Kategori: Kreativiteter

Borstar – BH Cosmetics, Eco Tools och Real Techniques

Drömmen vore att så småningom få köpa ett av Sigmas kit med borstar men så länge jag är nybörjare nöjer jag mig med borstar i mellanprisklassen.

Jag har testat tre märken – BH Cosmetics BH Cosmetics Face Essential 5 Piece Brush Set  från Brallis.se, borstar från Real Techniques och från Ecotools. De två sistnämnda är inköpta framförallt hos Cocopanda men jag hittade faktiskt Real Techniques Core collection billigare i varuhuset Douglas när jag var på resa i Wien.

BH Cosmetics

På jakt efter någonting annat köpte jag BH
 Cosmetics BH Cosmetics Face Essential 5 Piece Brush Set  hos Brallis.se i Umeå. För 195 kr fick jag fem olika ansiktsborstar.

Det jag gillade var borstarnas storlek, de har både långa skaft och stora borstar samt är estetiskt tilltalande. Borsten kändes mjuka när jag provade i butik men när jag sedan testade hemma upplevde jag dem som mer plastiga än mina övriga borstar. Jag har framförallt testat deras powder brush, duo fiber brush och deras concealer brush.

Jag upplevde att det var svårt att få upp min mineralfoundation med duo fiber-borsten. Pudret hamnade lite överallt förutom i ansikten och det var svårt att arbeta in i huden, tog längre tid att göra det. Jag använde deras stora powder brush för mitt rouge men den kändes för stor och klumpig för det. Deras concealer brush använde jag till min mineralfoundation för att  rätta till ställen där jag missat. Sammantaget upplevde jag dem som plastiga men de fungerar.

2016-08-15 20.18.50-1

BH Cosmetics borstar från vänster till höger: Powder brush, duo fiber brush, contour brush, foundation brush, concealer brush.

Eco tools

Eco tools borstar har jag köpt i några omgångar så jag har både flera kit därifrån och enstaka borstar.

2016-08-15 20.24.14-1-1

Borstar från vänster till höger: blush brush, lash and brow groomer, eye shading brush, concealer brush och angled eye liner brush.

Detta kit med fem olika delar var det första set jag någonsin köpt (Åhléns) och har några år på nacken men det finns liknande kit idag. De har hållt mycket bra. Jag tycker alla borstar är mjuka och de fäller inte. Tycker rougeborsten är kanonbra – mjuk, lätt att få upp produkten och att blenda ut. De två mittersta har jag använt framförallt för concealer och de har fungerat mycket bra till det. Den vinklade borsten har tyvärr blivit spretig men har använt den bland annat för ögonbryn och den fungerar kanon. Motsvarande kit finns hos Cocopanda.se.
2016-08-15 20.25.56-1

Eco tools borstar från vänster till höger: Smudge brush, petite eye shading brush, highlghting brush, angled crease brush, large eye brush.

Härnäst köpte jag deras set med fem ögonborstar från Cocopanda.se. Borstarna är mjuka och bra att hålla i, fäller inte. Kanske att de är till och med lite för mjuka, svårt att få styrsel på dem. Det jag upplevde däremot är att de mer är lämpade som ett travel kit i och med att de är så väldigt korta. Att jämföra med Real Techniques ögonborstar till höger. Jag har testat allihop men tyvärr använder jag inte de minsta borstarna så ofta i och med att de är så små.

img_3288
Från vänster till höger: blush brush (ingick ej i kitet), kabuki brush, powder brush (tror jag), concealer brush och eye shading brush.

Från Cocopanda.se kommer även det Flawless face set som jag också skulle säga är ett travel kit eller om man föredrar små borstar – ni ser ju hur stor den vanliga rougeborsten är. Även här hade jag förväntan på stora härliga borstar men det som dök upp var miniborstar. Jag hade önskat att Cocopanda någon gång kunde skriva ut storleken på grejerna så det går att jämföra med det man har. Kabukin var i alla fall för liten för den mineralfoundation jag använder, det tog mycket längre tid att göra sig i ordning. Den minsta borsten, ögonborsten liknande väldigt lik en av de andra. Som sagt, kanske något att ta med på framtida resor.

Real Techniques

2016-08-15 20.21.39-2

Från vänster till höger:  Core Collection (buffing brush, contour brush, pointed foundation brush, detailer brush), Sculpting brush, Setting brush, Starter set (deluxe crease brush, base shadow brush, brow brush, accent brush, fine liner brush).

Borstarna har bra storlek, är sjuk snygga och har ett skönt grepp. I de två kiten får man dessutom med en liten vit väska – dels för att kunna ta med sig på resan men de fungerar även som ett ställ för borstarna exempelvis när man rengör dem. I det stora hela är de mjuka och lätta att arbeta med – det är lätt att få upp produkten på borsten.

Deras sculpting brush var en mycket fin överraskning – den är stor och håren i borsten sitter väldigt tätt vilket gör det lätt att få produkterna dit man vill. Jag har testat att använde den exempelvis för rouge. Deras setting brush är kanon för higlighter så den använder jag i princip jämt. När jag orkar göra ögonskugga någon enstaka gång så fungerar ögonborstarna kanon till sitt syfte. Den minst borsten kan man också använda för ögonen när man vill måla ett väldigt litet område.

Den enda borsten jag inte riktigt är nöjd med är deras pointed foundation brush, jag upplever den som lite ”vass” i förhållande till de andra och lite mer plastig vilket gör att det nästan gör lite ont att använda den.

De flesta av dessa är inköpta på Cocopanda.se där de är billigast men jag köpte faktiskt deras Core collection utomlands där de faktiskt var något billigare.

Sammanfattning

Mina personliga favoriter hittills är Real Technique på grund av deras generösa storlek, mjuka strån och att de är mycket snygga.

Om du däremot gillar borstar av mindre storlek och vill ha några som du kan ta med lätt skulle jag satsa på Eco tools.

 

Mitt sminkbord

I våras hittade jag, 30 år gammal, ett nytt intresse som gett mig möjlighet att utveckla min kreativitet. Smink! På kort tid har det därför ansamlats en hel mängd produkter och därför har det blivit viktigt att hitta ett utrymme där jag kan organisera allt. Så det tänkte jag dela med mig av idag eftersom jag själv tycker det är jättekul att titta på andras kreativa lösningar för förvaring.

När jag och min sambo blev just sambo tog jag uppdraget att planera förvaring och många av utrymmena i lägenheten. Det var viktigt med ett riktigt kontor eftersom min sambo rätt ofta arbetar hemifrån och även spelar en hel del spel. Jag la mycket fokus på just smart förvaring och kunna använda lägenhetens ytor på många olika sätt. Därför blev det i vårt arbetsrum ett kombinerat kontor, pyssel- och syrum och nu sminkrum baserat på framförallt IKEA-möbler och förvaring.

2016-08-12 19.43.28-3

Jag valde ut bordet Skarsta från IKEA i den mindre storleken. Vi räknade ut att få plats med två. Borden är höj- och sänkbara med vev och det går lätt att flytta undan föremål för att kunna anpassa ytan till olika typer av arbeten. Exempelvis plocka fram datorn, symaskinen eller klippa i tyg. Även spegeln Ikornes kommer från IKEA. Bra storlek och den går lätt att ställa undan. Någon gång vill jag nog skaffa en spegel med inbyggd belysning då det ibland blir lite för mörkt.

Underlägget är ett helt eget påfund och ett pysselförslag. Jag hittade fin tapet/papper på loppis för en femma och kom på att det vore snyggt som underlägg så jag laminerade motivet i A3 och fick ett som fungerar kanon och är lätt att torka av. Nackdelen med bordet är nämligen att smink lätt fastnar på bordet och man måste använda olika medel för att få bort det. Ett enkelt och kul pyssel, passar säkert bra som underlägg till middagsbordet också.

2016-08-15 19.27.53

Sedan köpte vi två vita låga Alex-hurtsar för alla blandades småprylar som behöver finnas i ett kontor – papper, kuvert, pennor, tejp o.s.v. Byrån på min sida är så gott som tom så där finns det utrymme för mer godsaker! Plus att det finns gott om yta att ställa saker ovanpå som man vill ha nära till hands.2016-08-12 19.44.19-2

Jag shoppade sedan loss på Cocopanda. Deras organizer från Shela’s är super! Enda nackdelen är att den ibland är svår att snurra – det är som att det finns en stopp som gör att den inte snurrar runt helt och hållet. Alldeles lagom för mig men tyvärr rymdes inte de stora paletterna riktigt. Så där hittade jag ett ställ i teak billigt på loppis som var perfekt för att ställa upp paletter på.

2016-08-12 19.43.51-3En annan sak jag har snöat in på är sminkborstar. Det finns så många olika märken och typer! Här använde jag helt enkelt rosa ställ Dokument från IKEA plus ytterligare förvaring från Shela’s signerat Cocopanda. Tyvärr var facken för små för normalstora nagellack men det fungerade om man ställde dem upp och ned. Det rymdes även ett antal borstar av mindre storlek, typ travel size.

Så ser det ut hemma hos mig just nu! Hur organiserar du ditt smink?

Frågor

Under de sista åren har mitt skrivande skett allt mer sporadiskt. Från att i början ha varit en besatthet, en storm, till att ebba ut och ta slut. Till att börja om igen och sedan kännas som ett litet djur som sitter på axeln och viskar. Kom igen nu. Du borde. Du borde ju. Flera följetonger och ett tjugotal dikter per år blev ett knappt påbörjat romanprojekt och en dikt på ett år.

Jag vill skylla ifrån mig. På liv, på tid. Nytt jobb, ny fritid och ny kärlek. Men det är en ekvation som många andra lever i – och klarar av. Däremot är min nutid betydligt mer lugn och harmonisk än min ungdom – kanske är det sant att man skriver bäst när man är olycklig.

Istället för att sätta ännu ett tomt mål om att skriva ett skelett till den där fantastiska romaniden väljer jag att inte sätta något mål i år. Åtminstone inte just nu.

Jag har börjat det nya året med att gå med i en ny skrivarcirkel som jag hoppas kan man hjälpa mig med min stiltje. Redan första träffen skulle vi försöka svara på varför vi skriver. Någonting jag inte längre kan svara på och att fundera på det ger fler frågor än svar.

Det började som en lust men blev till ett tvång, ett borde. Att göra det till ett borde gör att det automatiskt blir mindre roligt. Men hur gör man för att känna lust, inte tvång? Kan skrivandet alltid vara lustfyllt? Vem blir jag om jag inte skriver, släpper det som alltid utmärkt mig som person? Skriver jag för min egen skull eller skriver jag för andra? Vad gör skrivandet för mig?

Frågor.

Pendlarliv

Nytt år, ny start, nya chanser. Det där med nyår blir mindre och mindre för varje år, mest en gräns mot någonting annat. För min del innebär det nya året ett annat slags liv. Ett pendlande liv. Upp 05.30 och ned i säng kl.22.00.

Jag har precis tillbringat första dagen på mitt nygamla jobb i Norsjö kommun. Ny tjänst på samma arbetsplats med samma människor. Den absurda känslan av att återvända. Vandra i samma korridorer, men med nya arbetsuppgifter och nytt ansvar. Gamla kamrater som hejar glatt och överraskat. Ännu är allting lite osäkert, exakt vad som ska göras, hur det ska se ut och när det blir klart. Men jag har tre månader säkerhet, tre månader av arbetskamrater och någonstans att vara på dagarna. Tre månaders säkerhet är bättre än ingen säkerhet.

Jag märker att jag börjar växa upp, med en längtan efter en fastare tillvaro och utan ständiga flyttar och växelverkan mellan jobb och arbetslöshet. Världen runtomkring mig förändras.

Meddelarfrihet åt alla!

Surfade lite på nätet och hittade detta inlägg skrivet av en mediastudent som handlar om skillnader mellan informatörer – framförallt mellan den privata och offentliga sektorn. Efter en föreläsning konstaterar eleven att en av de stora skillnaden är öppenheten – inom offentlig sektor är öppenheten en skyldighet. Detta medan privata företag inte har någon skyldighet att vara öppna om sina verksamheter.

Detta innebär också att den så kallade meddelarfriheten inte gäller inom privat sektor. Meddelarfriheten är den frihet som gör att de offentligt anställda har rätt att tala ut om vad som försiggår i deras verksamhet – och ingen har rätt att göra efterforskningar om vem som har gjort uttalandet. Denna frihet är egentligen fantastisk och långtifrån självklar – den gör att verksamheter som inte gör rätt eller bra ifrån sig kan granskas och därmed förändra sig.

De senaste veckorna har detta blivit särskilt tydligt genom Carema-affären, där personer som jobbar inom den privata sektorn men anlitas av den offentliga (till exempel inom vården). Det vill säga de sätter sina karriärer på spel genom att berätta om den vanvård som försiggår på Caremas boenden, vilket är helt sjukt. De omfattas inte av meddelarfriheten eftersom de är privat anställda. Egentligen tycker jag att alla företag borde omfattas av samma principer som den offentliga verksamheten. Tänk hur alla oseriösa företag skulle falla när det plötsligt var lätt att göra efterforskningar och upptäcka oegentligheter. Och tänk hur alla företagare skulle behöva satsa mer på kommunikation när plötsligt alla har rätt att säga sin mening utan att kunna bli straffade för det.

Även om en sådan offentlighet troligen inte är genomförbar så tycker jag ändå det finns mycket att lära. I mina ögon har privata företag mycket att vinna på öppenhet och att låta sina anställda säga vad de tycker. Det gör företag en möjlighet att förbättra sig och även få press utifrån. Dessutom kan det göra företaget mer trovärdigt – att visa att det lyssnar på sina kunder, anställda och andra intressenter. Därför tycker jag att meddelarfrihet borde vara en självklarhet för alla.

Tillgänglighet, webb (och lite poesi)

Nu när det är Kärleksvecka försöker jag på så många intressanta aktiviteter som möjligt – bara för att passa på när det händer någonting. Jag tror det är viktigt, om inte annat för att vidga sina vyer och för att inte bli komplett tokig.

I onsdags valde jag att gå på en föreläsning som hölls av Entreprenörscentrum, som hjälper egenföretagare i Västerbotten med stöd av olika slag. Presentationen av centrumet gjorde mig också sugen på att starta upp på riktigt – skaffa mig ett riktigt företagsnamn och hitta ett fint kontor i Norsjö där jag kan sitta och webbdesigna eller göra trycksaker.

Den utlovades att vara en intressant föreläsning och det var den onekligen. Lars-Göran Wadén är en man som har jobbat som telefonist, journalist och nu slutligen som föreläsare – som reser runt och pratar om tillgänglighet och hur det är att inte kunna gå. Jag har tänkt en del på webbtillgänglighetsfrågan i och med vår nya webb och jag har även en del broschyrer i ämnet. Det var dock inte så mycket fokus på det utan en hel del på den fysiska miljön. Om hur vi ser på den som har en funktionsnedsättning.

Det mest intressanta är att vi kallar människor handikappade. Ett handikapp blir det först när personen råkar in i en situation den inte kan hantera. Exempelvis om jag skulle sättas in som ekonomichef – jag skulle vara helt handikappad. Om samhället vore tillgängligt för alla så skulle det inte finnas några handikapp. Den viktigaste punkten var att kunna bli sedd för den man är, en människa precis som andra, att vill bli behandlad som alla andra. Inte att behöva gå på en särskild toalett ett gå till en speciell entré. Om man har ett funktionshinder finns en särskild toalett för det, är inte det diskriminering? Om någon hade satt en bild att bara mörkhyade fick gå på den toaletten, då hade det varit rasism och straffbart. Men funkisar har inga rättigheter på det sättet. Men en lag är på gång som kommer att göra otillgänglighet straffbart. Tragiskt att det ska behöva gå så långt.

Inne i föreställningen var det någonting som kändes bekant i hur han framförde sin föreläsning. Det var lite som en föreställning, den var väldigt scenisk och han använde sin röst mycket på ett sätt som var mycket berörande. Någonstans slog det mig att jag måste fråga om han har hållit på med scenpoesi. Vilket jag gjorde – och fick reda på att han har tävlat i Poetry Slam, bland annat Borås Open men utan några större framgångar.

– Vet du vem Ingela Wall är? undrar han.
– Ja! Vi har turnerat med henne och Emil Jensen med vår  skrivarklass.
– Hon gick i min skrivarklass i Gävle.
Världen visade sig vara otroligt liten, en slammare i Norsjö! Det var trevligt att kunna prata om mitt intresse med nån som vet vad det innebär. Dessutom en slammare som känner samma människor som en själv. Detta tillsammans med Nyfiket i måndags gjorde mig väldigt sugen på att ge mig in i SM. Inte för att jag har någon egentlig chans men i alla fall för att få uppträda med poesi på scen. Någonting jag saknar med det lilla Norsjö!

Poetry Slam har väckt intresset för en sovande konstart

I ett debattinlägg på Uppsala Nya Tidning förklarar fristadsförfattaren Anisur Rahman att Poetry Slam är döden för poesin. Det är oförenligt att skriva poesi och att framträda med sina texter, trots att poesin föddes ur det muntliga. Det dödar språket och det dödar musiken i poesin, menar han. Kontentan är att om man håll på med Poetry Slam kan man aldrig bli en ”sann” poet.

Vad han dock inte tar upp är det faktum att Poetry Slam tvärtom har återupplivat den slumrande konstarten. Ungdomarna suckade när det var poesi på schemat. Vi matades med 1800-1900-talsdikt som inte var relevant för vår generation och de flesta i min klass trodde att all poesi var sådan. Tråkig och skriven för en liten klick människor. För den lilla skara som skrev var poesi någonting man gjorde på sin kammare eller dagbok. Under min generation började man publicera sig själv på  hemsidor som Sockerdricka eller Lunarstorm. De nutida poeterna visste vi ingenting om och hade vi vetat någonting hade vi lärt oss att poesi inte var populärt bland kreti och pleti. Poesi var någonting för en minoritet intellektuella.

Vad hände sedan? Ja, Poetry Slam hände. Bob Hansson hände. Emil Jensen hände. Navid Modiri hände. Daniel Boyacioglu. Johannas Anyuru. Måste jag nämna fler exempel på poeter som har blivit kända delvis genom sin medverkan i Poetry Slam? Poeter som har deltagit i evolutionen som gjort poesi folklig. De skriver poesi som folk läser och vill lyssna på. Som till och med UNGDOMARNA läser. Poesin inspirerar dem till att fortsätta läsa annan poesi. Helt plötsligt skriver folk poesi själva. Vissa av dem till och med ställer sig framför främlingar och kastar ut sitt hjärta för allmän beskådan. Det finns ingenting som Poetry Slam. Det finns ingenting som slår kicken när man står på scen eller väntar på poängen.

Rahman skriver att det är oförenligt att vara en ”sann” poet och att samtidigt uppträda med poesi. En ”sann” poet har inte tid med petitesser som att stå på scen. Det går dock utmärkt ihop eftersom poesi ursprungligen är till för scenen, inte för boksidorna. Idag har vi dessutom större krav på våra poeter – vi vill att de gör framträdanden. Jag själv har personligen varit på diktläsningar av ”sanna” poeter och jag förstår inte tjusningen. Inget framträdande, ingen inlevelse, bara ord som läses på ett tråkigt sätt. Hur ska jag kunna bli berörd om inte själva poeten är berörd eller vill beröra oss? Det räcker inte längre med bara orden. Och det här är ingenting negativt, tvärtom. Det kallas för utveckling.

För Rahman verkar det finnas en ”sann” och en ”falsk” poet. Det finns en rätt väg och en fel väg, vägar som han har bestämt. Men vi människor är alla individer och har rätt att bestämma själva vilken poesi som vi gillar mer eller mindre. Det finns ingen poesi som är mindre värd än någon annan, som är mer ”sann” än någon annan. Jag har full rätt att tycka att Solja Krapu är bättre än Edit Söderholm. Hur kan poesi som inspirerar andra till att skriva någonting vara någonting dåligt?

Inte heller finns det någonting som säger att jag inte kan utvecklas genom att läsa och skriva scenpoesi. Som skribent ska man självklart läsa många olika typer av texter men det finns ju även variationer och saker att lära sig från scenpoesin. Att säga att det inte finns känslor i Poetry Slam kan man bara säga om man inte har varit på tillräckligt många. Varför kan inte en ”sann” poet vara komisk? Humor och skratt är i högsta grad känslor och kan påverka många människor, precis som dikter som får dig att gråta. Det finns mängder av ”sanna” poeter som skriver komiskt. Det finns många exempel på dikter som svämmar över av känsla. En av de jobbigaste dikter jag har skrivit handlade om min vän och jag började nästan gråta varje gång jag läste den. Vem kan påstå att det inte ligger känsla bakom det?

Med Poetry Slam och genom andra samtida poeter har det kommit en ny slags poesi – den som inte strävar efter att vara komplicerat. Den som inte strävar efter att skapa så svåra symboler och mystik så endast ”experterna” kan ta till sig den. Poesi kan förmedla känsla utan svåra metaforer, på det sättet kan poesin bli mer direkt och ofta nå fram bättre än dikter av ”sannare” poeter. Poesi för alla, inte bara för de redan publicerade och de som läst litteraturvetenskap. Det är inte hos dessa som poesin gör nytta. Troligen kommer de även överföra poesiintresset på nästa generation.

Så varför säga att Poetry Slam dödar poesin? Det har ju just återuppväckt oss.

AlfaCVpet

Efter lite funderande kom jag på att det måste finnas fler kreativa sätta att säga att säga att man söker jobb och vad man egentligen kan och tycker om. Resultatet blir det du ser ovan.

en annan vinkel härifrån

benen borde åtminstone stå
kanske till och med springa gå
men sitter sig istället lealösa
medan andras fötter flyttar jobb
köper bostadsrätter i centrum
och planerar för samboskap

benen borde börja gå snart
peka åt något annat håll än inåt
de behöver bli vinklade härifrån
till någon annan fast plats
där rötter finns att trassla in sig i

tårna gräver sig nedåt betongen
ofrivilligt krafsande i studentrummet
bland blocket-billy och ikea-skräp
för det finns inget annat sätt
hellre gräva där man sitter
det är åtminstone en rörelse

men andras fötter vinklar sig fint vidare
längs jordsand grusasfalt guldestrad
till nya ytor där de kan växa
till fotfasta grävfasta bofasta
och sådär härligt fotriktiga

fötterna borde kräva sig framåt men
vem har förlagt mina fotfästen
vem har stökat bort mitt fasta jobb
med betald fyraveckorssemester
vem har gömt min bostadsrätt och min stad
och sambon med fyra katter

kan inte en påstå att benen rör sig i motvind
för det finns inget drag inte en enda pust
fötterna trampar och hålet djupnar
snart når inte nedersta steget på repstegen

det är ett idogt jobb att vänta
på någon annans jord
på någon annans blåst
på en annan vinkel härifrån