Etikett: Norsjö

Utelivet i en småstad

Som jag tidigare har skrivit om är Norsjö inte som Norrköping. På många sätt.

I helgen invigde vi vårt evenemang Kärleksveckan, det var zumba, yoga, en minihälsomässa och föreläsningar, bland annat om biologisk hudvård (visste ni hur mycket gift vi stoppar in i vår kropp?). Man får roa sig när man kan. Jag fick även agera springschas och gräva runt i arkiv på jakt efter diverse föremål, samt att jag skrev ut programblad. På lördag morgon. Igår kväll hade vi aktiviteten ”Kärlek på Bonnska”, det var musik, berättelser på bonnska och poesi. Det var fullsatt, cirka fyrtio personer hade kommit. Och jag som scenpoet fick öva mig på att tala högt och inse att jag har kapacitet att både skriva och framföra bra texter.

I alla fall, på lördagskvällen var det Norsjögalan. Hundra personer, trerätters middag, Norra Brunn-komiker och utdelning av tre olika priser. Förhoppningsvis blir det fler galor framöver när folket har fått smak för dem.  Förutom att jag var deltagare var jag även fotograf, lite mingelfoto och bilder på pristagarna. Till bords hamnade jag mitt mellan mina trevliga unga arbetskamrater samt komikerna. Som vanligt lyste jag upp hela stället då begravningsklädselfärgen var vanlig. Men jag vägde upp med mitt chockrosa!

Det nyaste för mig var hur utelivet ser ut i en så liten ort som Norsjö, någonting jag inte har reflekterat över tidigare. Det är inte många pubkvällar eller liknande här så därför passar folk på när det väl är. Jag stannade till halv två. Däremot tror jag det är desto fler hemmafester, annars skulle Systembolaget aldrig överleva.

I Norrköping är jag van vid att det finns flera klubbar att välja bland varje helg och framförallt är chansen liten att man träffar någon man känner. Ingen vet vem man är när man går hemifrån på kvällen. Detta kan vara både skönt och tråkigt beroende på hur kvällen i övrigt har varit. När man har träffat på äckliga stalkerkillar så är man glad att man är anonym.

I Norsjö däremot vet man vem alla är, så gott som. Därför blir det extra intressant att se människor man känner eller känner igen och hur de uppträder onyktra, när man dagen efteråt ska återvända till arbetet och vara seriösa. Det är lite som vår skolresa till Berlin där lärarna köpte flak med öl. Ingenting fel i det, vi är trots allt vuxna men det var intressant att iaktta denna stora skillnad. Om man skulle göra någonting galet skulle alla veta om det – samtidigt som det är själva premissen, när det finns så få tillfällen så måste man passa på.

En annan reflektion jag har gjort över Norsjö är det faktum att det finns i princip inga singlar. På middagen var det idel heterosexuella par, sambos, förlovade och gifta. Eftersom det är en så pass liten kommun består människorna till stor del av antingen äldre, barnfamiljer eller familjer som kommer att bli barnfamiljer. Jag funderar på var alla singlar finns. En idé jag fick inför nästa år var att göra en speed-dating eller liknande evenemang, det måste trots allt vara jämlikt och därmed också finnas saker för singlarna att delta i.

Trots att jag inte kan någonting om flirtande fick jag på nära håll studera själva beteendet. Jag vet inte om det var så genomskinligt som det kändes eller om det var bara jag som helt plötsligt lade märke till det. Skrattet, att ha ett samtal och råka slinka in på någonting sexuellt, sättet att se till att röra vid den andra personen, leenden. Fascinerande att studera någon som helt klart kunde sin sak. Bara en uns av de kunskapen hade ju varit guld värd. Nu när mitt liv börjar bli stabilt är det svårt att inte se vad det är jag saknar, det blir så mycket synligare då. Tills dess försöker jag roa mig. Zumba och litteraturcirkel härnäst!

Du är bara så tråkig som du gör dig

De flesta har någon gång klagat på att det finns för lite att göra i deras hemstäder. Att det aldrig händer någonting.

Då har de aldrig varit i Norsjö.

I en kommun med cirka 4300 invånare, alltså cirka 3% av befolkningen i min tidigare kommun (Norrköping) finns det runt 150 olika föreningar. Utöver föreningar har man tre studieförbund med flera olika studiecirklar och även olika slags grupper som inte är officiella föreningar. Att säga att Norsjöborna är ett engagerat folk är inte överdrivet. Eller att det finns en klick människor som engagerar sig i många olika saker.

Det går kanske inte att jämföra med utbudet jag är van vid i Norrköping. Det är inte lika många konserter med bra popartister, inte lika många Poetry Slams, konstutställningar, biofilmerna visas två gånger och den mest exotiska restaurangmaten som står till buds är pizza. Jag kan sakna det som Norrköping erbjuder men Norsjö är någonting helt annat – därför går det att njuta av det. Storstadsstressen finns inte här. Jag saknar inte att gå på stan och trängas med folk vart jag än går. Jag saknar inte att höra fulla människor stappla förbi utanför min lägenhet alla dagar och tider i veckan.

Bara för att utbudet inte är samma är det inte sämre. Det går att hålla sig sysselsatt i Norsjö – om man verkligen vill. Jag går på stickkaféer på Petras café där jag hjälper till att sänka medelåldern, och med start i helgen ser jag fram emot Kärleksveckan. En vecka fylld av musikcaféer, filmvisningar, en hälsofestival och framförallt en gala – Norsjögalan. Förmodligen kommer jag att ansluta mig till någon fler grupp eller förening, plus att jag försöker träna och skriva.

Jag vet dock att det finns många som stannar hemma istället och klagar på att det aldrig händer någonting på deras ort. Istället för att leta sig till aktiviteter eller att starta upp egna grupper. Kontentan är att om jag kan hålla mig sysselsatt i Sveriges nionde minsta kommun, då borde du också kunna göra det – oavsett var du bor. Det handlar i slutändan inte om utbudet – utan om viljan.

Sociala medier i småkommuner

1 kommentar

Som vikarie känner jag att det är viktigt för mig att föra in någonting nytt i min kommun, någonting som inte var där tidigare. Både ett minne för de andra att ”just det, hon kommer jag ihåg, hon gjorde ju det där” men också för att visa framfötterna inför nästa arbetsgivare. Någonstans insåg jag att det var någonting som saknades och det var detta som fick mig att inse att en sak som behövs är införandet av sociala medier som marknadsföringskanal.

Mina funderingar eskalerade i och med att jag idag deltog i SKL:s webbkonferens om just sociala medier. Alltså jag satt på mitt kontor och följde föreläsningarna via webben och behövde inte åka till Stockholm. Det var lite strul med tekniken bitvis men på det stora hela var det bra. Framförallt var det mycket inspirerande att se hur olika folk hade tänkt kring de sociala medierna och hur man arbetar med det. Allt från det juridiska med hur man ska diarieföra till att det bara var att sätta igång direkt och sen skapa riktlinjer. Ett intressant fakta som dök upp var det faktum att Stockholms stad har tio gånger så många anställda som vi har invånare i kommunen. Det ger lite perspektiv.

Under föreläsningarn kom jag på  fler argument för varför vi ska ha detta i kommunen. Jag har tidigare känt ett motstånd från enstaka person mot att ge sig in i det ”nya” och är därför desto mer bestämd på punkten att vi måste in.  Jag insåg också att projektet att skapa någon slags policy för vårt användande av marknadskanaler är betydligt större och svårare än det först verkade. Samtidigt som jag inte behöver göra det svårare än det är. Allt som rör beslut tar lite längre tid att genomföra på en kommun.

På SKL:s hemsida finns en sammanställning av vilka som använder sociala medier, vilka som har policies och så vidare. Den är inte komplett men ger ändå en bild. Det jag konstaterar är att få av Västerbottenskommunerna finns med på listan – det är de två stora (Umeå och Skellefteå) plus Lycksele som använder sociala medier för kommunens räkning. Jag vet även att många av inlandskommunerna inte ens har någon informatör eller en enda person som har hand om webben/informationen. Därför kommer dessa kommuner även långt ned i rankningen som SKL har gjort . – de har helt enkelt ingen som satsar på informationskanalerna och utvecklar dem. En bristfälliga hemsidor med bristfällig information är inte någon bra reklam, alla kan bli bättre. Jag är nsätan sugen på att turnera runt och jobba som informatör i alla småkommuner i inlandet.

Vår grannkommun Lycksele har precis fått igenom sina uppdaterade riktlinjer för extern kommunikation vilket sporrade mig till att vilja göra om den lilla informationspolicy vi har till någonting mycket större – varför inte policy för extern information? Eller kanske tar jag mig vatten över huvudet och borde hålla mig till mina sociala medier.. Frågan är om en vikarie som har jobbat två månader som informatör kan genomföra detta? Det återstår att se.

Informatören – den namnlöse författaren

Eftersom jag är ganska ny i mitt yrke som informatör finns det mycket jag ännu behöver lära mig. Idag har jag lärt mig lite hur det fungerar med samarbetet mellan journalister på tidningar och informatörer – i alla fall hur det fungerar i småkommuner.

Efter att en vän till mig skrev att hon hade läst om stickkafét i Norsjö i en tidning tänkte jag kolla upp detta och hittade följande i VF, Västerbottens Folkblad: http://www.folkbladet.nu/227610/2011/01/21/handarbete-forenade-kvinnor#comment-209300
Detta var i princip samma nyhet som jag hade skrivit på kommunens hemsida någon dag tidigare men utan hänvisningen. Jag blev lite förvånad men även nyfiken. Som webbredaktör och informatör på kommunen har jag inget namn utåt – när jag skriver om texter eller skriver nyheter på framsidan skriver jag inte under med mitt namn.  Jag och kommunen är utåt sett ett, medan jag internet har ett namn. Senare under dagen såg jag samma nyhet i en annan lokaltidning och därför frågade jag vår lokalreporter och min företrädare om hur det fungerar. Tydligen är det vanligt att journalisterna lånar nyhet från kommunerna, antingen genom att ta upp spåret och skriva en egen artikel men också i formen av nästan exakt samma text.

Detta var helt nytt för mig, och i min roll kände jag mig som författaren som skriver under pseudonym eller väljer att vara helt anonym. Man skriver och får kanske inte samma credd. Men indirekt innebär ju detta att jag har blivit publicerad i en notis i tidningen, även om inte så många fler än jag vet om det. Å andra sidan är det en slags beröm att journalisterna plockar upp det jag har skrivit om. Det betyder att det var tillräckligt intressant för att uppmärksammas!

Jag blir också nyfiken hur det ser ut för andra informatörer, webbredaktörer och liknande. Är detta ett småkommunsbeteende där nyheterna i regel inte är lika stora, eller är det så på alla kommuner?

Norrflicka

Livet i Sveriges nionde minsta kommun sett till antalet invånare går sin gilla gång. Jag trodde det skulle vara jobbigt att flytta från en kommun med 130000 invånare till en med 4300 men det känns inte som någon större uppoffring. Livet går lite långsammare här och det är betydligt tystare än centrala Norrköping, men det är bara skönt. Avståndet till vännerna är dock tydligt. Det går inte bara att gå över och ta en kopp te längre.

Efter att ha varit sjuk och ganska passiv under en längre period har jag försökt börja komma igång med både träning och fritidsaktiviteter. Det är inte vad jag är van vid, så det blir att anpassa mun efter utbudet. Att simma i simhallen är gratis för kommunanställda så det kommer jag definitivt att utnyttja. Det finns vattengympa och det kommer att bli en grupp som håller på med zumba, något jag är nyfiken på.

När det gäller fritidsaktiviteter gäller det att passa på när det händer någonting. Jag har varit på ett stickcafé (jag och ett trettiotal kvinnor 50 och uppåt) och idag var jag på en inspirationsdag som kommunen anordnade. Linda Nederberg föreläste om prestationer och självkänsla. Det var inte mycket nytt men det var definitivt ett par av mina vänner som hade behövt vara där. I korthet – ditt värde avgörs inte av vad du gör eller hur du ser ut, utan du själv avgör ditt värde.

När jag var på väg till föreläsningen, cirka tio minuters promenad kände jag mig glad över att vara där jag är. Snön ligger tung på träden, det är kyligt ute, ingen blask och inget regn. Solen var på väg upp över träden. Istället för att gå hem efteråt frågade jag en kollega om vi kunde ta en promenad. Hon är till och med nyare än mig i Norsjö och detta var hennes första helg. Så vi gick genom Norsjö och bort till sjön där vi gick över isen på skoterspåren. Helt tyst förutom knarrande av skor och några enstaka skotrar som passerade. Solen steg högt. Det är då jag minns var jag kommer ifrån och var jag hör hemma.

Nytt år, nya tider

Bloggen har legat ganska tyst den sista tiden vilket jag ber om ursäkt för. Det har varit rätt mycket att tänka på den sista månaden men nu börjar det räta ut sig.

Jag fick en och en halv vecka med kvinnan jag vikarierar för. Vi hade varit i Lycksele under dagen och när jag kom till jobbet dagen efteråt fick jag veta att de hade åkt in till BB på natten. Det skulle hända förr eller senare men det kändes lite jobbigt att det hände så fort. Lite till tid hade inte skadat men samtidigt gjorde det att jag har fått göra saker på egen hand, på mitt sätt. Jag har hunnit fotografera de flesta i kommunfullmäktige, jag har skrivit nyheter på kommunsidan, jag har utformat presentationer och jag har agerat domstol i grafiska profilfrågor.

Det största och roligaste arbetat är makeovern av kommunhemsidan. Jag hade varit på jobbet ett par veckor när jag fick skissa på hur hela den  nya hemsidan ska se ut, i samråd med ett par andra parter. Strukturen har vi köpt in från ett företag som användartestat den på alla möjliga målgrupper. Webbsidearbetet är vi två stycken som arbetar med och det känns helt enormt och ganska oöverskådligt när det kommer att bli färdigt. All befintlig information ska föras över samtidigt som det saknas information på många fronter. Informationen måste hittas, den måste revideras för att passa just vår kommun. Det är dock helt klart att Norsjö under 2011 kommer att hamna på toppfem i SKL:s rankning över vilka kommunhemsidor som har förbättrat sig mest. Verkligen en merit att kunna skylta med när jag söker mitt nästa jobb!

Jag trivs fortfarande väldigt bra i Norsjö. Mycket tack vare att jag har så bra och roliga arbetskamrater och en väldigt rak chef. Lägenheten är fin även om det är lite ovant att ha så stora ytor mot tidigare. Min älskade katt verkar också trivas även om han nog önskar jag vore hemma mer på dagarna. Jag har ännu inte hunnit inventera riktigt vilka nöjen och träningsutbud som finns i den lilla inlandskommunen men det blir när jag kommer tillbaka till efter min lilla julsemester.

Strax innan jag fick samtalet om intervjun i Norsjö började jag på en ny dagbok. Lagom till det nya året som innebär så mycket nytt. Jag är en kommunarbetare med fast månadslön och ingenting behöver jag betala tillbaka. Tänkt vad saker kan förändras ibland. Jag hoppas att ni får vad ni behöver inför det nya året. Ett gott nytt år önskar jag er få som fortfarande läser denna blogg.

Konkretisering

Det börjar bli allt mer konkret nu – att det här faktiskt händer. Jag sa upp min lägenhet i fredags trots att jag inte har någon ny lägenhet på gång men jag ska titta på en i veckan. Jag har sagt upp mitt studiemedel och mitt bostadsbidrag, mitt bredband. Efter en helgs besök av min mor är i princip hela lägenheten nedpackad. Kartonger, kartonger och åter kartonger varvat med IKEA-möbler. Jag försöker äta upp all mat jag har i mitt kylskåp. Vi lyckades även hitta en kattväska som ska gå bra att ha när vi flyger norrut, jag och mitt djur.

Det är konkret i min kropp. Jag sover dåligt av tankarna som snurrar. Kom ihåg det, kom ihåg att ringa den, kolla upp det, att packa ned det i den kartongen. Det värker i ryggen av allt kartongsläpande och jag har inte tränat på ett tag. Jag planerar vad jag ska göra av min första lön, behöver lite ny möblering exempelvis. Kanske ska jag prenumerera på någon bra tidning? Allting är så fort, så stort. Förbereder mig för den närmaste tiden då jag inte räknas med att ha tillgång till Internet. Försöka roa mig själv på egen hand i mitt övernattningsrum. Se upp Norsjö, här kommer jag!