Vad händer när vi ger upp vårt privatliv på internet?

November 8th, 2011 § 0 comments § permalink

I min jakt på intressant facklitteratur har jag nyligen läst boken Blogging av Jill Walker Retberg från 2008. Som titeln föreslår handlar denna bok om bloggande från grunden. Alltifrån vad en blogg är till hur bloggar har uppstått och på vilka olika sätt de används idag. Den tar också upp företeelsen sociala medier och hur vi allt lättare lämnar ut vårt privatliv till andra.

Och vad händer egentligen när vi frivilligt lämnar ifrån oss vårt privatliv? Detta är någonting de allra flesta gör varje dag, utan att egentligen tänka på det eller kritisera var informationen hamnar och sedan används till. Och hur har vi egentligen hamnat där – att det är okej att lämna ut nästan varsomhelst?

Människor gillar att dela med sig av sina idéer – det har vi nog alltid gjort också men aldrig har det varit så enkelt och kunnat spridas över hela världen som nu. I och med inträdet av sociala medier som Facebook, bloggar o.s.v i våra liv har det helt plötsligt blivit tusen gånger enklare att dela saker med andra. Det räcker med en dator och internet för att kunna sprida nästan vilken idé som helst och berätta nästan vad som helst om sig själv.

I och med tjänster som Google och Facebook kan vi nu få tag på vilken information som helst, när vi vill. I gengäld ger vi upp vårt privatliv. Vi berättar vilka hemsidor vi besöker, vilka vänner vi har, var vi befinner oss just nu, vad vi tycker om att göra. Frivilligt delar vi med oss av denna information – och få ifrågasätter var informationen hamnar och vad den sedan används till. Den kan oskyldigt användas till att ge oss riktad reklam. Unga tjejer kan få reklam om de nyaste kläderna, bantningskurer medan män som mest spelar Facebook-spel får reklam om ännu fler Facebookspel som kan vara intressanta. Vi uppskattar troligen detta mer än generaliserad reklam vi får i brevlådan. Vi uppskattar exempelvis att ICA vet precis vad vi handlar och att vi får rabatter på det vi köper ofta.

Informationsbevakning över Internet finns över hela världen. Här i västvärlden används den fortfarande ganska försiktigt – exempelvis för att kunna ge riktad reklam. Tittar vi i andra länder där friheten inte är så självklart kan denna information användas till helt andra syften. För att bevaka vad medborgarna gör på Internet i syfte att kontrollera sin befolkning snarare än att främja deras personliga frihet. Detta är knappast av godo och gränsen mellan dessa två sätt att hantera information är tunn.

Ett gammalt och skrämmande framtidsscenario hittar du i kortfilmen Epic 2014 - en utveckling av Google och andra informationstjänster som samlar in all din information. Detta leder till slut till ett nytt system som sorterar bland nyheter och annat för att visa dig exakt det du är intresserad av. Problemet är när vi visar mer intresse för kändisnyheter än nyheter om förtryck. Detta leder till ett system som ger dig platta och vinklade nyheter som bekräftar det du redan tror och tycker men inte behöver vara sanna. En skrämmande tanke för allting vad journalistik kallas. Och även skrämmande för oss som är vana vid att ta del av nyheter. Ska vår Internetnärvaro förvandlas till en bekräftelsemaskin där ingenting längre ifrågasätts?

Filmen är gammal och som många vet är det inte mycket av framtidsscenariot som har blivit sant. Ingen kunde ha förutspått tjänster som Facebook, Wikipedia och Twitter. Än så länge samlas vår information och används bara till tillsynes ofarliga syften. Men kan ändå inte Epic 2014 till slut bli sann – om vi inte säger emot?

Informatören vs. journalisten

September 26th, 2011 § 0 comments § permalink

I webbtidningen Frilansjournalisten intervjuade man tidigare i år f.d. journalisten Pär Längby som har gått från att vara just journalist – till att bli informatör. Informatör och journalist är på många sätt två syskonyrken – besläktade med varandra men ändå väldigt olika i sitt utförande. Två syskonyrken – lika i grunden men inte i utförandet.

Han diskuterar bland annat hur andra journalister som arbetat som blivit informatörer har fått bli grindvakter – alltså personer som bestämmer vad som går ut. På så sätt går det att styra informationsflödet för att exempelvis bara ta upp positiva saker och “dölja” det som är mindre positivt. Bland annat har vi i Norsjö gått från att styra vilka nyheter (från media) som syns på vår sida till att det idag syns alla nyheter oavsett värde. Kommunens först skyldighet är mot medborgarna och det är det perspektivet vi måste arbeta för.

För mig är informatören en multijournalist anställd på exempelvis en myndighet eller kommun. Både journalister och informatörer har en lojalitet – att informera kommunmedborgarna. Arbetsuppgifterna liknar på många sätt varandra:

  • Textproduktion
  • Fotografi
  • Uppdatering av webben

Den stora skillnaden enligt mig är att som informatör har jag dubbla lojaliteter. Förutom lojalitet mot medborgarna har jag en annan slags lojalitet mot min arbetsplats – i detta fall kommunen. Både informatören och journalisten måste lämna texter för korrektur för att fakta ska vara rätt – skillnaden är att min arbetsgivare har större möjlighet att tycka till om texten. Om de tycker att texten inte säger rätt saker kan de komma med åsikter och jag måste göra mitt jobb. På det sättet är jag mer som en marknadsförare. Journalistiken verkar därför anses lite mer högt stående – det där oberoendet är lite finare.

Ett annat problem som diskuteras i artikeln är att som informatör gå över till att bli journalist. Jag stötte på det problemet när jag läste min kurs i journalistik – slutuppgiften innebar nämligen att få en text publicerad i en dagstidning. Därför kontaktade jag min journalistbekant på lokaltidningen. Allt verkade okej tills jag på högre ort fick ett nej – det skulle bli väldigt förvirrande om jag som informatör skrev en artikel i journalistrollen. Såhär i efterhand kan jag förstå det – som informatör är jag insyltad i kommunens verksamhet och förväntas inte kunna vara objektiv.

Jag fick nästa chans då min journalistbekant i sin tur hänvisade en kvinna till mig – att jag skulle vara frilansande journalist. Frilansare har jag varit, men aldrig som journalist. Glatt tackade jag dock ja till det betalda uppdraget. Min bekant var den som först hade fått uppdraget men tackat nej – antagligen på grund av lojaliteten. Att som journalist arbeta åt ett företag/organisation blir väldigt underligt – kan man verkligen bli objektiv? Även om jag gör en journalistikt riktig intervju kan de ändå ha åsikter om slutresultatet på ett helt annat sätt.

Det här var lite av mina funderingar kring vad som skiljer informatörer från journalister. Dock tror jag att vi har mycket att lära ifrån varandras yrkesroller – men mer om det någon annan gång. Vad tycker du – hur stor skillnad är det mellan yrkena?