En informatör, tillsvidare…

January 27th, 2012 § 0 comments § permalink

Efter många års kamp har det äntligen hänt. Jag har blivit erbjuden en tillsvidaretjänst som informatör – som jag glatt har tackat ja till. Eller sex månader provanställning först men sen så!

Som jag nämnt tidigare har jag varit på tre intervjuer – alla i Norr- och Västerbotten. Den först kändes riktigt bra, den andra helt okej medan den sista inte alls kändes särskilt bra. Det är alltid svårt att avgöra om man gjort ett bra intryck eller inte, men jag brukar ta det utifrån hur kontakten med intervjuarna var. Om intervjun känns trevlig och informell eller om den känns stel och svår. Det var det förstnämnda jobbet jag fick – där jag fick en kontakt som kändes informell, glad och nästan lite flirtig. Direkt efteråt undrade jag om de inte tyckte jag var flamsig.

Precis när jag kommit hem från min sista intervju ringde de från den första och erbjöd mig jobbet. Jag tackade ja direkt – det kändes helt rätt, det jobb jag helst ville ha. Mycket på grund av närheten till Ume – jag kan pendla därifrån! Ett litet plus var också att de kunde bumpa min lön rätt bra.  Nog för att jag gillar småkommuner men någonting jag har lärt mig sedan förra året är att det är svårt att bilda sig ett liv på en mindre ord om du inte redan har någon medföljande familj.

Så i april är det jag som flyttar drygt 15 mil söderut till ett nytt liv. Inget klart med bostad ännu men det kommer. Spännande och otroligt läskigt. Hoppas de vet vad de har gett sig in i. :)

Låt öppenheten få fortsätta leva

November 1st, 2011 § 0 comments § permalink

Få som följer nyheterna har nog kunnat missa det faktum att landstinget i Västerbotten har infört ett fotoförbud i sina lokaler. Skälet är för att skydda patienternas integritet så att de ska kunna känna sig säkrare. Medierna i Västerbotten har gått ihop och gjort en skrivelse då de anser att detta begränsar deras möjlighet att göra sitt jobb – att granska landstinget.

Jag tycker att ett fullständigt fotoförbud är fel väg att gå. Skärpta regler av något slag hade kanske varit på sin plats – exempelvis att fotografering endast får ske vid samtycke. Men att göra ett totalt förbud är att begränsa öppenheten som medierna ska stå för. De ska kunna granska landstinget precis som de kan granska kommun o.s.v. I Sverige har vi trots allt offentlighetsprincipen, en princip värd att hålla fast vid, en princip som minskar möjligheten för korruption. Av denna anledning tycker jag inte det är konstigt att det har kommit in en JO-anmälning av landstinget.  Fler borde anmäla dem.

Sedan fotoförbudet infördes har det hindrat den öppna granskningen av landstinget. Medierna har blivit nekade inträde, oavsett om de skulle fota eller ej. En äldre man som gått med på en intervju blev nekad att filmas av landstinget, inte ens hans anonyma händer fick filmas. Kan de inte längre lyssna på sina patienters beslut, de som ska vara för sina patienter?

Vad händer om detta går igenom fullt ut? Kommer alla landsting införa foto- och filmförbud? Medierna kanske inte ens får intervjua landstingspolitikerna? Kanske kommer kommunerna och riksdagen också börja kräva fotoförbud för att inte deras integritet ska “kränkas”? Skrämmande, det är vad det är. Ingenting får hindra den öppenhet vi har i vårt land.

Vi som inte vill jobba i Stockholm då?

October 27th, 2011 § 0 comments § permalink

När man som jag har vanan inne att sitta och leta efter jobb finner man till slut att de flesta kommunikationsjobb tyvärr finns i södra Sverige i storstäderna. Framförallt i Stockholm. Det kan kännas lite hopplöst när jag sitter i Skellefteå och inte har någon ambition att någonsin flytta till Stockholm. Jag vill helt enkelt inte dit:

  1. Det är extremt många personer som söker till dessa jobb.
    Alla som redan bor i Stockholm och alla som vill flytta dit. Före mitt informatörsvikariat var det inte ovanligt med 2-300 sökande på en tjänst. Och många är extremt erfarna och specialiserade.
  2. Det är svårt att hitta bostad.
    Jag vet alltför många vänner som har flyttat runt i rivningskontrakt, tredje hand, ibland andra hand.
  3. Det tar längre tid att ta sig från ena sidan Stockholm till den ena än att exempelvis köra till närmaste större stad i Norrbotten/Västerbotten.
    Vi köar inte i 10km/h. Vi köar i 90km/h.
  4. Det finns knappt någon natur.
    Inga snötyngda tallar på vintern, inga stora härliga skogar att vandra i.

Fördelen med att bo i Norra Sverige är att det är färre som söker på varje jobb. Det är färre som är beredda att flytta norrut. På några jobb jag har sökt och varit på intervju på var det mellan 20-40 sökande. I Skellefteå något fler, kanske 60-70 sökande.  Tyvärr finns konkurrensen även här, men vi är många färre som slåss. Samma sak är det med småstäder i södra Sverige. Färre vill flytta till Säffle än till Göteborg. Det är betydligt lättare att hitta bostad också. Med lite trixande hittar du lätt en ganska billig hyresrätt eller bostadsrätt. Därför – var inte rädd för att söka jobb på mindre orter du som är nyutexaminerad eller inte har hunnit skaffa någon familj ännu. Det är inget fel på norra Sverige oavsett vad alla fördomar säger.

Därför satsar jag på Skellefteå. Det är en stad jag vill bo i, 70.000 i kommunen är inte fy skam. Det målet kommer allt närmare eftersom det snart börjar bli dags att flytta dit. Det finns en lägenhet som står redo och jag är jättepepp på det. Mitt nästa steg är att höja mitt jobbsökande ett snäpp och börja göra spontanansökningar till företag som kan tänkas behöva kommunikationshjälp. Känner du någon? Säg gärna till.

Norrflicka

January 22nd, 2011 § 0 comments § permalink

Livet i Sveriges nionde minsta kommun sett till antalet invånare går sin gilla gång. Jag trodde det skulle vara jobbigt att flytta från en kommun med 130000 invånare till en med 4300 men det känns inte som någon större uppoffring. Livet går lite långsammare här och det är betydligt tystare än centrala Norrköping, men det är bara skönt. Avståndet till vännerna är dock tydligt. Det går inte bara att gå över och ta en kopp te längre.

Efter att ha varit sjuk och ganska passiv under en längre period har jag försökt börja komma igång med både träning och fritidsaktiviteter. Det är inte vad jag är van vid, så det blir att anpassa mun efter utbudet. Att simma i simhallen är gratis för kommunanställda så det kommer jag definitivt att utnyttja. Det finns vattengympa och det kommer att bli en grupp som håller på med zumba, något jag är nyfiken på.

När det gäller fritidsaktiviteter gäller det att passa på när det händer någonting. Jag har varit på ett stickcafé (jag och ett trettiotal kvinnor 50 och uppåt) och idag var jag på en inspirationsdag som kommunen anordnade. Linda Nederberg föreläste om prestationer och självkänsla. Det var inte mycket nytt men det var definitivt ett par av mina vänner som hade behövt vara där. I korthet – ditt värde avgörs inte av vad du gör eller hur du ser ut, utan du själv avgör ditt värde.

När jag var på väg till föreläsningen, cirka tio minuters promenad kände jag mig glad över att vara där jag är. Snön ligger tung på träden, det är kyligt ute, ingen blask och inget regn. Solen var på väg upp över träden. Istället för att gå hem efteråt frågade jag en kollega om vi kunde ta en promenad. Hon är till och med nyare än mig i Norsjö och detta var hennes första helg. Så vi gick genom Norsjö och bort till sjön där vi gick över isen på skoterspåren. Helt tyst förutom knarrande av skor och några enstaka skotrar som passerade. Solen steg högt. Det är då jag minns var jag kommer ifrån och var jag hör hemma.