Det fanns en gång ett rep. Ett tjockt rep, kanske inte alltid sträckt och kanske inte helt intakt. Dock räckte det för att bevara båda ändarna i ett sinne av stabilitet. Med tiden blev repet nött, kärleken och omtanken räckte inte riktigt till. Större delen gick av efter ett par år – och endast en tunn tråd bestod. Under många år fanns bara den tunna ståltråd, men en tråd som troligtvis alltid skulle bestå.
Sen kom den dagen då tråden brast. Den sista resten, det sista som gjorde att ändarna tillhört varandra. Repet som en gång varit så tjockt och ihärdigt fanns inte mer. Det låg en slags frihet i det, att inte längre vara bunden. Bandet som kändes som om det skulle vara för evigt. Men det kändes inte som en frihet, det kändes inte ens som en chock. Bara en stilla tomhet. Vad händer nu? I tanken fanns funderingar på att kasta över nya tunna trådar men det går inte att se vad de kan vara byggda av. Det saknas byggmaterial och kanske är det bäst. Det gamla repet är borta sedan länge. Det finns i historien men solen har börjat bleka det och snart syns det inte mer. Vad finns då förutom minnena.