För det första vill vi be så hemskt mycket om ursäkt för att ni har fått vänta på ett första inlägg. Livet kommer emellan som ni kanske vet.
Jag (Elizabet) och Kristin flyttade som ni läste tidigare ihop efter jul i Skellefteå. Båda då arbetslösa men i januari började jag på ett tre månader långt projekt i Norsjö kommun. Dryga två timmar pendling varje dag plus resor två-tre dagar i veckan. Utöver det har jag fått nytt jobb från april vilket innebär en flytt till centrala Umeå. Även Kristin har förhoppningsvis ett jobb på gång, i Skellefteå.
Som premiär för detta år tänkte jag i alla fall skriva om min nästa hemkommun – Umeå.
Som uppvuxen i Piteå har Umeå bara varit en många timmar bort men dit man sällan åker. Vi har släkt där, och det var via dessa jag fick en av mina längsta relationer med en brevvän i Vännäs (på den tiden när man skrev fysiska brev). Emma hette hon, vi träffades ett par somrar ofta i samband med att släkten ville träffas eller gå på den årliga Nolia-mässan. I tonåren tappade vi tyvärr kontakten. Gamla vänner har bott där och jag har även firat min födelsedag där -09 när vi var ett gäng som arbetade i Lycksele. För ganska många år sedan bodde även Kristins föräldrar i Umeå och över ett jullov hälsade jag då på. 2006 var det, precis i början av vår vänskap. Vi var också nya till allt prat om bibliotekskort men vi begav oss i alla fall till stan för att jag skulle kunna skaffa ett kort. Bilderna försvann i ett datorhaveri.
Jag minns det som en rolig helg. Vi gick och åt kinesisk mat tillsammans, jag invigde min nya rosa kompaktkamera. På biblioteket var de väldigt frågande till att min adress var i Katrineholm vilket gjorde att jag fick ett kort som bara tillfälligt gick att använda tills ett visst datum. Enda gången jag råkat ut för den lösningen. Jag har ännu inte använt kortet någonting och vet inte heller om det fortfarande är aktivt. De hade också en väldigt häftig typografisk utställning på biblioteket samtidigt som vi var där – detta var innan jag ens hade tanken att söka till en grafisk utbildning. Biblioteket som sådant vill jag minnas är en trevlig miljö att befinna sig i.
Hur bibliotekskortet ser ut kan du se i det första inlägget om Umeå. Jag kan hålla med om att det är ett ganska stilrent kort och det kan vara trevligt men jag tycker det är lite fantasilöst. Svart och vitt, några människor som ser ut att attackera en försvarslös bok, eller är de exalterade över boken kanske? Hade gärna sett lite mer kreativt. Speciellt då det snart är kulturhuvudstadsår – kanske dags för ett jubileumskort? Sen är det lite tråkigt att Umeå liksom många andra större kommuner har börjat samla ihop sina kranskommuner på ett enda kort. Färre kort till oss samlare…
Dock är jag säker på att jag och Ume stadsbibliotek kommer att ha många trevliga stunder tillsammans framöver – som den kulturnörd jag är.