I webbtidningen Frilansjournalisten intervjuade man tidigare i år f.d. journalisten Pär Längby som har gått från att vara just journalist – till att bli informatör. Informatör och journalist är på många sätt två syskonyrken – besläktade med varandra men ändå väldigt olika i sitt utförande. Två syskonyrken – lika i grunden men inte i utförandet.
Han diskuterar bland annat hur andra journalister som arbetat som blivit informatörer har fått bli grindvakter – alltså personer som bestämmer vad som går ut. På så sätt går det att styra informationsflödet för att exempelvis bara ta upp positiva saker och ”dölja” det som är mindre positivt. Bland annat har vi i Norsjö gått från att styra vilka nyheter (från media) som syns på vår sida till att det idag syns alla nyheter oavsett värde. Kommunens först skyldighet är mot medborgarna och det är det perspektivet vi måste arbeta för.
För mig är informatören en multijournalist anställd på exempelvis en myndighet eller kommun. Både journalister och informatörer har en lojalitet – att informera kommunmedborgarna. Arbetsuppgifterna liknar på många sätt varandra:
- Textproduktion
- Fotografi
- Uppdatering av webben
Den stora skillnaden enligt mig är att som informatör har jag dubbla lojaliteter. Förutom lojalitet mot medborgarna har jag en annan slags lojalitet mot min arbetsplats – i detta fall kommunen. Både informatören och journalisten måste lämna texter för korrektur för att fakta ska vara rätt – skillnaden är att min arbetsgivare har större möjlighet att tycka till om texten. Om de tycker att texten inte säger rätt saker kan de komma med åsikter och jag måste göra mitt jobb. På det sättet är jag mer som en marknadsförare. Journalistiken verkar därför anses lite mer högt stående – det där oberoendet är lite finare.
Ett annat problem som diskuteras i artikeln är att som informatör gå över till att bli journalist. Jag stötte på det problemet när jag läste min kurs i journalistik – slutuppgiften innebar nämligen att få en text publicerad i en dagstidning. Därför kontaktade jag min journalistbekant på lokaltidningen. Allt verkade okej tills jag på högre ort fick ett nej – det skulle bli väldigt förvirrande om jag som informatör skrev en artikel i journalistrollen. Såhär i efterhand kan jag förstå det – som informatör är jag insyltad i kommunens verksamhet och förväntas inte kunna vara objektiv.
Jag fick nästa chans då min journalistbekant i sin tur hänvisade en kvinna till mig – att jag skulle vara frilansande journalist. Frilansare har jag varit, men aldrig som journalist. Glatt tackade jag dock ja till det betalda uppdraget. Min bekant var den som först hade fått uppdraget men tackat nej – antagligen på grund av lojaliteten. Att som journalist arbeta åt ett företag/organisation blir väldigt underligt – kan man verkligen bli objektiv? Även om jag gör en journalistikt riktig intervju kan de ändå ha åsikter om slutresultatet på ett helt annat sätt.
Det här var lite av mina funderingar kring vad som skiljer informatörer från journalister. Dock tror jag att vi har mycket att lära ifrån varandras yrkesroller – men mer om det någon annan gång. Vad tycker du – hur stor skillnad är det mellan yrkena?