Nu är det dags för oss att introducera en ny kategori på denna blogg, nämligen Missade kort. Ett missat kort innebär helt enkelt att vi har missat chansen att införskaffa ett bibliotekskort i en viss kommun eller stad och ofta att det är ett ställe som vi med liten chans kommer att åka tillbaka till. Om vi återvänder så skriver vi självklart om det.
Först ut i denna kategori blir för mig (Elizabet) den lilla norrlandskuststaden Härnösand och dess bibliotekskort.
Historien bakom Härnösand är som följer. För ett antal år sedan, i början av 2000-talet hade min mor precis studerat klart det systemvetenskapliga programmet vid Luleå Universitet, efter att cirka elva år ha arbetat som sjuksköterska. Som de flesta vet rådde det i början av 2000-talet stor brist på IT-jobb i och med IT-kraschen så mor hade inte lätt för att hitta arbete i lilla Norrbotten.
Till slut fick hon i alla fall napp – inom landstinget i Härnösand, där hon skulle få arbeta inom vård och IT. Jag gick på gymnasiet när mamma skaffade lägenhet i Härnösand och kom hem till byn två helger i månaden. Det var en prövande tid för oss alla men det gick. I familjen turades vi om att åka den sex timmar långa bussresan mellan Piteå och Härnösand, någon helg då och då. Mamma bodde i en liten takvåning, en etta med orangea tapeter, det var alltid varmt där och vattnet från kranen var i princip odrickbart (vi köpte hem mineralvatten). I huset bredvid låg någonting som liknande en musikskola vilket betydde trummor och musik alla tider på dygnet.
När jag besökte Härnösand brukade vi göra olika slags utflykter. Något museum, en utkiksplats, någon trevlig restaurang. En halvdag i Sundsvall med mammas arbetskompis dotter som var i min ålder. Några tripper till IKEA i Birsta, vilket var det stora eftersom det då var det enda IKEA:t i Norrland. Vi prata också om att besöka biblioteket då det tydligen är en väldigt fin byggnad, men dessvärre åkte vi aldrig. Detta var före mina samlingsdagar så det fanns inte en tanke på att skaffa ett bibliotekskort där heller.
Efter två år flyttade mamma hem igen när hon hittade ett jobb i Luleå och istället kunde börja dagspendla till arbetet. Och min närmaste kontakt med Härnösand numera handlar om de få gånger jag tar Norrlandskustbussen från Sundsvall och passerar igenom staden på väg hemåt. Chansen att jag kommer att återvända dit är tyvärr minimal – jag har inte bil och kan inte ta mig lätt dit. Jag känner inte någon som bor i Härnösand jag kan hälsa på. Men en vacker dag kanske… Jag överlämnar till Kristin att faktiskt visa hur det riktiga kortet ser ut.
Läs även andra bloggares åsikter om bibliotekskort, Härnösand