Tillgänglighet, webb (och lite poesi)

Nu när det är Kärleksvecka försöker jag på så många intressanta aktiviteter som möjligt – bara för att passa på när det händer någonting. Jag tror det är viktigt, om inte annat för att vidga sina vyer och för att inte bli komplett tokig.

I onsdags valde jag att gå på en föreläsning som hölls av Entreprenörscentrum, som hjälper egenföretagare i Västerbotten med stöd av olika slag. Presentationen av centrumet gjorde mig också sugen på att starta upp på riktigt – skaffa mig ett riktigt företagsnamn och hitta ett fint kontor i Norsjö där jag kan sitta och webbdesigna eller göra trycksaker.

Den utlovades att vara en intressant föreläsning och det var den onekligen. Lars-Göran Wadén är en man som har jobbat som telefonist, journalist och nu slutligen som föreläsare – som reser runt och pratar om tillgänglighet och hur det är att inte kunna gå. Jag har tänkt en del på webbtillgänglighetsfrågan i och med vår nya webb och jag har även en del broschyrer i ämnet. Det var dock inte så mycket fokus på det utan en hel del på den fysiska miljön. Om hur vi ser på den som har en funktionsnedsättning.

Det mest intressanta är att vi kallar människor handikappade. Ett handikapp blir det först när personen råkar in i en situation den inte kan hantera. Exempelvis om jag skulle sättas in som ekonomichef – jag skulle vara helt handikappad. Om samhället vore tillgängligt för alla så skulle det inte finnas några handikapp. Den viktigaste punkten var att kunna bli sedd för den man är, en människa precis som andra, att vill bli behandlad som alla andra. Inte att behöva gå på en särskild toalett ett gå till en speciell entré. Om man har ett funktionshinder finns en särskild toalett för det, är inte det diskriminering? Om någon hade satt en bild att bara mörkhyade fick gå på den toaletten, då hade det varit rasism och straffbart. Men funkisar har inga rättigheter på det sättet. Men en lag är på gång som kommer att göra otillgänglighet straffbart. Tragiskt att det ska behöva gå så långt.

Inne i föreställningen var det någonting som kändes bekant i hur han framförde sin föreläsning. Det var lite som en föreställning, den var väldigt scenisk och han använde sin röst mycket på ett sätt som var mycket berörande. Någonstans slog det mig att jag måste fråga om han har hållit på med scenpoesi. Vilket jag gjorde – och fick reda på att han har tävlat i Poetry Slam, bland annat Borås Open men utan några större framgångar.

– Vet du vem Ingela Wall är? undrar han.
– Ja! Vi har turnerat med henne och Emil Jensen med vår  skrivarklass.
– Hon gick i min skrivarklass i Gävle.
Världen visade sig vara otroligt liten, en slammare i Norsjö! Det var trevligt att kunna prata om mitt intresse med nån som vet vad det innebär. Dessutom en slammare som känner samma människor som en själv. Detta tillsammans med Nyfiket i måndags gjorde mig väldigt sugen på att ge mig in i SM. Inte för att jag har någon egentlig chans men i alla fall för att få uppträda med poesi på scen. Någonting jag saknar med det lilla Norsjö!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *