Frågor

January 22nd, 2013 § 0 comments § permalink

Under de sista åren har mitt skrivande skett allt mer sporadiskt. Från att i början ha varit en besatthet, en storm, till att ebba ut och ta slut. Till att börja om igen och sedan kännas som ett litet djur som sitter på axeln och viskar. Kom igen nu. Du borde. Du borde ju. Flera följetonger och ett tjugotal dikter per år blev ett knappt påbörjat romanprojekt och en dikt på ett år.

Jag vill skylla ifrån mig. På liv, på tid. Nytt jobb, ny fritid och ny kärlek. Men det är en ekvation som många andra lever i – och klarar av. Däremot är min nutid betydligt mer lugn och harmonisk än min ungdom – kanske är det sant att man skriver bäst när man är olycklig.

Istället för att sätta ännu ett tomt mål om att skriva ett skelett till den där fantastiska romaniden väljer jag att inte sätta något mål i år. Åtminstone inte just nu.

Jag har börjat det nya året med att gå med i en ny skrivarcirkel som jag hoppas kan man hjälpa mig med min stiltje. Redan första träffen skulle vi försöka svara på varför vi skriver. Någonting jag inte längre kan svara på och att fundera på det ger fler frågor än svar.

Det började som en lust men blev till ett tvång, ett borde. Att göra det till ett borde gör att det automatiskt blir mindre roligt. Men hur gör man för att känna lust, inte tvång? Kan skrivandet alltid vara lustfyllt? Vem blir jag om jag inte skriver, släpper det som alltid utmärkt mig som person? Skriver jag för min egen skull eller skriver jag för andra? Vad gör skrivandet för mig?

Frågor.

Tillgänglighet, webb (och lite poesi)

February 10th, 2011 § 0 comments § permalink

Nu när det är Kärleksvecka försöker jag på så många intressanta aktiviteter som möjligt – bara för att passa på när det händer någonting. Jag tror det är viktigt, om inte annat för att vidga sina vyer och för att inte bli komplett tokig.

I onsdags valde jag att gå på en föreläsning som hölls av Entreprenörscentrum, som hjälper egenföretagare i Västerbotten med stöd av olika slag. Presentationen av centrumet gjorde mig också sugen på att starta upp på riktigt – skaffa mig ett riktigt företagsnamn och hitta ett fint kontor i Norsjö där jag kan sitta och webbdesigna eller göra trycksaker.

Den utlovades att vara en intressant föreläsning och det var den onekligen. Lars-Göran Wadén är en man som har jobbat som telefonist, journalist och nu slutligen som föreläsare – som reser runt och pratar om tillgänglighet och hur det är att inte kunna gå. Jag har tänkt en del på webbtillgänglighetsfrågan i och med vår nya webb och jag har även en del broschyrer i ämnet. Det var dock inte så mycket fokus på det utan en hel del på den fysiska miljön. Om hur vi ser på den som har en funktionsnedsättning.

Det mest intressanta är att vi kallar människor handikappade. Ett handikapp blir det först när personen råkar in i en situation den inte kan hantera. Exempelvis om jag skulle sättas in som ekonomichef – jag skulle vara helt handikappad. Om samhället vore tillgängligt för alla så skulle det inte finnas några handikapp. Den viktigaste punkten var att kunna bli sedd för den man är, en människa precis som andra, att vill bli behandlad som alla andra. Inte att behöva gå på en särskild toalett ett gå till en speciell entré. Om man har ett funktionshinder finns en särskild toalett för det, är inte det diskriminering? Om någon hade satt en bild att bara mörkhyade fick gå på den toaletten, då hade det varit rasism och straffbart. Men funkisar har inga rättigheter på det sättet. Men en lag är på gång som kommer att göra otillgänglighet straffbart. Tragiskt att det ska behöva gå så långt.

Inne i föreställningen var det någonting som kändes bekant i hur han framförde sin föreläsning. Det var lite som en föreställning, den var väldigt scenisk och han använde sin röst mycket på ett sätt som var mycket berörande. Någonstans slog det mig att jag måste fråga om han har hållit på med scenpoesi. Vilket jag gjorde – och fick reda på att han har tävlat i Poetry Slam, bland annat Borås Open men utan några större framgångar.

- Vet du vem Ingela Wall är? undrar han.
- Ja! Vi har turnerat med henne och Emil Jensen med vår  skrivarklass.
- Hon gick i min skrivarklass i Gävle.
Världen visade sig vara otroligt liten, en slammare i Norsjö! Det var trevligt att kunna prata om mitt intresse med nån som vet vad det innebär. Dessutom en slammare som känner samma människor som en själv. Detta tillsammans med Nyfiket i måndags gjorde mig väldigt sugen på att ge mig in i SM. Inte för att jag har någon egentlig chans men i alla fall för att få uppträda med poesi på scen. Någonting jag saknar med det lilla Norsjö!

en annan vinkel härifrån

June 8th, 2010 § 0 comments § permalink

benen borde åtminstone stå
kanske till och med springa gå
men sitter sig istället lealösa
medan andras fötter flyttar jobb
köper bostadsrätter i centrum
och planerar för samboskap

benen borde börja gå snart
peka åt något annat håll än inåt
de behöver bli vinklade härifrån
till någon annan fast plats
där rötter finns att trassla in sig i

tårna gräver sig nedåt betongen
ofrivilligt krafsande i studentrummet
bland blocket-billy och ikea-skräp
för det finns inget annat sätt
hellre gräva där man sitter
det är åtminstone en rörelse

men andras fötter vinklar sig fint vidare
längs jordsand grusasfalt guldestrad
till nya ytor där de kan växa
till fotfasta grävfasta bofasta
och sådär härligt fotriktiga

fötterna borde kräva sig framåt men
vem har förlagt mina fotfästen
vem har stökat bort mitt fasta jobb
med betald fyraveckorssemester
vem har gömt min bostadsrätt och min stad
och sambon med fyra katter

kan inte en påstå att benen rör sig i motvind
för det finns inget drag inte en enda pust
fötterna trampar och hålet djupnar
snart når inte nedersta steget på repstegen

det är ett idogt jobb att vänta
på någon annans jord
på någon annans blåst
på en annan vinkel härifrån

Lusten

May 20th, 2010 § 0 comments § permalink

Mitt i all den där melankolin finns någonting annat, någonting  fint som skiner igenom. Jag tar på mig vita ljusa kläder och då känns det lite bättre att andas.

Kanske är det det som gör det, eller kanske är det bara insikten om att jag har gått vidare och det känns inte så jobbigt som jag trodde. Det är fint med kaka och prata lite med folk man känner och höra på bra musik (lyssna här det är helt fantastiskt). det är fint att bli inbjuden på någon slags spontangrillfest av sina vänner. Det är fint att ha vänner, allting bleknar när man har fina vänner. Och jag kan fortfarande minnas känslan av hur det var innan, därför betyder det så mycket mer.

Någonstans där en insikt om att jag vill hem igen så jag kan få sätta mig och skriva. När jag tittar i TV-tablåerna hittar jag ingenting lockande utan tänker att jag ska skriva på min roman igen istället. Att jag vill skriva, att jag känner lust att skriva igen, det är fantastiskt. Att jag vill borra ned mig i min roman och verkligen lära känna karaktärerna, bygga dem och bygga en fantastiskt historia.

Luften utifrån för med en doft av pannkakor.

Frälsningen är nära

January 7th, 2010 § 0 comments § permalink

Första regeln är att jag inte får prata om det.

Men.

Jag kan inte låta bli att göra det. Jag måste få skriva om min frälsning. Och om ni nu förväntar er frälsning av det religiösa kan ni däremot vända om i dörren och gå, för det här är mycket bättre än så. Det är bättre än droger, det är beroendeframkallande, underbart men utan den taskiga bakfyllan efteråt.

Det jag talar om är såklart det nya Facebook-fenomenet Dikt Club startad av min idol Navid Modiri. Ni vet han med bandet (Gudarna), 365saker.se, P3:s Frank och även Filmkrönikan. Hursomhelst fick han idén till att skapa en klubb som går ut på att poeter “slåss” mot varandra, men hjälp av vadå? Ord – såklart. Det är en tävling i ordkonstnäreri, vem som kan komma på fyndigast sätt att äga den andra personen i matchen. Undertecknad är med i en match mot en främling. Jag har inte en aning om vad jag har gett mig in i, men det känns fantastiskt.

På två dagar har gruppen nästan tvåhundra medlemmar vilket är mycket för att vara en klubb som handlar om poesi. Främlingar slåss mot varandra. Människor som känner varandra slåss mot varandra. Det slåss med haikus, det slåss med sonetter och tvåradingar. Det slåss med rim och det slåss utan rim.

Om det här vore en sekt skulle jag gladeligen gå in i den och tappa omvärlden runt omkring. Så upphetsande är det.

Kaosstart

September 6th, 2009 § 0 comments § permalink

Apropå poesi har min kära förening Kaosföreningen Scenpoesi sparkat igång för höstterminen igen. Idag hade vi ett första möte för hösten och pratade om hur hösten kommer att se ut för föreningen vilket alltid känns roligt. På agendan står framförallt Kulturnatten i Norrköping den 26:e september där Kaospoesi står för ett flertal evenemang, scenpoesi i Biblioteket samt Poetry Slam (tävling i scenpoesi)och uppläsningar i Grå huset vid Stadsmuséet. Tycker att alla som har möjlighet borde besöka nåt av våra evenemang, de är ju dessutom helt gratis. :)
Andra saker som kommer att  hända är ett samarbete med ett lokalt uteställe i stan som vi tror kan leda till något mycket fint, information kommer att komma senare när det hela är lite mer klart.
En annan nyhet är att undertecknad råkade anmäla sig som kassör för föreningen. Ingenting jag hade planerat men jag har i alla fall vana sedan min tid på studenttidningen Magenta.

Nu är det dags att se på TV och ta det lugnt, imorgon väntar en lång dag.