Efter en ganska sömnlös natt var det i måndags dags att åka till Jönköping. Jag möttes av skyltar om tågförseningar, men som tur var inte åt mitt håll. Rösten hade vid det laget repat sig så pass att jag kunde prata och bli förstådd, efter att i lördags vaknat upp helt utan röst. Jag var inte ens särskilt nervös, jag har hunnit vara på ett par intervjuer ändå och börjar bli rätt rutinerad.
På något sätt kan jag tycka att åka på intervjuer, det är lite som internetdejting. Man åker för att träffa någon som eventuellt kan förändra ens framtid på kort eller lång sikt, för att vem den andra är och känna efter huruvida man passar för den andra. Det finns i båda fall den där lilla nervositeten precis ögonblicket innan träffen: ”Vad fan håller jag på med egentligen, borde jag verkligen vara här?”
Jag hoppas i alla fall att jag gjorde ett gott intryck, det kändes lite tudelat. Varje intervju är unik och människorna som intervjuer likaså, det är svårt att veta innan vilken typ av människor man kommer att möta. Som alltid ställdes jag inför frågor jag inte riktigt hade repeterat, men jag kunde i mina ögon i alla fall ge tillfredsställande svar. Jag vet att jag gjorde mitt bästa och mer går inte att göra. Jag vet att jag är kvalificerad för tjänsten, det handlar bara om att de ska vara beredd att gå vidare med någon som är rätt färsk på arbetsmarknaden. 24 sökande till en webbredaktörstjänst och fyra intervjuer. Efteråt träffade jag min vän Maria för en fika och lyckades dessutom med bravaden att skaffa mig två bibliotekskort på samma dag. Det ni!
Vid den här tiden nästa vecka är jag förmodligen på väg norrut till min familj och hoppas då ha ett positivt besked. Men man vet ju aldrig. Det är det som är det fina och det jobbiga.