Trots att Norsjö är långtifrån ett stort ställe så upphör det aldrig att förvåna mig vilka spännande människor som ryms här och att allt är så brutalt annorlunda från storstaden.
För någon helg sedan åkte jag hem till mina föräldrar. Jag dundrade in i väntsalen, uppstressad och något försenad. Där började jag prata med en äldre herre, 71 år gammal. Han frågade helt apropå om han kunde komma och hälsa på mig på jobbet någon gång. Tänkte inte mer på det, i Norrköping skulle någon lätt kunna säga så och sen glömma bort det. Men så en dag i veckan dök mannen upp på mitt jobb. Jag förstod utifrån vad han berättade att han är mycket ensam. Antagligen var han inte van vid att folk börjar prata med honom hursomhelst. Sen dök det upp någon som är nyinflyttad och inte bryr sig om gängse normer. Hursomhelst tog vi en lunch på lördag dag där vi satt och pratade. Han om sin uppväxt på landet och jag om mitt jobb och vem jag är. En 71-åring och en 25-åring – går det att vara vänner med så stora skillnader? Jag har arbetat inom vården och har sett ensamheten många äldre lider av.
Som den äventyrslystna tjej jag för tillfället är, bestämde jag mig för att gå på pub på kvällen. Jag har aldrig gått ut och festat ensam, skulle aldrig ha fått för mig att göra det i Norrköping men jag tänkte att jag måste testa mina gränser. Så jag laddade med Melodifestival, tog på mig mina rosa jeans och gick till Hotellet helt förutsättningslöst. Kanske var det de rosa jeansen som gjorde det.
Det var först lite segt, jag tog en cider och hängde vid baren. Det var knappt någon där så jag stod och pratade med bartendern. Sakta men säkert började den lilla puben med träväggar fyllas upp, utan att jag kände igen någon där. Säkert 75% killar som alla hälsade på varandra. Helt unikt att komma till ett ställe där ingen behöver presentera sig för man vet vem alla är.
MEN.
Människorna i Norsjö. Helt fantastiskt! Folk ställde sig bredvid mig och började prata, bara sådär. När jag satte mig ned för att vila benen och kunna studera människorna började två andra killar prata med mig. Efter ett tag kom ett annat gäng dit och vi var kanske sju personer som satt och snackade, skämtade och drack. Svenskar uppvuxna i Sverigen och Kurdistan. Några hade sett mig innan men jag är verkligen inte bra på ansikten. Det var som att jag inte gjort annat. Aldrig någonsin har jag känt mig så populär och välkommen som där. Och då har jag bott sex år i större städer. Jag börjar förstå att folk stannar kvar här. Folk verkar så mycket mer öppna och mindre rädda för att göra bort sig. Det är lite mer ”fuck it- nu kör vi”.
Förmodligen är jag fortfarande kvar i förälskelsefasen av Norsjö. Men jag gillar det.