Min egen P3 Guld-lista

January 22nd, 2011 § 2 comments § permalink

Eftersom jag anser att en del artister saknades bland nomineringarna och vinnarna på årets gala har jag beslutat att göra en egen lista.

Årets nykomling: Oskar Linnros

Årets låt: Det var jag – Familjen

Årets grupp: Familjen

Årets hiphop/soul: Movits!

Årets pop: Oskar Linnros

Årets danslåt: Maskinen – Bränner, Sergertåget

Årets dans: Vampyrdansen till Jag är en vampyr – Markus Krunegård

Guldmicken (årets liveakt): Movits!

Årets folk: Karnevalfolket

Årets schlager: Keep on walking – Salem al Fakir

Årets jazz: Anna Lundqvist Quartet

Årets festivalfynd: Rena Rama – Klass 6b

Årets coverkatastrof: Allt av Cascada

Årets text: Darwin Deez – Bad day

Stadsfestivalliv

August 1st, 2010 § 1 comment § permalink

De två sista helgerna har jag levt festivalliv. Inte festival på riktigt utan stadsfestivaler där jag har bott i hus och sovit i en riktig säng. Jag är 25 år och har aldrig varit på en tältfestival. Trästockfestivalen och Pite Dansar och Ler har jag däremot besökt. Men det har ändå varit festival. Bajamajor där toapappret är slut, festivalmat, bra folk, bra band och allmän fylla och kaos.

Jag minns när jag för första gången som 17-18-åring fick gå på Pite Dansar och Ler. Mina föräldrar hade inte velat släppa mig tidigare. Det var stort, jag skulle få se min dåvarande superidol Patrik Isaksson. Jag stod längst fram på konserten, sjöng med i alla låtar och skrek när han hoppade ned framför scenen och jag nästan kunde röra vid honom. Jag var i upplösningstillstånd, jag tror ingen förstod hur mycket denna artist betydde för mig då.

Idag är jag lite mer luttrad och avdankad. Jag har redan sett både Joel Alme, Hästpojken och Markus Krunegård i Norrköping innan jag anländer till Trästock i Skellefte. Även om jag inte har sett Movits! tidigare så är det inte med Patrik Isaksson-känslan jag står på konserten trots att det är ett av mina topptrefavoriter just nu. När jag står på Oskar Linnros är det med öronproppar, fotriktiga skor och en extratröja om det skulle bli kallt till kvällen. Inte fullt lika extatisk, ungdomsgalenskapen har börjat sina, jag känner mig otäckt vuxen, men jag sjunger med och jag dansar. Det är jag och hundratals skrikande sjuttonåntingåringar – jag som precis har precis hunnit bli 25. Precis som i Oskars låt fast lite tvärtom – jag är glad att vara 25 och inte 17. Mina vänner som har levt längre än mig skrattar mest – “du är så ung, du har mycket kvar att uppleva”. Måhända, men det är svårt att inte känna sig gammal när man är omgiven av fulla och skränande 90-talister. Jag är också innerligt glad att jag sluppit vara den som börjar dricka på högstadiet, stjäla sprit från mina föräldrar och vakna upp hos främlingar.

Efter att ha besökt dessa två festivaler två år i rad kan jag se klara skillnader. PDOL satsar på stora artister, därför blir det glapp mellan alla akter, medan Trästock satsar på att ha några större och många mindre band – det blir mer gemytlig stämning och det finns alltid ett band att titta på medan man väntar på nästa favorit. Jag gillar deras satsning på bra popakter i år. Det tråkiga var att några av Trästocks bästa artister fick otroligt dåliga tider – Zacke spelade 14.30 och Kristian Anttila 16.15 på lördagen. Det var två väldigt bra konserter. På PDOL är fyllan mer påtaglig. Fulla ungdomar, fulla vuxna som inte ens flyttar sig när jag och min synskadade kamrat försöker ta oss fram genom folkhavet. Det är tjockt med människor överallt på lördagen och svårt att ta sig fram. Ännu en anledning till att jag känner mig gammal – det är då jag önskar jag satt hemma framför TV:n med vänner och drack vin istället.

Även om Markus Krunegård på Trästock var fantastisk (som vanligt) slår det inte riktigt artistuppbådet på PDOL. Jag som nyligen blivit förälskad i Oskar Linnros musik får verkligen vad jag behöver. Hopp, pop och dans. Det spelar ingen roll att jag är bland de äldre längst fram vid scenen. Winnerbäck är alltid Winnerbäck – det är många nostalgiska låtar som påminner mig om min första relation, vilket var med en Winnerbäckfreak. Många är de låtar vi hånglat till. Det var en fin blandning mellan de gamla låtarna man känner igen och de nya låtarna. Avslutningen på konserten var “Jag får liksom ingen ordning” vilket är en av mina favoritlåtar med nämnda artist och därmed en perfekt avslutning. Och en perfekt början på min födelsedag.

På lördagen följde uppladdning med The Sounds. Huvudakten för mig var Movits! För er som inte har hört talas om eller hört detta fantastiska band kan jag berätta att de kommer från Lule och har slagit igenom stort i USA med deras kombination av hiphop och swingjazz. Tänk dig trumpeter, saxofoner, kontrabas och en bit elektroniskt, plus hiphop PÅ SVENSKA. Deras album har legat etta på hiphoplista, över både Eminem och andra storheter. Jag hörde talas om dem i samband med ett tips från en bekant som tyckte vi kunde boka dem till SM i Poetryslam 2009 – jag började lyssna och fastnade för musiken, hårt. Att de spelade på hemmaplan på min födelsedag kändes som världens vinstlott. Och vilken spelning. Jag dansade mig svettig, skrek och sjöng med så gott jag kunde till denna underbara musik och det spelade inte längre någon roll att jag var bland de äldsta längst fram. Pricken över i:et var när hiphoparen Zacke (som varit inledningsakt på deras USA-turné) dök upp och brände av “Spela mig på radion”. Mitt i alltihop dök Pitehiphoparen Populärmusik upp, personen som gjort den underbara låten “Inte Bitter”. Musikal orgasm, om man nu kan ha det. Många nya låtar att lyssna på, den ena bättre än den andra. Kvällen avslutades med Kent men jag gick fort eftersom det troligen var den segaste konsert jag varit på under hela den här sommaren.

Jag är en sån där tradig jävel som går på festivaler för att lyssna på musik och inte för att supa skallen av mig. Kanske en utrotningshotad art men jag är nöjd med att vara min egen. Få saker går upp emot livemusik och därför känns det dumt att vara så kanonfull så jag inte ens kan uppleva musiken ordentligt. Numera kan jag dock undra om inte människor går på festival för att supa med lite musik i bakgrunden…

Energi

April 25th, 2010 § 0 comments § permalink

Min helg har varit fylld av mängder av saker som ger energi. Jag var glad redan innan den började vilket påverkade hela helgen. Mycket av det som har gjort mig så glad är kultur. Det gör mig fullständigt överlycklig att bo i en så fin stad som Norrköping där det finns så mycket att ta del av.

Fredagen innebar ett ganska pressat schema, det är nämligen så att ett flertal 0lika kulturevenemang var inbokade samtidigt vilket gjorde att helgen gått under namnet kulturkaos. En stor del av de aktiviteter jag har gått på har varit relaterade till Norrköping Pride som hölls för andra året i rad. Jag lyckades missa allting förra året men i år var jag taggad.

Invigningen var fullsmockad med människor och många av mina vänner och bekanta var där. Det var kommunalråd som berättade om när hennes pappa kom ut, det var en lesbisk radioprogramledare och det var det första homosexuella paret i Norrköping som fick gifta sig i kyrkan. En stor anledning till att jag gick dit var att finaste Patricia Naumanen skulle sjunga sin jättefina låt Follow tillsammans Bel Canto-kören och vackert var det. När Gudrun Schyman gjorde entré var applåderna stora men luft fanns det inte i rummet.

Efteråt struttade jag runt på olika evenemang. En vän fixade in mig på Pop Culture så jag såg Moto Boy en kort stund innan jag gick för att se en teatermonolog av den andra tjejen i SM-laget. Mycket hög igenkänning om mobbing och vad som blir av ett mobbningsoffer efter att allt det svåraste har tagit slut. Fin inlevelse som jag hoppas se mer av. Sedan gick jag för att se mina kompisar i Dödsstjärnan och lite olika musikakter.

På lördag avverkades ett efterlängtat årsmöte för Kaosföreningens del så vi nu kan gå vidare i vårt arbete. Den stora händelsen på lördagen var sedan att se Kuppproduktions “Leken i kärleken”, en underbar föreställning om dejting och det som är i början av en relation. Min vän Emil gick verkligen in i rollen och det satt perfekt med hans teatraliska sätt och improvisationer blandat med annat. Den andra stora behållningen var Teater Lacrimosa, en fantastiskt show om manlighet sett ur olika vinklar. Sällan har jag blivit så chockad som när en helt naken kvinna kom in på scenen i clownnäsa.

Konserten med Joel Alme var också väldigt bra. En grymt bra artist men lite enformig i sin musik när man hör en hel konsert. Sedan laddade vi för efterfesten med vin och öl,  jag träffade artisten Per Egland som tydligen bott i min hemstad Piteå. Något sena anlände vi till festen på Saga Lejon i Norrköpings hamn, min första fest på en båt. Bra musik, stort danshumör och en båt full av gamla bekanta kunde inte ha gjort det roligare.

Det var en så härlig känsla att gå runt där, stöta in i bekanta, dansa en stund, gå vidare och hitta ännu fler kompisar och bekanta. På något vis har jag ändå lyckats bygga upp ett liv och ett kontaktnät i den här staden och det gör mig väldigt glad. Från att på gymnasiet varit i det närmaste helt ensam har jag idag många grymma kompisar. Och det finns mycket att vara tacksam över, även om det är svårt att komma ihåg det ibland.

Patricia och Bel Canto-kören på Pride-invigningen