Allting går vidare nu. Folk köper bostadsrätter, blir sambos, gifter sig, skaffar barn, blir farmödrar. Folk gör slut, fasta jobb eller kommer igång med sitt frilansande på riktigt. De säger att man inte ska jämföra sig med andra, men är det verkligen möjligt? Även om jag jämförde mig med mig själv skulle det fortfarande se illa ut.
Saker går vidare men jag står kvar på samma punkt som för ett år sedan.
Jag bor kvar i samma lägenhet i samma stad med för hög hyra.
Jag är fortfarande arbetslös men med ännu mindre hopp om framtiden.
Jag kan inte minnas vad en relation är eller vad det ska vara bra för.
Jag ser i stort sett likadan ut, kanske lite snyggare möjligtvis.
Jag beter mig i stort sett på samma sätt, fortfarande för feg för att bryta mig ut.
Känslan av någonting måste hända snart, växer för varje dag. Någonting måste förändras, något nytt måste komma in i mitt liv. Och jag vet, ingenting händer om inte jag gör någonting. Men det är så mycket i mitt liv jag inte själv kan påverka. Jag söker jobb nästan varje dag, jag går på alla kulturgrejer jag kan hitta och hänger med mina vänner så ofta jag kan. Det har lett till tre intervjuer under ett års tid (plus två för sommarjobb) samt en irriterande obesvarad och kortvarig besatthet. Jag längtar efter den dagen då någon till slut ringer och säger att ”vi vill gärna anställa dig”, men det känns mindre och mindre som att den dagen någonsin kommer att komma. ”Det händer när du minst anar det” säger de men i mitt fall översätts det till ”aldrig”.
I förvirringen spontanansökte jag till en ettårig journalistlinje på folkhögskola, som nu vill ha mig på intervju i juni. Jag saknar det journalistiska skrivandet för att kunna arbeta med det jag vill så tänker att det vore en idé. Men det skulle innebära att använda ytterligare ett år CSN, vilket inte är min dröm. Och jag älskar folkhögskola, jag älskar att bo på internat och umgås med människor varje dag men samtidigt känns det lite som att gå bakåt i utvecklingen. Tillbaka till tiden före universitetet. Fast hellre det än en termin av fruktlösa distansstudier som isolerar och frustrerar. Jag tror inte jag orkar en termin till i denna lägenhet, därför måste någonting nytt komma.
Snart säger de, snart händer det.
Närdå, och hur kan ni vara säkra på det?