Älvsbyn är en liten kommun väster om min hemstad Piteå. Mest är den känd för Älvsbyhus, polarkakor och Storforsen (en av Sveriges största vilda forsar). Det är också en kommun där jag har tillbringat ganska mycket tid när jag var yngre.
Mina släktband är det som har fått mig att dras till kommunen. Mina farföräldrar bodde där och min far och hans syskon är uppvuxna där. Där fanns det lilla torpet precis framför berget med en gammal ladugård och ett sommarhus. Farmor gjorde nybakade hastbullar tills vi kom på besök och jag brukade sitta i hennes knä. Där bodde de tills farmor gick bort. Då flyttade farfar till ett större samhälle.
På senare år har Älvsbyns kommun också varit en tillflykt – där finns den fantastisk sjön Lillaver nära den gamla nedlagda Lavergruvan. Vid den gamla nedlagda gruvan finns en övergiven stad – där naturen har tagit över husgrunderna och träd växer rätt igenom. Alla hus flyttades när malmen tog slut men nu diskuterar man att börja bryta igen. Det är vackert på sommaren men man ska inte ha problem med stora insektsmängder.
I Älvsbyn finns också den enda närliggande tågstationen från Piteå. Det är många kvällar och nätter jag har suttit där i mina föräldrars bil och väntat på tåg. Ibland i tid men oftast inte. Det var också tåget som var anledningen till att åka till Älvsbyn den gång jag skaffade mitt bibliotekskort.
Om jag ska vara ärlig minns jag inte mycket av biblioteket. Jag tog ett kort av ingången med min mobiltelefon men tappade minneskortet.
Sedan angående bibliotekskortet – det är samma kort som i Pajala så ni kan läsa mer om det i det inlägget.