Kategori: Dagligheter

Sydney dag 1

Första dagen i Sydney blev en halv då vi var framme vid 14-15-tiden. Hotellet, Amora hotel, visade sig ligga mitt i centrala affärsdistriktet bland höghusen. Vårt rum på våning 20 gav en god utsikt med en bit av bukten.

Vi tog en promenad runt området till hamnen samt åt mat.

 

Något jag upptäckt med Australien är hur mycket de älskar choklad. Vi har varit på flera caféer/chokladbarer där choklad är huvudsaken. I Sydney hittade vi Guy Lian, belgisk choklad. Gah vad gott. 100% pure pleasure kallades den.  

Vi såg operahuset på avstånd på andra sidan och hoppas få se den i kvällsbelysning.

Brisbane dag 6

Dags för killarnas första semesterdag. Det innebar att vi skulle åka ut till Lone pine, ett reservat där de tar hand om koalor och andra djur.

Lone Pine ligger en bit utanför stan och det mysigaste sättet att ta sig dit är att ta turistbåten upp dit. Det tar cirka 1 timme och en kvart och under tiden fick vi en guidning av älvområdet med alla översvämningar, udda hus m.m. Till slut kom vi till Lone Pine.

  

Koalorna är huvudattraktionen, här fanns cirka 130-150 stycken totalt. De sover 20 timmar om dygnet men vi kom dit precis då de vaknat. Väldigt sega djur.

Jag var desto mer intresserad av de andra djuren, det fanns möjlighet att gå in i en hage och hälsa på kängurur, Wallabys och emuer. Wallabyerna var väldigt blyga men en smög fram till oss så vi kunde klappa den. De hade också ett fascinerande sätt att röra på sig, skutta fram och välta sig i sidled. Emun såg mest livsfarlig ut.

Vi såg även näbbdjur, tasmansk jävul och dingo på nära håll samt diverse olika ormar.

När vi kom till båten igen slog stormen till och ett riktigt tropiskt regn föll. Det spöregnar och blixtrade hela turen, bara några sekunder ute skulle räcka för att göra en dyngsur. Vi tog skydd på ett museum och när regnet slutade hoppade vi in i Brisbanes egna lilla pariserhjul.

  Det gungade ganska obehagligt men det fanns ac i buren och en guideröst som berättade om staden.

Brisbane dag 1

Cirka två dygn tillbringade vi på resande fot, eller resande rumpa. En pärs för mig som aldrig åkt så långt. Mycket värk och sömnlös cirka 40 timmar. Men servicen var god hos Emirates. Vi behövde aldrig vara hungriga eller törstiga och goda mojitos hade de.  Lite synd att vi flög nattetid då vi inte fick se Australien eller Dubai i dagsljus ovanifrån.

Efter två dygn på resande fot kom vi fram till Brisbane ett på natten måndag. Vi slogs tidigt av den höga luftfuktigheten. För första gången i mitt liv fick jag en stämpel i mitt pass! Kontrollanten var måttligt road men för mig som bara rest inom Europa kändes det som en bedrift. För första gången i mitt liv såg jag även palmer, riktiga palmer.

Hotellet visade sig vara mitt i smeten i ett område där alla museum och kulturinstitutioner ligger. En storstad med både gamla byggnader och stora glas-och-stålbyggnader. På andra sidan bron ligger centrum.

Sannerligen en morgonutsikt att vakna till. Efter 3-4 h sömn var det dags att kliva upp för frukost då mannen skulle iväg och jobba. Jag och kollegans kvinna tillbringade lite tid vid poolen innan tacoslunch och en tur runt kvarteret för att känna in området. Här är det fåglar lila stora som storspovar som vill stjäla ens mat.

På kväklen gick vi ut tillsammans och åt på en restaurang på andra sidan älven. Tillbaka vid South bank gick vi längs den fina standpromenaden och såg både en possum och en kille som lirade eldpoi. Det fanns även ett något spektakulärt glasställe som gjorde glass genom att använda flytande kväve, Nitrogenie.

Dagen efter

Livet känns absurt dagen efter en singelolycka. Att åka till jobbet som vanligt, träffa sina arbetskamrater och vilja skrika ut det: jag fick sladd på motorvägen igår, studsade mot mitträcket och hamnade i diket. Men jag är okej, jag blev inte skadad. Bara skakad.

Sitta i bilen när det händer, inte förstå att bilen är utom kontroll. Inte ha i ryggraden – vad gör man? Inse att jag kommer att krocka, eviga sekunder innan det händer och inte kunna göra någonting åt det. Känna stöten i bilen, åka ned i diket och inse att jag sitter fast. Trafiken fortsätter.

Vad gör man vid en krock? Jag minns varningsblinkers. En tant och farbror stannar, jag tror långtradaren vid macken stannat för att se om jag lever. Och jag lever, ingen krockkudde har slagit ut. Pratar osammanhängande, vad gör man när man krockat? Ringer sin käresta, i bakhuvudet något om assistancekår. En till en och en halv timme bort, -10 grader.

Pensionärerna åker. Letar febrilt efter varningstriangeln som är spårlöst. Skriker och svär. En ung kvinna stannar, hon är på väg till sjukhuset där hon jobbar och undrar om jag är okej. En kort stund senare en ung man som stannar en stund. Inte heller han har en varningstriangel. Trafiken fortsätter, det är de enda tre bilar som stannar under en timmes tid.

Till slut två bilar med sirener, polis och polisstudenter på väg hem. Bärgaren ringde dem. Jag återberättar och när jag säger att tre bilar stannade replikerar en av studenterna: vilka svin. Tacksam för att tre stannade men samtidigt en tanke: vad är vi för folk egentligen? Var är vår medmänsklighet? De stannar tills bärgaren kommer. Tacksam att jag tog ut den där helförsäkringen pga Johans övningskörning.

Hur gör man när man kommer hem efter en olycka? Ringer alla viktiga, möts av två fyrfota och en tvåfota i dörren. Kramar och andas in kattpäls, lyssnar till ljudet av spinnande.

Sm i Poetry slam 2014 i Umeå

Förra helgen skedde ett av årets största evenemang. Eller inte största men säkerligen det roligaste. SM i Poetry Slam. Och jag var inte där. Inte på två år har jag varit där.

Det känns konstigt att inte befinna sig där. Som att inte fira jul eller skippa nyårsafton. Förra året var det sorg. Saknaden efter ett sammanhang där jag inte är i minoritet utan helt normal. Det sved. I år var jag beredd på att behöva stänga Facebook under hela helgen.

Jag fick dock istället tillfälle att jubla. Vårt lag från Umeå fick höga poäng och låg ranking vilket slutade med att alla tre hamnade i final. Av totalt 60-70 tävlande tog de tre platser av finalens åtta. Dessutom kom en ur Norrbottens lag tvåa. Detta har aldrig hänt förut, generellt sett har det inte gått bra för något av norra Sveriges lag. Nu finns dock både Ume och Norrbotten med på listan över nya talanger.

Den största nyheten är dock att Ume arrangerar SM i Poetry Slam under 2014. Ingen direkt nyhet men skönt att det är färdigbeslutat. Ser fram emot ett roligt poesiår tills dess.

Vikten av nätverk

Idag har jag tillbringat hela dagen i Lycksele på ett seminarium om det nya krisnumret 113 13 som startar i mars. Någonting som regeringen beslutade om förra året och som snabbt blev ett frågetecken och en smärre ångest bland kommunerna.

Huvudtanken med 11313 är att det ska bli ett informationsnummer som ska avlasta 112. Så att de kan ta hand om de livshotande situationerna och inte behöver svara på frågor om vattenläckor. T.ex. Skulle ett sådant nummer kunna ha använts vid de två fallen av Chryptosporidium vi har haft. Ett nummer dit folk kan ringa för att få och ge information om mindre och större krissituationer.

I allafall – jag gillar att åka på konferenser, utbildningar och nätverksträffar. Även om de är på exklusiva ställen som Åsele eller Lycksele. Det är kul att åka iväg och träffa andra i samma situationer: kommunikatörer och andra inom offentlig sektor i Västerbotten. Att vara informatör i en liten kommun kan på vissa sätt vara en ensam upplevelse.

Det roligaste är träffarna med kriskommunikationsnätverket. Jag hoppas att fler regioner har mätverk av den typen, som kan hjälpa vid kriser som rör flera kommuner. vårt nätverk spänner över hela länet, från kust till fjäll. Landsting, kommuner, polis och Länsstyrelsen. Klart är att det finns många olika sätt att arbeta med kriskommunikation. Landstinget och polisen arbetar exempelvis med det nästan varje dag och har fasta rutiner medan kommunerna hanterar större kriser mer sällan. Det finns mycket kvar att lära sig. Sen är det alltid roligt att träffa gamla bekanta fån mitt tidigare jobb i Norsjö.

Frågor

Under de sista åren har mitt skrivande skett allt mer sporadiskt. Från att i början ha varit en besatthet, en storm, till att ebba ut och ta slut. Till att börja om igen och sedan kännas som ett litet djur som sitter på axeln och viskar. Kom igen nu. Du borde. Du borde ju. Flera följetonger och ett tjugotal dikter per år blev ett knappt påbörjat romanprojekt och en dikt på ett år.

Jag vill skylla ifrån mig. På liv, på tid. Nytt jobb, ny fritid och ny kärlek. Men det är en ekvation som många andra lever i – och klarar av. Däremot är min nutid betydligt mer lugn och harmonisk än min ungdom – kanske är det sant att man skriver bäst när man är olycklig.

Istället för att sätta ännu ett tomt mål om att skriva ett skelett till den där fantastiska romaniden väljer jag att inte sätta något mål i år. Åtminstone inte just nu.

Jag har börjat det nya året med att gå med i en ny skrivarcirkel som jag hoppas kan man hjälpa mig med min stiltje. Redan första träffen skulle vi försöka svara på varför vi skriver. Någonting jag inte längre kan svara på och att fundera på det ger fler frågor än svar.

Det började som en lust men blev till ett tvång, ett borde. Att göra det till ett borde gör att det automatiskt blir mindre roligt. Men hur gör man för att känna lust, inte tvång? Kan skrivandet alltid vara lustfyllt? Vem blir jag om jag inte skriver, släpper det som alltid utmärkt mig som person? Skriver jag för min egen skull eller skriver jag för andra? Vad gör skrivandet för mig?

Frågor.

Ett fast liv

2012 var året då mitt bloggande dog lite. Ett nytt liv tog sin början och tog allt mer tid. I och med 2013:s ankomst (surprise!) hoppas jag kunna återuppliva det. Lusten är där den borde vara och det är en förutsättning.

Den 2:a april 2012 klev jag in som informatör på heltid informatör i Nordmalings kommun utan att helt veta vad jag gav mig in i. Börja arbeta i en liten kranskommun till Umeå som ingen nästan har hört talas om utanför länet. En kommun som inom länet tyvärr har oförtjänt dåligt rykte. Stundvis även bespottad. Men jag har alltid sett stor utvecklingspotential. I början av oktober blev jag även fast anställd på min tjänst – min första fasta anställning. Det är nio månader av anställning och säkerhet att fira.

Någonting som inte är fullt lika värt att fira är nio månader av pendling 11 mil om dagen mellan Umeå och Nordmaling. Pendeltåget minskar restiden till en halvtimme men till det kommer också promenadsträckor. En vanlig dag kliver jag upp 05.30, åker med tåg 06.45, kommer hem cirka 18.30 och stupar i säng 22.00. Nio månader av att lägga sig tidigt och inte ha tid att ha särskilt mycket liv på vardagskvällarna. Lägg i spannet 18.30-22.00 till tid för att laga mat, handla, träna, umgås med katt, ta itu med städning och annat hemarbete samt i vissa fall umgås med helgsambo och ägna sig åt sina intressen.

Det är ett liv, men det är ett liv som ska bli mer.

Sammanfattning av 2012

Jag har inte bloggat på cirka åtta månader. Inte sedan jag fick mitt nya jobb. Men här kommer ändå en liten sammanfattning av vad jag har gjort 2012.

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?

Ja. Jag åkte på semester till Paris. Jag flyttade till Umeå, jag fick fast jobb. Jag spelade Xbox. Jag skrev min första kärlekdikt som jag läste upp för någon jag älskar. Jag läste poesi på radion.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja. Jag blev faster, både vänner och bekanta fick barn eller var gravida.

Dog någon som stod dig nära?

Nej. Jag har haft tur.

Vilka länder besökte du?

Jag semestrade i Paris en vecka, årets enda sommarvecka med 30 grader varmt och solsken. Fantastiskt.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

Jag saknar att inte ha ett kompisgäng, som jag hade när jag studerade.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

När jag blev faster och fick träffa min brorson för första gången. Min första träff med den person jag kom att älska.

Vad var din största framgång 2012?

Att jag fick mitt första fasta jobb som informatör på Nordmalings kommun efter en period av vikarierande, arbetslöshet och korta projekt. Att jag lyckades få vården att ta mina kroppsproblem på allvar. Samt att jag kontinuerligt har fått vara med på radio i P1 samt läsa min poesi i radio.

Största misstaget?

Jag kan inte komma på några stora misstag.

Bästa köpet?

Min nya dubbelsäng. Att gå från 120 till 180 för två personer och en katt var en dröm.

Vad spenderade du mest pengar på?

Lägenheten.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

När jag insåg att jag träffat en person värd att älska och hålla fast vid. I Paris när jag besökte Centre Pompidou och fick se en av Mondrians tavlor. Svårt att komma på enskilda händelser, det finns många små händelser och personer som har gjort mig glad. Att få äran att läsa poesi på biblioteket i Norsjö.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?

Det finns så otroligt många låtar.  2012 för mig är Movits!, Familjen och många många fler.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag har nog varit gladare, om jag tar ett medelsnitt. Våren, sommaren och tidiga hösten var jag gladare. Sen kommer vintern.

Vad önskar du att du gjort mer?

Varit mer framåt och träffat mer folk. Tränat mer för att kroppen ska må bra.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Skadat ryggen, fotlederna o.s.v.

Blev du kär i år?

Absolut.

Favoritprogram på TV?

The Walking Dead och Dexter.

Bästa boken du läste i år?

Jag har läst väldigt lite böcker i år rent generellt. Men jag sträckläste Mikael Niemis ”Fallvatten”. Mycket bra.

Största musikaliska upptäckten?

Väärt. Finstämd norrbottnisk musik som för tankarna till hemtrakterna.

Något du önskade dig och fick?

Jag fick fast jobb, förstahandskontrakt på en fin lägenhet centralt i Umeå. Jag ”fick” en livspartner. Jag fick igenom en remiss för en utredning som ännu inte har påbörjats.

Något du önskade dig och inte fick?

Ett långvarigt socialt liv i staden där jag bor. Men det kan bara bli bättre.

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Jag arbetade på min födelsedag, det var mitt i sommaren.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Jag upprepar det inte en till gång 🙂

Vad fick dig att må bra?

Min nya partner, att få åka utomlands, att få jobba, att träffa min brorson samt att tävla i Poetry Slam. Ensamtid och en helg i augusti med min bästis då vi hann prata om allt och inget

Vilken kändis var du mest sugen på?

Jag tror inte på kändisar. Men Adrian Brody är het.

Vem saknade du?

Jag saknade mina vänner som jag lärde känna i Östergötland.

De bästa nya människorna du träffade?

Min käresta. Mina nya trevliga arbetskamrater som gör att jobbet känns lättare.

Mest stolt över?

Det finns mycket att vara stolt över egentligen men jag känner mig inte särskilt stolt. Mest tacksam.

Högsta önskan just nu?

Att 2013 ska bli ett bra år, att jag och personer runtomkring mig får leva och utvecklas. Att få jobba för att skapa positiva förändringar.