gjort någonting annorlunda, jag har tänkt annorlunda, jag försöker. Imorgon är en ny månad, en ny vecka och jag har dessutom påbörjat en ny dagbok. Det känns alltid positivt, som att börja på en ny vit sida i livet som jag kan fylla med vad jag vill. Förhoppningsvis många sidor jag kan fylla med mitt nya framtida arbete.

Arbetslösheten är ingen bluff

Jag tänker på Linda Skugges krönika om att ungdomsarbetslösheten skulle vara en myt. Att det endast beror på att ungdomarna är vana vid att få allting serverat på silverfat och är för lata för att kämpa sig till ett jobb. Enligt henne skulle det ta två timmar att få ett jobb, endast genom att knacka dörr hos företagen i närområdet. Det ligger någonting i det – vissa ungdomar är väldigt petiga med vad de söker för jobb. För vår generation finns det oftast val – vissa studerar, vissa bor hemma längre.

Medan våra föräldrar har jobbat inom vården, kört lastbil eller jobbat inom industrin vill vi arbeta med saker som vi brinner för och tycker är roligt. Därför väljer vissa att hellre vara arbetslösa än att arbeta med telemarketing. Ett färskt exempel var när jag arbetade som inventerare där en ung kille hoppade av efter en dag eftersom han hade fått kritik från arbetsledaren. Han hade helt enkelt råd att ge upp. Vårt behov av självförverkligande gör också att vi idag är oerhört många som slåss om att få arbeta med fotografi, grafisk design, webbdesign och skrivande på olika sätt. Detta är definitivt inte den lättaste nischen att ge sig in i och det finns många oerhört duktiga.

Men det finns också en annan sida av det hela. Medan vi har blivit petigare med jobben, har även de som anställer blivit mer petiga. De kräver någon form av utbildning och de kräver erfarenhet. Det är fåtalet arbetsgivare som söker efter unga utan erfarenhet eller utbildning, och de som gör det har i regel sämre rykte. Arbetsgivarna vill ha personal som vill arbeta, som ser det som sin livs mission att exempelvis arbeta inom vården eller industrin. Därför har en del kommuner råd att säga nej till de som söker jobb, men som inte verkar tillräcklig engagerade. Vem vill ha en arbetare som inte gillar att gå till jobbet och vem vill gå till ett jobb där de inte trivs?

Någonting annat Linda Skugge inte skriver om är det faktum att hon som kändis förmodligen lätt skulle kunna få jobb vart som helst genom att knacka dörr. Inte heller verkar hon känna till någonting om den påfrestning det innebär att inte kunna hitta ett jobb. Mycket handlar om inställning men att varje dag känna positivitet inför arbetssökandet och framtidstro kräver mycket energi.
Kontentan blir att ja, det finns förmodligen många jobb där ute att hitta men dessa ligger inte ute på Arbetsförmedlingens Platsbank. När vi säger att det finns få jobb att söka och att det finns en jobbkris så tror jag det handlar om att det finns få utannonserade tjänster. Eftersom 80% av jobben inte tillsätts via AMS så är detta någonting i högsta grad positivt – det finns jobb därute men vi måste vara beredda att kämpa för att hitta dem. Problemet är att veta vart man ska börja leta.

Hur duktig på att ljuga vs. hur mycket självkänsla måste man ha för att kunna få ett jobb?

4 kommentarer

Ett samtal tre dagar efter intervjun är förhoppningarna krossade igen. Investerade timmar i en ny stad, timmar av förberedelser inför intervjun känns plötsligt lika smart som att kasta sin nyaste favoritägodel i närmaste vattendrag. Innerst inne vet jag att jag förmodligen har lärt mig någonting på det och när jag gick från intervjun var det inte direkt med en segerkänsla i maggropen. Jag var positiv och glad och dolde mitt pessimistiska drag, jag gjorde det bästa jag kunde. På något vis kände jag på mig att jag inte skulle få jobbet efteråt, men jag hoppades ändå.

Jag ställde de obligatoriska frågorna och fick fram att den person de valt hade liknande erfarenheter som mig fast hade arbetat i en liknande position tidigare. Så återigen var det erfarenheten som fällde mig, men inte med lika mycket som tidigare. Fem intervjuer. Det måste betyda någonting att de har valt att kalla mig? Det känns som att jag är inne på rätt spår, för alla intervjuer jag varit på har haft någon form av informatörsinriktning.

Det som också kom fram till slut som ett tips till nästa intervju är att jag måste våga lite mer, våga föra fram vad jag praktiskt har arbetat med tidigare. Återigen tycks det handla om självkänsla. Från min barndom minns jag kvartssamtal som handlade om att ”du kan mer än du tror att du kan”. Det som alltid varit ett hinder för mig i mina studier tycks nu ha blivit ett hinder för mig att ta mig in i arbetslivet överhuvudtaget. Jag börjar undra hur många jobb jag egentligen har gått miste om på det sättet.

Jag ska inte påstå att jag varken har hög eller låg självkänsla, jag är nöjd med mitt utseende och min personlighet. Jag är mycket starkare än jag var för fem år sedan. Jag vet att jag har ordets gåva men har fortfarande inte den självkänslan inför det grafiska jag har gjort, det är för nytt. Det räcker med att titta på mina forna klasskamrater. Jag tänker att om jag hade haft en starkare tro på mig själv så hade jag kunnat föra fram mer hur mycket arbetsgivaren behöver mig – och det hade kunnat ge mig den anställning jag förtjänar.

Självkänslan blir dock inte bättre intervjuer. Det blir den där första glädjen över att de har valt mig till intervju men självkänslan får sedan en dal varje gång jag inte får ett jobb. Tankarna om varför jag inte fick jobbet attackerar – även om det går att få svar från den f.d. potentiella arbetsgivaren. Enligt dem var det erfarenheten som avgjorde men jag tror absolut att min blygsamhet kan ha påverkat. Och i så fall – hur bra självkänsla måste man inte då ha för att kunna få ett jobb? Antingen måste man vara en god skådespelare som kan låtsas att man kan eller så behöver man vara övertygad om att  ”jag är bäst i världen”. Eller vad säger ni?

Världen går vidare

Allting går vidare nu. Folk köper bostadsrätter, blir sambos, gifter sig, skaffar barn, blir farmödrar. Folk gör slut, fasta jobb eller kommer igång med sitt frilansande på riktigt. De säger att man inte ska jämföra sig med andra, men är det verkligen möjligt? Även om jag jämförde mig med mig själv skulle det fortfarande se illa ut.

Saker går vidare men jag står kvar på samma punkt som för ett år sedan.
Jag bor kvar i samma lägenhet i samma stad med för hög hyra.
Jag är fortfarande arbetslös men med ännu mindre hopp om framtiden.
Jag kan inte minnas vad en relation är eller vad det ska vara bra för.
Jag ser i stort sett likadan ut, kanske lite snyggare möjligtvis.
Jag beter mig i stort sett på samma sätt, fortfarande för feg för att bryta mig ut.

Känslan av någonting måste hända snart, växer för varje dag. Någonting måste förändras, något nytt måste komma in i mitt liv. Och jag vet, ingenting händer om inte jag gör någonting. Men det är så mycket i mitt liv jag inte själv kan påverka.  Jag söker jobb nästan varje dag, jag går på alla kulturgrejer jag kan hitta och hänger med mina vänner så ofta jag kan. Det har lett till tre intervjuer under ett års tid (plus två för sommarjobb) samt en irriterande obesvarad och kortvarig besatthet. Jag längtar efter den dagen då någon till slut ringer och säger att ”vi vill gärna anställa dig”, men det känns mindre och mindre som att den dagen någonsin kommer att komma. ”Det händer när du minst anar det” säger de men i  mitt fall översätts det till ”aldrig”.

I förvirringen spontanansökte jag till en ettårig journalistlinje på folkhögskola, som nu vill ha mig på intervju i juni. Jag saknar det journalistiska skrivandet för att kunna arbeta med det jag vill så tänker att det vore en idé. Men det skulle innebära att använda ytterligare ett år CSN, vilket inte är min dröm. Och jag älskar folkhögskola, jag älskar att bo på internat och umgås med människor varje dag men samtidigt känns det lite som att gå bakåt i utvecklingen.  Tillbaka till tiden före universitetet. Fast hellre det än en termin av fruktlösa distansstudier som isolerar och frustrerar. Jag tror inte jag orkar en termin till i denna lägenhet, därför måste någonting nytt komma.

Snart säger de, snart händer det.
Närdå, och hur kan ni vara säkra på det?

Snart?

De säger att det är snart det händer. Att det händer plötsligt, när man inte riktigt är redo för det. Jag fortsätter försöka och hoppas, trots att hoppet innerst inne är dött. Utsikterna inför att få ett jobb är minimala och utsikterna att få ett jobb med rätt inriktning är ännu mindre. Ett år senare har jag inte kommit det minsta närmare mitt mål och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.

Tiden går, går, går, går och går. Det är allt. Inga intervjuer, inget jobb, ingenting.

Trying new things

Idag tog jag itu med någonting som jag borde ha gjort för länge sedan men bara skjutit upp för att bara tanken på det kändes jobbigt. I och med att jobbsökandet inte direkt rör sig framåt insåg jag att jag måste göra någonting annorlunda och det var då tanken dök upp. Att jag borde ringa upp till de företag där jag har sökt jobb och där jag inte ännu har skickat in ansökan.

Första steget blev alltså att ringa till ett jobb jag hade sökt för att ta reda på hur deras process i anställandet gick. Såklart hade de tagit ut fem stycken till intervju men jag passade ändå på att fråga och kom fram till att de som gick vidare hade antingen jobbat som journalister, informatörer eller liknande och var någonstans i 30-40-årsåldern. Arbetsgivaren hade gått efter egenskaperna men det var uppenbart att erfarenhet också var en stor faktor. Av det drog jag slutsatsen att de ville ha någon som fort kunde hoppa in i rollen och inte hade så stor uppstartssträcka. Så även om jag hade skrivit en bra ansökan hade jag i alla fall ingen chans – men jag kan inte få erfarenhet förrän jag får något arbete.

Samtal nummer två blev till ett jobb jag funderar på att söka men som verkade lite flummigt beskrivet, för att ta reda på exakt vad jobbet gick ut på, vad de letar efter för person o.s.v. Det blev lite mer konkret men inte mycket mer. Där fick jag poängterat att det var personliga egenskaper de mest gick efter, de ville ha någon social och utåtriktad läste jag mellan raderna. Eftersom det ändå är i Linköping tänker jag nog söka.

Efteråt konstaterade jag att jag inte förstod från första början varför jag hade varit så orolig. Det kändes inte alls särskilt jobbigt att ringa, mest spännande att höra vad de hade att säga. Med det har jag kommit fram till en ny taktik – jag har blivit betydligt petigare med vilka jobb jag söker, jobb där jag är uppenbarligen underkvalificerad går bort. Eftersom jag söker färre jobb kan jag också ta mig mer tid att undersöka och skriva ansökan.

Det blir lätt att jag tänker att ”det finns alltid någon med mer erfarenhet” och det gör det ju faktiskt. Min nästa utmaning är att försöka hitta företag dit jag kan skicka spontanansökningar. Med tanke på vilket brett fält jag kan tänka mig att arbeta inom är detta väldigt svårt. Bara i Norrköping finns hur många reklam/marknadsföringsföretag som helst.j