Dagen efter

Livet känns absurt dagen efter en singelolycka. Att åka till jobbet som vanligt, träffa sina arbetskamrater och vilja skrika ut det: jag fick sladd på motorvägen igår, studsade mot mitträcket och hamnade i diket. Men jag är okej, jag blev inte skadad. Bara skakad.

Sitta i bilen när det händer, inte förstå att bilen är utom kontroll. Inte ha i ryggraden – vad gör man? Inse att jag kommer att krocka, eviga sekunder innan det händer och inte kunna göra någonting åt det. Känna stöten i bilen, åka ned i diket och inse att jag sitter fast. Trafiken fortsätter.

Vad gör man vid en krock? Jag minns varningsblinkers. En tant och farbror stannar, jag tror långtradaren vid macken stannat för att se om jag lever. Och jag lever, ingen krockkudde har slagit ut. Pratar osammanhängande, vad gör man när man krockat? Ringer sin käresta, i bakhuvudet något om assistancekår. En till en och en halv timme bort, -10 grader.

Pensionärerna åker. Letar febrilt efter varningstriangeln som är spårlöst. Skriker och svär. En ung kvinna stannar, hon är på väg till sjukhuset där hon jobbar och undrar om jag är okej. En kort stund senare en ung man som stannar en stund. Inte heller han har en varningstriangel. Trafiken fortsätter, det är de enda tre bilar som stannar under en timmes tid.

Till slut två bilar med sirener, polis och polisstudenter på väg hem. Bärgaren ringde dem. Jag återberättar och när jag säger att tre bilar stannade replikerar en av studenterna: vilka svin. Tacksam för att tre stannade men samtidigt en tanke: vad är vi för folk egentligen? Var är vår medmänsklighet? De stannar tills bärgaren kommer. Tacksam att jag tog ut den där helförsäkringen pga Johans övningskörning.

Hur gör man när man kommer hem efter en olycka? Ringer alla viktiga, möts av två fyrfota och en tvåfota i dörren. Kramar och andas in kattpäls, lyssnar till ljudet av spinnande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *